Kronisk trötthet? - nej, bara vanlig småbarnsutmattning

Idag kom jag inte ur sängen förrän 11.30, fast eg var ju kl bara 10.30 vilket lättade mitt dåliga samvete lite. Utvilad? Nej, inte alls.

Barnen vaknade så klart mkt tidigare. Leia fick lägga sig hos oss och bara ligga o stirra upp i taket antar jag (vi kallar det gosa det låter så mkt mer positivt!). Jag förmådde inte röra på mig. Låg alltså i sängen ca 11 h i natt, (om man bortser från lite amning samt de 3 kiss-och bajsincidenterna som var i natt inkl ett lakansbyte och en dusch...nej det var inte jag som kissade på mig) och det var inte tillräckligt.

Vad gör man då? Accepterar man helt enkelt läget att en småbarnsmamma ska vara konstant trött? Eller söker man vård för att det ant är något fel på en?

Nej, man inser nog helt enkelt bara att just nu är det alldeles för mycket i ens liv som tröttar ut en och därför är man trött. Det kommer bli bättre. Tids nog! Och just nu får jag acceptera att 11h i sängen med lite avbrott för vanliga nattliga bestyr inte hjälper om man alltid ligger för mycket minus på sömnkontot. För det gör man ju som småbarnsmamma. Ligger minus på sömnkontot. Nästan för jämnan.

Men det finns ju dem som alltid mår så här. Inte bara småbarnsföräldrar med babysar som inte vill sova eller med sjuka barn. Kronisk trötthet kallas ju det.

Jag läste i GP här om veckan att någon forskning kring det visade att ett virus kunde orsaka kronisk trötthet. Tänk att du sover och sover utan att direkt bli störd i din nattsömn, men ändå måste släpa dig ur sängen när du ska upp. Att den så kallade koman aldrig försvinner. Att inget känns roligt. Att du inte har någon spontan energi och känner någon lust och glädje inför saker o ting. Summa summarum: Att bli drabbad av just det viruset måste vara helvetet på jorden.

Och jag kommer bli pigg! Kanske inte just i morgon men en annan dag. De små kommer bli äldre och lära sig sova bättre. Och de är ju inte sjuka för jämnan!

På tal om i morgon. Då bär det av till Drottning Silvias BUS (barn och ungdomssjukhus) igen, vi ska skrivas i på barnkirurgen. Där låg vi ju nästan 4 veckor sist. Huvaligen. Hur ska jag orka detta då?

Nu har vi ju eg gjort det värsta gällande Stellas tarmar (antar jag!). Detta är ingen stor operation, men känslomässigt känns det som att jag går igenom samma sak en andra gång. Men så är det ju inte. Jag vet det. Jag ska peppa mig själv.

Operationen är inte förrän på tisdag så vi hörs i morgon kväll.

Puss o kram- från en som väntar på att vakna utvilad snart!

Hästen Plopp och Lucia idag i köket!