Söndagsångest

Har ni det? Söndagsångest?

Det har inte jag. Eller jo, kanske lite, när jag väl tänker efter. Om jag anstränger mig kan jag få fram lite söndagsångest. Tror jag.

Lite för att helgen med allt mys, ledig tid tillsammans och avlastning från det så annars tunga mamma-livet...är över. Ja, jag var ironisk. Jag tycker inte att mitt mamma-jobb är så betungande. Faktiskt. Klart, det finns betungande saker, mer eller mindre allvarliga, det finns det alltid, som tex att mitt barn har en obotlig sjukdom, att vissa inom familjen inte mår bra, är sjuka, att det nästan jämt är stökigt hemma, att vi inte får målat om i vårt sovrum osv. Men mitt jobb, som faktiskt min mamma-tid är, är inte så betungande, mer ljuvligt faktiskt. Precis som titeln på min blogg; Det ljuva livet!

Men, det fanns allt en tid då jag hade rätt mycket söndagsångest. Ångest för att det var en ny jobbvecka och allt vad det innebar. Inte för att jag gjorde ett dåligt jobb, det var nog mer jobbet som tog mer än vad det gav. Och, det är inte bra. När det kostar mer än vad det smakar. Eller hur?

Sådana energi-tjuvar som man också kan kalla det, det ska man helt klart göra sig av med. Och varför skriver jag man, jo för att det gäller oss alla, inte bara mig, utan DIG med. Eller hur? Tänk efter, har du några energi-tjuvar...? Det kan vara en relation, eller kanske en bil som bara krånglar och tar massa positiv energi från dig alt ger dig massa negativ energi.

Energi-tjuvar har jag. Minsann. De är inte så många idag, har försökt rannsaka mig själv och göra mig av med de värsta. Men några klamrar sig allt fast. Just dålig/söndrig bil är faktiskt en. Varje gång jag ser min bil blir jag lite irriterad. Dock svårt att göra något åt, är dyrt att köpa ny. Men någon gång ska jag helt klart ta tag i den saken. Kan lätta mitt lite dåliga samvete med att den åtminstone är förhållandevis ny-servad! :-)

När det gäller relationer tycker jag nog inte att jag har någon energi-tjuv. Ni vet någon bekant som man inte trivs med, eller som är elak mot en. Och om jag skulle tycka mig ha någon så brukar jag försöka prata med den personen och förklara hur jag känner, för visst är det mycket mer ärligt och starkt än att bara dra sig undan? Utan att förklara varför? Jo, det är det. Förklara och fråga, på ett öppet och vuxet sätt. Och kanske kan man istället hitta tillbaka till varandra?

Det går faktiskt!

Det var mina tankar från en rätt ensam söndagskväll, hela familjen sover (redan!)...

Puss o Kram på er!!

Ps, efter lite påtryckningar från er, via sms o annat har jag nu lagt till så att alla kan svara på mina inlägg! :-) Ds