måndag 28 februari 2011

Barn på nytt

Det finns tillfällen när man inte kan motstå frestelsen. Tillfällen då man blir som barn på nytt. Här kommer ett sådant. Mina fina och Jag. Som åskådare.







Puss och Kram

onsdag 23 februari 2011

den fjärde mest intressanta människan i mitt liv

På dagen tittade jag in i en bokhandeln efter mitt besök hos sjukgymnasten. Bokrean har ju börjat idag. Jag hade inte ätit lunch trots att klockan hade passerat lunchtid och var alltså vrålhungrig. Förmodligen var det därför jag fastnade i hyllan om kokböcker. Högst olämpligt då jag har så det räcker och blir över. Av den sorten. Hemma. Dessutom lagar jag ju ändå bara samma mat. Varje vecka. Det blev i alla fall tio hela böcker. Jag hade valt ut nio men man fick fem för priset till fyra. En kokbok. Tre böcker till Leia. Två presenter. En bok till Stella. En bok om virkning/stickning. En stilbok. Och två lyrikböcker. Poesi. Dikter. Jag älskar dikter. Både att läsa och skriva. Ord.

På eftermiddagen satt jag och lillasystern på köksgolvet och läste böcker. Hennes nyfunna intresse. Och hon lyssnar så gärna till en saga. Eller bläddrar och berättar själv. Och jag förstår det mesta hon säger. Även fast andra inte tycker det låter som ord. Men det är klart. Jag är ju hennes mamma. Senare kom storasyster hem. Hon hade vart på lekdate hemma hos en kompis efter förskolan. Det är stort. Vi låg under täcket i vårt sovrum och pratade hemlisar. Som att vi ska äta på Mc Donalds i morgon och gå på hästtävling. Hon och jag. Bara.

Och nu ska jag krypa upp i soffan och kolla på Jack Bauer. Han är den fjärde mest intressanta människan i mitt liv just nu. Jag följer honom slaviskt och är inne på säsong sju. "24" kan vara den bästa serien som gått på min tv. Min tjocka tv. Ja den är nog tjockast i hela Skintebo.





Puss och Kram

tisdag 22 februari 2011

På okänd is

Jag dras till det. Och längtar till det. Att få se det. Känna det. Med hela mitt jag. Min uppmärksamhet skärps alltid en aning, när jag närmar mig det. Jag blickar ut över det och slås av dess storhet. Havet. Dess enorma kraft. Vågorna som piskar mot klipporna. Och vinden som på ett lekfullt sätt viner omkring över det, runt det och lämnar ett sus efter sig. Men idag möttes jag istället av en stillhet. Istäcket bereder ut sig som en vit slöja och försvinner långt bort mot horisonten. Hav och himmel skiljs av med den mörka karga klippkanten. Och himlen såg idag mystisk och spännande ut med ett gigantiskt molnfång som fast och bestämt försökte stänga solen ute. Utan att riktigt lyckas. Och de där små genomträngande strålarna. De är just de solstrålarna som vi alla behöver. Och längtar efter.

Jag ser fotspår på isen. Och lockas av tanken att följa dem. Jag tänker på hur modiga de är. De som tar steget ut. På okänd is.












Puss och Kram

söndag 20 februari 2011

Tacksamhet

Helgen har bjudit på strålande solsken. Och trevligt sällskap. Både hemmavid och iväg. Och vi har sotrstädat huset. Ja det heter väl så när man dammsuger alla rum på en gång. Och tvättar golven. Och dessutom hängt ut alla sängkläder där ute. Där dammet vädras bort och den friska luften får följa med in. Stor städning var det i vilket fall.

Och jag läser en lånad bok på biblioteket. Som är ett av mina favoritställen! Vi var där här om dagen. Jag och de fina små. Tacksamhet handlar boken om. Tacksamhet för livet. Och hon, författaren , skriver bland annat att "tacksamhet tar sig många former, såväl i livets stora ögonblick som i de små". Och orden träffar mig mitt i prick. Jag förstår precis. Och vidare har författaren själv inte kommit på något svenskt ord som täcker alla dimensioner och nyanser hon vill lyfta fram. Men från engelskan hämtar hon orden thankfullness och gratitude. Gratitude härstammar vidare från latinets gratia som betyder det som är givet, något man får utan krav på motprestation (gratis), en gåva, nåd.

Nåd.

Det var även ämnet för dagens predikan. Sammanträffande? Och det var han, min favorit, som höll i den. Tänk så mycket vishet som bara serveras sådär. Vishet inlindat i ljuv musik och fint sällskap. Sällskap men ändå enskildhet. Tid att stilla sig. Tänka. Och reflektera. Det är fint!

Och jag förvånas gång på gång över hur allt kommer tillbaka. Orden. Innehållet. Fraserna. Tillbaka i tillvaron. Något som jag själv gått och tänkt på. Reflekterat över. Läst i något sammanhang. Det kommer helt plötsligt upp vid ett annat tillfälle. Och jag undrar, är det en lång rad av sammanträffanden? Eller är det ett medvetet sökande? Av mig?

Och jag läste något så fint i en annan blogg. Något som berörde mig. Stort.
"Det är omöjligt sa tvivlet", " Det är farligt sa rädslan", " Det är onödigt sa förnuftet", " Prova ändå" viskade hjärtat!!







Ha en fin vecka alla ni!

Puss och Kram

torsdag 17 februari 2011

En helt ny sweetie-paj!

För några veckor sedan passerade jag ett litet krypin på gatan på väg hem från sjukgymnasten. Lilla Kurorten stod det på skylten utanför. Totalt ogenomtänkt och impulsivt stannade jag till och bestämde mig snabbt för att gå in och titta. Man fick ringa på en klocka för att komma in i butiken. Väl där inne stod en trevlig tjej bakom disken och frågade vad hon kunde hjälpa till med. "Jag vill boka en behandling" säger jag snabbt. "Vilken då?" frågar tjejen. En lista med de olika behandlingarna ligger framme på disken. Jag tar en snabb titt och ser att det står ansiktsbehandling överst. "En ansiktsbehandling" svarar jag. "Ja ha vilken?". Men vad tusan liksom. Det fanns en uppsjö ansiktsbehandlingar att välja mellan och hur skulle jag kunna veta vilken? Jag får gå efter priset tänkte jag snabbt, och sade namnet på den billigaste. "Ja men då ingår det ingen portömning" svar tjejen upplysande. Nej he. Tänker jag. Och vad innebär det liksom? "Ja ha det var ju inte bra", svarar jag, och ler. "Men om du tar denna istället, den på 60 min, så ingår det". "Man hinner nämligen inte det på 30 minuter" fortsätter tjejen. Ok tjejen vill sälja en ansiktsbehandling på 60 minuter till mig. Hon vill uppenbarligen tjäna pengar. Och menar hon på allvar att hon ska tvätta mitt ansikte under en hel timma? " Ja den blir bra", säger jag och ler. "Ja är det ett presentkort du vill ha?" fortsätter tjejen. "Va, nej. Den är till mig själv", säger jag. "Ja ha vad trevligt", svarar tjejen.

Mycket nöjd går jag därifrån. Med en tid för en 60 min lång ansiktsbehandling. Det var alltså dags att uppfylla mitt första nyårslöfte.

Och idag var tiden inne.

Jag ringer numera lite vant och säkert på klockan och får komma in. Tjejen som möter mig välkomnar mig och ber mig hänga av mig och ta av skorna. Sedan visar hon vägen som leder upp för en trappa. Väl uppe var det en hel våning som var ombyggd till ett spa. Ett väntrum, ljuv musik och lite vatten att dricka. En gästbok låg framme på ett bord. Jag läste lite i den i väntan på att få komma in. "Tusen tack för den franska manikyren" stod det på ett blad. På en annan sida hade ett helt möhippa-gäng tackat för en superhärliga dag. Åhhh det vore något. Någon gång. För mig. Tänkte jag.

Så var det min tur. Det kändes nästan nervöst. Men det var inte nervöst. Mer roligt och förväntansfullt. Jag gick in i ett rätt litet rum där en ofantligt skön fåtölj eller behandlingsstol stod placerad. Fick lägga mig på rygg under en varm handduk. Även stolen var varm. Åhh en sådan skulle man ha hemma, tänkte jag. Så började hon med behandlingen.

Och vilken upplevelse. Alltså. Ni har kanske vart på spa hela bunten, men jag som inte alls är van med något sådant, tyckte att detta var helt fantastiskt skönt. Jag har på sin höjd fått masserat hårbotten i en sådan där förskräckligt ickeskön frisörschamponeringsstol. Och det är ju inte ens skönt. Eftersom själva handfatet alltid skär in i nacken, och vattnet antingen är för varmt eller för kallt. Eller rinner in i örat om de nu lyckats hålla en lagom temperatur.

Ja så detta var som att komma till det förlovade landet. Ni förstår nog att jag är nöjd. Jag fick verkligen allt och lite till. Rengöring. Återfuktning. Massage. Och avslappning. Och den där portömningen då förstås!!! Och det var väl det enda under behandlingen som inte var skönt. Ja det gjorde till och med lite ont. Men jag bet ihop och låtsades som inget alls.

Och vad glad jag är över att jag hade detta som nyårslöfte. Att ta hand om mig själv. Det ska jag bli väldans bra på i år.

Och det har ju börjat bra! Visst?

Se här, en helt ny sweetie-paj!


Ja jag förstår att ni inte känner igen mig alls, men det är faktiskt jag!

Puss och Kram

Ps, Nu fortsätter lyxen, dags för kvällsrengöring och sedan återfuktning med inhandlade nya ansiktskrämer! Ds

onsdag 16 februari 2011

Alla goda ting är tre.

Jag avslutade min sjutton gånger långa första etapp av min allergivaccinering idag. 51 sprutor har jag fått. Och fler blir det. Men med fler antal veckor emellan. Och nu hoppas jag på att kunna möta våren utomhus. För en gångs skull. Det känns dock bra avlägset idag. För ute snöar det. Och jag hoppar nog över min promenad. Har trots allt tränat duktigt hos sjukgymnasten. Utan att fuska. Köpte en bok i stan. Kunde inte låta bli. Trots att jag har gett mig själv köpstopp. För tillfället. Men vad är en regel utan undantag?

Nu blir det bok, virkning och kaffe i soffan. Alla goda ting är tre. Och det är detaljerna som gör det. Se själva!


















Ha en fin onsdag,

Puss och Kram

måndag 14 februari 2011

De uttjatade orden

När jag var sisådär åtta tio år köpte jag mig ett husdjur. Utan att fråga om lov. Det var ingen idé. För mamma hade aldrig någonsin sagt ja till en dansmus. Pitus hette han. Min svarta dansmus. Jag köpte honom i smyg och förvarade honom i en skokartong. Som snart byttes ut till ett riktigt glasakvarium med sågspån, vattenbehållare, ett litet bo samt en snurra att springa i. Och senare fick han till och med en stor sofistikerad bur att bo i.

Pitus sprang i sitt lilla hjul. Varje dag. Och speciellt om kvällarna. Och nätterna. Då var han som mest aktiv. Han sprang och sprang men hur mycket han än sprang kom han ju aldrig någon stans. Hjulet snurrade bara fortare och fortare. Så snabbt att det gnisslade om det. Jag brukade ligga och lyssna på det där hjulgnisslet om kvällarna. När jag inte kunde sova. Och jag kan än idag inte låta bli att undra, visste han om det? Att han aldrig kom någonstans. Att han faktiskt bara befann sig i ett ekorrhjul. Här och nu. För alltid.

Ekorrhjul. Livspussel. Vabbdagar. Deadlines. Viktiga möten. Egentid. Och samtid. Dagisdagar. Och studiedagar. Det är de nötta orden. De uttjatade orden. I vår nutid. Och jag orkar inte lyssna längre. Jag vet. Jag kanske också var där. Eller på väg dit. Dit till det evigt snurrande ekorrhjulet. Men så hände det något på vägen. Ja. Det var ju just på vägen det hände. Och var det min smala lycka? Var det det som var meningen? Med allt? Detta?

Men alla andra då? När ska de vakna upp? Jag kan inte annat än ställa mig samma fråga till dem. Samma fråga som jag tänkte om Pitus. Vet de om det? Att de inte kommer någonstans. Att ju fortare de springer, desto fortare snurrar hjulet. Tills de ramlar omkull. Eller stupar. Eller tills hjulet går sönder. Med ett brak.

Och trots att jag vet. Numera. Trots att jag med hela mitt jag känner att ett ekorrhjul är det sista jag vill kliva in i. Igen. Torts det. Så finns det inga garantier. Någonsin. Att inte hamna där.

Men just nu är jag bara här. Och nu.

Men Vart är du?






Puss och Kram

En historia

Ska snart iväg på läkarbesök. Idag känner jag att hela kroppen stretar emot. Har ingen lust alls. Faktiskt! Här hemma har familjen Monchichi flyttat in. Och smurffamiljen likaså. De har bott i mitt föräldrahem sedan det fina sjuttiotalet. Eller åttiotalet. Och de är så välkomna så. Resår, spets, garn och knappar fick jag också med mig. Och koppar och fat. Vilket packades i en fin skinnväska. Även en griffeltavla. Och ett memoryspel. Jag som ville besökt en loppis i helgen. Men det hanns inte med. Nu blev det emellertid en söndagsmiddag. Och det var ju mycket bättre. Ja, mycket bättre. För dessa saker har inte bara ett förflutet. Utan en historia, som jag minns. Ja, en historia som är min.


Stella och Leias nya monchichi överst
till hö har fått sällskap. Och en hel väska med kläder hade de med sig.


Nu får Leias nya smurfar ett hus att bo i. Och massor av vänner.
Men de vet inte om det ännu. Det blir en glad överraskning.

Puss och Kram

fredag 11 februari 2011

Något man gillar

Ibland stöter man på något man gillar. Något man blir så förtjust över att man inte kan släppa taget. Riktigt. Och för mig är det i detta ögonblick blå/vitt golv. Här kommer en inspirationsbild, varsågod!


Och likaså är det med rosa dörr. Vi har ju målat om huset till vitt, (nåja i alla fall framsidan) och visst vore det så helt perfekt att även ge den bruna extremt tråkiga ytterdörren nytt liv igen? (Foto från samma blogg, klicka på bilden kommer ni dit);



Och kanske får även ni lust att förändra när ni ser dessa färgsprakande bilderna? Damen ifråga gillar rosa. Utan tvekan! Och visst är det underbart!



Och från denna sida är alla bilder hämtade.
Puss och Kram

torsdag 10 februari 2011

Sjukstuga i bilder

Det pärlas och det ritas och det läses böcker. Det vilas i soffan, lyssnas på skivor och spelas på datorn. Jag serverar frukost, mellanmål, lunch, fika, middag och kvällsmat. I miniportioner. Den lilla vill ha saft till frukost och en köttbulle till lunch. Kakor går bra när som. Ute vräker snön ner och jag surfar efter sommarkläder. Hittar nybakat bröd i cykelkärran och tackar hjärtligt min fina vän! Leia får paket på posten och lillasyster vill med få. På tv går det bara trista program och jag längtar efter att gå och se en teater. I morgon är det fredag och då tar vi helg. Från både jobb, sjukgymnastik men framför allt sjukstuga. Tänk om man kunde få äran att besöka en loppis på lördag. Eller två. Nu ska jag fortsätta med att virka lilla Molly. Som dockan heter. Fast förmodligen kommer jag nog bara fastna totalt likgiltig i soffan. Framför det trista programmet. För orken tog slut för länge sedan.

Långt innan sjukstugan infann sig. Här är den i bilder;














Puss och Kram

tisdag 8 februari 2011

Besök hos barnkirurgen och massor av pärlor

Igår var det dags för min stjärna att besöka Dr överläkare igen. Ett vanligt återbesök på barnkirurgen på Drottning Silvias barnsjukhus alltså. Stella har fått någon förkylning och även hosta så hon var inte riktigt på humör. Jag och Dr pratade först som vanligt om hur det går för oss. Och det går ju bra. Som vanligt. Liksom. Lavemang varje dag. Tarmsköljningar lite då och då. Lite hegastift. (=töjning av tarmen) Emellanåt. Och hon äter. Och växer. Sedan ville han titta på magen. Stella fick då lägga sig ner på britsen. Men det tyckte inte min stjärna om alls. Och när Dr överläkare sedan började dra ner hennes snygga hundbyxor (ja det är små hundar på byxorna) började Stella bli riktigt irriterad. Jag menar, vad sysslar den där gubben med egentligen? Vem tror han att han är? Nej hör ni. Det gick inte för sig. Stella drog uppåt och skrek sitt argaste skrik. Och läkaren ursäktade sig lite och drog neråt. Och jag var sysselsatt med att få Stella att överhuvudtaget ligga ner på britsen.

Läkaren gav sig inte. Och inte Stella heller. Hon slog bort hans hand och skrek NEJ! Vilket resulterade i att han endast snabbtittade lite på magen. Nej den såg inte uppblåst ut. Och sedan konstaterade han att vi tar den andra undersökningen vid ett annat tillfälle. När fröken är mindre arg. Han ville inte traumatisera henne i onödan. (Det vi slapp undan var alltså att han kände på henne i tarmen och då även med olika hegastift för att se hur stor öppningen inne i tarmen där de sytt fast tarmen när de opererade henne, hur stor den var). Och är inte det himlas bussigt av vår bästaste läkare? Jo minsann. Det tycker jag. (Och som liten parentes kan jag förtydliga för er att det inte gör någon skillnad för oss om han kollar tarmen nu eller i maj. vi gör precis samma behandlingar på henne i vilket fall.)

Så planen är som sådan. Återbesök i början av maj. Och beroende på hur allt verkar så blir det antagligen en ny vidgning av tarmen innan sommaren. En sådan som vi gjorde i november förra året som ni kanske minns? Usch. Tänker jag. Vill inte. Inte sövas igen. Min tappra stjärna. Nej och usch och fy!

Hur som helst. Det är för hennes bästa. Tåls att upprepas.

Båda tjejerna är hemma och sjuka. Så det blir mycket pärlande. Här hemma. Vi gör hus. Hundar. Stjärnor. Och pappan har gett sig på självaste Dracula. Det blir även en hel del filmtittande. Och fika. Medicin. Och stundtals även lite gråt och gnäll. Men som tur är har vi världens bästa farmor som kommer och hjälper oss emellanåt. Muntrar upp de små. Och mig med!

Puss och Kram

söndag 6 februari 2011

Belle and Sebastian

Tackluckan är öppen. Och solljuset letar sig in genom springan och jag påminns om den värme som finns. Där ute. Värme och kärlek. När jag och Han träffades var det fest. Och temat för vårt första samtal var musik. Han såg ut som en riktigt musikälskare. Tyckte jag. Och jag brann då mest för Belle & Sebastian. Som han såklart kände till. Och tyckte om.

Och jag tyckte om honom. Han som plötsligt stod där. När allt kändes som mörkast. Bedrövligast. Och jobbigast.

Det är nog dags för lite Belle & Sebastian!

Håll till godo!





Puss och Kram

fredag 4 februari 2011

En annan verklighet

Ibland känns det som att jag lever i en annan verklighet. En annan än den som verkar pågå runt omkring mig. Jag kommer på mig själv med att vara avundsjuk. Eller känna mig mindervärdig. Som att jag inte får vara med. Där ute. Där ute där solen skiner. Där människor småpratar. Skrattar. Och ler. Det är som att jag lever i en glasbur och ser allt som pågår och finns. Runtomkring. Men inte kommer ut. Och får vara med. Kan vara med. Folk ser mig. Pratar med mig. Jag hör. Och svarar. Men det känns inte som att det är på riktigt.

Som en film. På låtsas. Någon uppdiktad verklighet. Om att detta är livet och så ska man göra.

Jag ser en mamma som ler mot mot sitt nyfödda barn. Det står en vas tulpaner jämte henne. Och det hugger till inom mig. Inte för tulpanernas skull. Utan av längtan. Att få känna det där. Att få vara en av dem.

Dem som är där. Ute i livet. Och bara är. Och ler.





Puss och Kram

torsdag 3 februari 2011

Minns och gläds

Jag väntar och väntar. Dricker smootie till frukost. Lyssnar på fågelsång på väg ner till förskolan. Tar en extra promenad. Köper nya blommor till köksfönsterna. Och trånar efter den där jackan.

För snart är det dags. Jag känner det i hela kroppen. Fröken vår är på väg.

Så nära men ändå så lågt bort. Varför tar det sådan tid?

Jag vill inte vänta mer. Jag har fått nog av is och halka. Nog av nariga små händer. Torrt hår. Och frusna tår. Herr vinter kan packa sin väska. Och fara hem.

Men jag vet. Jag vet att det gör ont. Ja, det vet jag. Det var ju det Karin Boye sa;

"Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka? "

I min väntan. Minns jag och gläds. Minns de heta sommardagarna. Och de svala sommarkvällarna. Minns och gläds. Åt det som är på väg!







Puss och Kram