söndag 30 januari 2011

Nyss-kommit-hem-från-min-resa-och-tillbaka-till-verkligheten-nedstämd

Söndag igen. Känner mig sådär nyss-kommit-hem-från-min-resa-och-tillbaka-till-verkligheten-nedstämd. Ja sådär bedrövad som man kan göra ibland. När man kommit hem från en resa som var lyckad. Ja för det var den. Trots de små motgångarna gällande borttappat liftkort och ibland något otåliga barn så var resan sådär alldeles förträfflig. Så bra att jag lyckades glömma av allt det tråkiga. Allt det som finns hemma som är så svårt att förhålla sig till. Det där ledsamma som känns bedrövligt ända in i hjärtat. Det glömde jag av. Fullt ut.

Och ägnade mig istället till att dricka kaffe i värmestugan. Inandas välgörande fjällenluft. Fotografera och filma. Dricka lite mer kaffe. Och bada bastu.

Och jag säger som min fyraåring, jag vill vänta med att åka hem tills det blivit varm, så varmt att man kan bada i havet!

Vi hade även tur med vädret!

Sötaste stjärnan i Sälen!

Skidskoletjejen.
Snöstjärnorna hette gruppen för i

år!

Miiiin!

Leias favoritbana. Hon åkte gärna de stora guppen här.

I slutet av veckan var varken ankarliften på egen hand
eller de röda backarna något problem för den glada skidprinsessan!


Puss och Kram

tisdag 25 januari 2011

En liten hälsning från oss

Sport på tv. Vin i glaset. Barn i säng. Och jag framför Martins nya snygga MacBook. Dagarna rullar på här uppe i Sälen. Leia susar nerför backen. Jag dricker kaffe som aldrig förr. Och Stella bygger Lego inne i värmestugan. Mathias ränner mellan backarna och värmestugan. Och Malin och Martin är lite överallt. Vi grillar korv vid tio minus. Och förfryser våra tår. Vi åker lite pulka. Lagar lite mat. Och myser. För fullt. Inga måsten. Inget städ. Ingen tvätt. Och bara frisk luft och massa kul. (Helt objektivt utan någon försköning alls. Ja vi har absolut inget gnäll alls. Inga trötta barn. Och värk? Vad? Har jag haft det? Och frukosten går ner utan tjat. Inget krångel vid påklädning. Stella är som ett litet ljus. Slänger inte alls av sig vantarna hela tiden. I tio minus. Så att händerna blir små röda kalla pinnar. Nej inget sådant. Och korvgrillningen. Ja det tog väl bara fem minuter att få fyr på elden. Ja absolut inte en timma i alla fall. Och då hade vi ju inte letat ledig grillstad en timme redan. Nej då vi sprang rätt på första bästa lediga. Och nätterna. Barnen sover utan problem. Stella har inte alls ramlat ur sängen. Jag har inte ont alls. Och dessutom har vi såklart inte tappat liftkortet. Nej då. Det gör man ju inte första dagen. I synnerhet inte när man inte alls köpte fel liftkort och kom med det som var för fem dagar istället för sex dagar. Nu kan ju jag inte åka ändå så det spelar ju ingen roll. Utifall vi hade köpt fel. Som vi sedan hade tappat bort. Japp. Inget sådant alls. Nepp. Allt går lika smidigt som vanligt. För familjen sweetie!!)

På kvällarna bastar vi. Och spelar spel. Eller somnar i soffan.

Och i morgon är det tredje dagen på skidskolan. Och det blir gulashsoppa till lunch. Jag minns onsdagen för ett år sedan. Då dagen slutade med ambulans till Mora. För min sweetie. Men i morgon har vi andra planer. Som sagt. Så inget besök i sjukstugan då inte. Hoppas jag.

Puss och Kram Och varsågod


! video
Första dagen i backen gick såhär för Leia.

Fint väder har vi!

Syskonen på promenad.





Mina trollungar

söndag 23 januari 2011

Första dagen

Första dagen i underbara Sälen har vart strålande! Ligger nu i soffan och slappar framför Tv'n. Det generösa utbudet av kanaler känns lyxigt! Likaså bastubadandet vi tjejer precis njutit av. För att inte tala om den underbara miljön. Omgivningen. Vit, inbjudande och samtidigt alldeles stilla. Vi bara är. Här i Sälen. Jag står bredvid. Tittar. Fotar. Och längtar. Drömmer i smyg. Om att få vara med. Få testa på. Om det går. Utan att göra för ont.

Gårdagens bilresa upp gick verkligen över förväntan. Barnen var sagolikt nöjda, tåliga och fina. Men väl uppe strulade det rejält. Vi kom inte in i stugan på flera timmar. Trött med rätt ilsken värk fick jag plocka fram den sista orken jag kunde hitta. Och lösa missen. Och vi fixade det med!

Nu är det solsidan på tv. Och i morgon börjar leias skidskola. Och att blogga från mobilen funkar ju finfint! Fast hur jag får in bilder vet jag inte. Ni får kolla på Facebook!


Puss och kram

fredag 21 januari 2011

Semestertider

Nu drar vi på semester. Jag trotsar min värk. Och allt annat. Och åker till Sälen. Med familjen såklart. Skidskolan är bokad för Leia. Och alla middagar är lagade för mamman. Kläder är packade. Och likaså en fasligt massa tabletter. Värmedyna. Vetekudde. Och Nackkudde. Är tre andra viktiga ting.

Ha en fin vecka ni där hemma. För det ska vi. Nu tar jag semester från min blogg. Från mina sjukgymnaster Från mitt hus. Och från min värk.


Sälen 2009. Skidpremiär för Leia 2.5 år.


Sälen 2010. Skidskolepremiär för Leia. 3.5 år.


Puss och Kram

torsdag 20 januari 2011

Keenan Cahill på YouTube

Lagar köttfärspajer och viker tvätt. Skriver packningslista och ojar min nacke. Det gör pissont idag. Och jag är sur. Och arg. På allt. I princip.

Varför? Varför? Varför? Dyker upp i mitt huvud. Igen. Ok. Vi ska åka till Sälen. Visst. Supertrevligt. Det är mycket som är trevligt. Och mysigt. Men aldrig får jag vara smärtfri. I princip. Och jag är så fasligt trött på det. Och just idag spelar det ingen roll. Hur många nya typpwarburkar jag har. Eller kokosbollar jag skulle få äta. För idag är en skitdag.

Tur att YouTube finns så man får skratta lite!


Titta och njut. Hur roligt som helst. Keenan Cahill är grym!!!



Chelsea Lately: Keenan Cahill and 50 Cent

Puss och Kram

måndag 17 januari 2011

Bihåleinflammation och balett

Åh ni bästa bloggläsare och vänner. Vad vore min blogg utan er? Precis som ni så snällt upplyste mig om har jag bihåleinflammation. Fy bövlen vad ont jag har i mitt ansikte. På vänster sida. Fick antibiotika och ett nässpray och en avsvällande tablett. Att kurera mig med. Men först ville Dr inte alls skriva ut penicillin. Nej minsann. Bihåleinflammation hade man inte. Så ofta. Utan det var ett virus. Men vi tar ett crp ändå, för säkerhets skull. Och min lycka var ju att det var högt. För med denna värk i ansikte och framför allt tänder och käke har jag ingen lust att åka hem med bara nässpray. När jag dessutom bara måste få tillbaka lite ork så jag förmår att packa några väskor. Inför vår sälenresa.

Eftersom jag är så sjukt duktig jämt, och förbiser mina känslor och kroppsliga sensationer, åkte jag ju såklart iväg till min sjukgymnast. Och deltog i gruppen. Och gjorde övningarna. (Som bland annat går ut på att öka kroppsmedvetenheten, ironiskt nog). Så gott det gick. Alltså. Och efter det var jag ju superhungrig och passande nog var fina Sara i krokarna. Så idag vart jag ej själv. Till lunch.

En välbehövlig lunchfika med Sara!

Väl hemma efter Dr möttes jag av en överlycklig balett-tjej.
Första dagen på baletten idag.


Och lillasyster kan med!

Och var är min balett-kjol då mamma?

Tja. Det var nog det. När jag ändå känner mig såhär uppåt över att ha fått lite medicin som troligen kommer att hjälpa, kan jag ju även passa på att för er förtälja att min parkeringsskada kommer att lagas och bekostas av just hon som körde på bilen. Ja minsann. Det har jag inte berättat för er men det var en gammal dam som körde rätt in i min bil. Utanför sjukhuset. I november. (När min bil stod parkerad och jag var på behandling). Och två vittnen såg detta. Och ringde mig på kvällen. Buckla och repor på min gamla Ford. Som förvisso redan var rätt så repad och tillbucklad.

Så jag tänker att nu har vinden vänt!

Puss och Kram

Tupperware

Måndag morgon. Sitter med kaffekoppen och tittar på nyhetsmorgon. Har precis ätit frulle. En grapefrukt, ett ägg och en grov macka med ost o marmelad. Och tre tabletter. Natten har vart hemsk. Har en förkylning i kroppen som liksom inte vill komma ut. Snoret har fastnat under ögonen... typ. Och när jag böjde mig ner för att knyta skorna i morse när jag skulle gå till förskolan, kändes det som att huvudet skulle sprängas. Något irriterade att ha snor i näsan. Eller ja längre upp. Men inte kunna snyta sig!

Har ni haft det någon gång? Och det hjälper inte med näsdroppar. Sedan har nacken och hela ansiktet och käken gjort ont i natt. Jag fattar ingenting. Hoppas detta med ansiktet är något tillfälligt som snart går över.

Idag börjar en ny omgång av mindfulness-kursen igen. På mitt rehabställe. Det ligger på Frölunda Torg så det är skönt. Att ej behöva åka in till city! Jag vet inte om jag orkar gå dock. Känner mig som sagt bra risig. Värk! Får väl ta några värktabletter och ta mig dit.

Igår hade jag ett plastparty. Japp. En Tupperware-demonstration. Min granne och vän Jennie har börjat sälja. Till min glädje. För jag älskar de burkarna. Med mera. Ja de har ju så mycket mer än bara burkar.

När jag var hemma hos henne på demo runt jul köpte jag en "Mikropluskanna". Nämligen denna. Och jag älskar den. Använder den till att ångkoka grönsaker i mikron. Allra mest. Skivar upp några morötter och pyttelite vatten i kannan och ångfunktion på mikron. (kan köra helt vanligt med) Och grönsakerna blir sådär krispiga och mycket smakrika. Och näringsrika. eftersom man inte kokar bort näringsämnena i vatten som man sedan häller ut. Som man gör på spisen i vanliga fall. Heja denna kannan helt enkelt!

Och igår fick det bli detta:

Två brukar som jag ska ha till mat till Leia och Stella.
Perfekt att ha en ta-med-lunch. Eller fika när vi är på utflykt.

Kommer att användas flitigt nu när vi åker till
Sälen och äter lunch i värmestugan varje dag.

Pressa med stil!
Mmmm vad gott det ska bli med färskpressad jos!



Smarta burkar att ha pålägg i.
Staplas på varandra.


Och detta var min gåva för att jag höll i en demo.
Helt otroligt generöst. En elfri matberedare! Hurra!



Visst var det fina grejer? Jo minsann. Det tycker jag. Nu ska jag försöka få igång min stackars kropp och koma iväg till sjukgymnasten.

Ha en fin dag,

Puss och Kram

torsdag 13 januari 2011

Jag bara är. Här. Och nu.

Solen skiner in och avslöjar mina alldeles för smutsiga fönster. Tvåglasfönster. Som jag avskyr. Vill byta ut dem allihop. Jag steker pannkakor och kollar bloggar. Samtidigt. Får inspiration som jag själv saknar. Så här i början av januari. När allt känns piss. Och pannkakorna bränns. Om och om igen. Solens kraftfulla strålar möter den vita, krispiga naturen och det ser nästan magiskt ut. Än mer känner jag pressen. Att vara. Att njuta. Att uppleva. Att ta tillvara.

Idag är ingen sådan dag. Att ta tillvara. Idag är en överlevnadsdag. Jag öser ner smet i stekpannan. Kan den aldrig ta slut? Jag orkar inte mer. Jag lägger mig i sängen igen. Drar upp täcket så långt att jag slipper se de skita fönsterna. Och känna de varma solstrålarna. Blundar. Drar ett djupt andetag. Håller andan. Och andas ut igen.

Och vips. Jag bara är.

Här. Och nu.

Puss och Kram

onsdag 12 januari 2011

Linser

Idag har jag provat ut nya linser. Engångslinser. De är verkligen grymt bra. Vilken skillnad. Med dessa nya linser kan man tydligen rätta till brytningsfelet lite mer. Och det gjorde susen. Nu ser jag ju konturerna. Och allt flyter inte ihop. Eftersom endagarslinser är tunnare känns de mindre på mitt känsliga öga med. Dessutom slänger man dem i soporna istället för att gör rent dem. Och det är bra.

Synd bara att en förbened lins kostar tio kr. Ja du läste rätt. Det blir tjugo kronor per dag. Som blir sexhundra kronor per månad. Åh my. Fast jag har beställt dem ändå. De andra linserna kan jag ju inte ha. Så det får bli dessa. Och om jag är lika lat gällande dessa linserna som de förra så ska ett halvårspaket räcka två år. Det gjorde det sist.

Då kan ni själva räkna ut hur lite jag använder linser. Egentligen.

Och detta var nog det tråkigaste inlägg jag skrivit sedan bloggen startade. Typ.

Puss och Kram

tisdag 11 januari 2011

Var är min trisslottsvinst?

Ok jag erkänner. Jag var kanske lite pessimistisk igår. Men det ligger ändå mycket sanning i det jag skrev. Jag vill faktiskt bara ha det- vanligt. Lite lugn och ro. Tack. Detta året. Men istället börjar året med att dag tio smäller min älskling med bilen i 90 km/h. Rakt in i ett brofäste. (Glashalt ute tidigt på morgonen, och däck som ej har dubbar...)

Och sagan är inte slut där. Eftersom bilen var ny för tre år sedan och tre månader sedan har vagnsskadeförsäkring ingått. Men det gör den inte efter tre år. Och försäkringsbolaget har då skickat ut en inbetalningsavi för endast halvförsäkring. Vilket inte har uppmärksammats här. (Ja vi har haft väldigt mycket på sistone.) Således sitter vi med en oförsäkrad bil för singelolyckor. Och bilen är mos.

Där flög en bra slant med pengar iväg. En mycket bra slant. Men dessvärre tog den inte med sig billånet.

Ja ja. Vad är väl en bal på slottet?

Just nu känns det mer som. Ja ha. Det där var väl inte så konstigt? Klart allt ska gå åt pipsvängen när det ändå håller på så. Men år efter år efter år?

Jo jag vet. Mannen min hade änglavakt. Och jag är så klart evigt tacksam för det!

Men jag kan inte annat än vara lite bitter på att allt ska gå oss fel? Att båda Han och Jag krockar inom loppet av ett år? Hur stor är sannolikheten för det?

Och om det då är artat sig så att jag tydligen ska ha ett Ovanligt liv, så

vart är min trisslottsvinst? PÅ fem miljoner kronor alltså?

Det hade mildrat det hela. En aning i alla fall.

Puss och Kram

måndag 10 januari 2011

Ett vanligt liv

Jag önskar att jag vore vanlig. Att mitt liv vore ett vanligt liv. För en vanlig mamma. Med två vanliga barn. Boende i ett vanligt radhus. Med en eller två vanliga bilar. Mamman hade ett vanligt jobb. Som hon gick till. Varje vanliga vardag. Och pappan hade ett vanligt jobb. Som han gick till varje vanliga vardag.

Jag gjorde vanliga saker på fritiden. Tränade. Var med familjen. Släkten. Och kompisar.

Pappan gjorde vanliga saker. Tränade. Var med släkt och familj. Och träffade sina kompisar.

Ja. Så var det. Ett vanligt liv. För en vanlig familj.

Jag önskar. Att det var lite mer vanligt. I mitt liv.

Och jag önskar att han inte hade smällt idag. Med bilen i 90 km/h. I en betongmur. Jag önskar att hans bilfärd bara var en vanlig bilfärd. Till ett vanligt jobb.

Jag önskar.

söndag 9 januari 2011

Dag nio, Min Tro

Jag har skrivit om min tro förr. Så ni som följer mig, vilket alla ni som (oftast) har tillgång till min blogg gör, vet att jag tror på Gud. Och det är verkligen skönt att tro på Gud. Och Jesus.

Men varför det? kanske ni undrar. Jo, för att ibland, när det känns som allra mest hopplöst, eländigt eller bara negativt, är det väldigt skönt att tro att det finns någon där ute som lyssnar på dig. Och hör dig. Som du kan be till. Och överlämna "livet" åt. För ibland är det så. Att man behöver släppa taget. Och istället bara låta det vara. Det som känns svårt. Farligt. Tråkigt. Eller negativt. Det som gör ont. Och då betyder det mycket för mig att veta att jag inte är ensam.

Och sedan kan man ju tänka. Ensam. Ensam? Ensam är man väl inte. Om man lever i en familj?

Jo. Jag är det. Jag känner mig faktiskt visst ensam. Ibland. Kanske tillhör ni den sorts person som delar med er av allt. Till någon. Människa. Som finns fysiskt. Som hör dig. Och ser dig. Lyssnar. Och svarar. Men sådan är inte jag.

Det är inte så att jag inte delar med mig. Helt frivilligt. Eller medvetet väljer att hålla tyst. Till Dig. Utan det är mer så att vissa saker, ämnen eller händelser, tankar eller känslor helt enkelt är för stora, svåra eller gör för ont. För att prata om. Och då tänker jag. Tyst. För mig själv. Och för Gud.

Så är det.

Därför är jag inte ensam. Och känner mig inte ensam. Heller. (Fast så klart jo det skrev jag ju just att just ensam kände jag mig ibland. Och jo, det gör jag. Men inte när jag ber. Eller närmar mig Gud på ett medvetet sätt).

Förutom min tro på Gud så tror jag på... Ja vad tror jag på? Jag vet inte så säkert. Just nu. Det känns ju som att jag för tillfället genomgår någon slags Förändring. Och då är just Livskunskap. något jag eftersträvar. I alla fall. Att på något psykologiskt, filosofiskt eller religiöst sätt söka svar på frågor. Frågor som väcks när jag blir åksjuk. När jag får svårt att acceptera. Det som händer.Önskar att det vore mer Räkmacka. i mitt liv.

Och vad jag än må tro på eller inte tro på så vet jag i alla fall att kärlek, glädje och frid är det som gör livet värt att leva. Och det är så jag vill tillbringa mina Dagar, timmar och minuter. Och därför fortsätter jag att kämpa. Mot allt det negativa. Svåra. Och det som gör ont.

För det är ju nu det händer. Precis denna dagen. Denna minuten. Och denna sekunden. Som livet är. Och det tror jag på.

Det ljuva livet.

Puss och Kram

lördag 8 januari 2011

Inte så tokigt

Idag har det öst ner. Regn. Det lägger sig ovanpå all snö som ett halt blankt täcke. Och det är svårt att gå utan att halka. Jag spänner mig och nacken värker. Försöker tänka på att slappna av men det är ju så svårt. Svårt när det är halt. Svårt när det är stressigt. Och svårt när man är arg. Eller ledsen. Eller irriterad.

Så förfärligt svårt.

Jag har fått några skvior att lyssna på. Avslappningsskivor. Man ska ligga ner. Och göra som rösten säger. "Knyt ihop högra handen. Spänn den hårdare. Och hårdare. För att sedan göra motsatsen. Slappna av." Det går rätt bra med dessa övningar. När jag ligger själv och lyssnar. På rösten som säger åt mig hur jag ska göra.

Men när jag går ute och är rädd för att halka. Eller när vi ska iväg och handla mat. Hela familjen. När jag kör bil. Eller bara är hemma. Och grejar. Då är det så mycket svårare.

Men jag övar. Det måste jag. Och tro på att det kommer att gå. Att vara. Avslappnad. Hela jag. Så att musklerna ej spänner sig. Och krampar. För det ger värk. Som ger värk. Som ger huvudvärk. Som ger tryck.

Vi var iväg idag i alla fall. Trots det eländiga vädret. Till biblioteket. Och till köpcentret. Handlade pyjamasar på Polarn och Pyret till barnen. På rean. Och letade efter skidbyxor till sambo. Utan resultat.

Väl hemma igen med lite kläder och fjorton böcker, bakade vi kanelbullar och vanilj-och chokladbullar. Ljuvliga. Och ett mycket bra tips till er som vill variera er från vanliga kanelbullar. Byt då ut fyllningen mot hackad choklad och vaniljsocker. Och smör såklart.

Mmmmmm.

Nu är det kväll. Och dags att slappa i soffan. Ta en kopp te och titta på regnet som fortsätter att vräka ner.

Kanske äta en bulle till. Och tänka att livet är ju trots krampande muskler och glashala vägar inte så tokigt.

Nej. Inte så tokigt.

Min nya pyjamas


Vilostund

I väntan på vällingen

Puss och Kram

torsdag 6 januari 2011

Spelregler

Det snöar som aldrig förr. Och jag virkar figurer. Nu är hon nästan klar. Maja. Hon har blått huvud och ett brunt och ett rött ben. Och turkosa hårbollar på huvudet. T skottar och jag gnäller. Leia susar fram på sina skridskor och jag undrar varför han aldrig ringer. Och ber om ursäkt.

Vissa människor verkar spela efter helt andra spelregler. Än oss andra. Spelregler som inte finns. Eller syns. Eller ska finnas. Och synas. Spelregler som skapar oro. Förvirring. Och ledsamhet.

Jag virkar och han skottar. Det är så vi delat upp det här hemma. Han är bra på snö och jag är bra på garn. Och Leia har vi anmält till skidskolan. Då är det han som får åka med henne. När vi far dit. Till Sälen.

Och denna gången tänker jag inte köra hem de femtiotre milen själv. Nej. Denna gången tänker jag sitta i baksätet och softa. Lyssna på Sophie Zelmani och förbarma mig över att det för tredje året i rad är den enda skivan jag har i bilen.

Nästa figur jag ska göra heter Mimmi. Hon har brunt långt hår och en grön klänning. Stella, ett år, ska få bli mamma till henne. En mycket omtänksam och empatisk mamma. Som visar känslor och besvarar andras känslor. Både glada och ledsamma. Det är stort.

Och jag tänker, hon kan spelreglerna.



Maja, Molly och Mimmi
(Inköpsställe material och beskrivning: Panduro)


video

Skridskoprinsessan


Puss och Kram

söndag 2 januari 2011

Våga satsa framåt

Idag har jag funderat lite. Du vet sådär lite djupare än vanligt. Med anledning av att vi faktiskt precis gått in i ett nytt år har jag funderat över Vart jag vill. Vad jag vill. Och hur jag ska nå dit. Och jag tror jag har bestämt mig. Att våga satsa. Och våga tro på mig själv.

Det är alltså några av mina drömmar. Och medan jag satsar på min dröm, ska jag samtidigt vara precis här. Hela tiden. Det vill säga närvarande. Och samtidigt försöka komma framåt. Mot mina drömmar. Och mot det varande jag vill vara i.

Visst låter det flummigt?

Jo jag vet. Och jag kan liksom inte beskriva det bättre. Mer än att jag är på väg på min resa. Där ett delmål först nu är satt. Av mig. Och medan jag sakta men säkert är på väg. Ska jag försöka se, uppleva och ta in det som sker här och nu.

Fast ibland känns det som att jag står still. Står och trampar på samma ställe. Har kört fast. Eller liksom har lite lite driv som för mig framåt.

Men i de lägena. Måste jag vara modig. Våga be om hjälp. Och ta emot den hjälp som finns. Runtomkring.

Idag var det en strålande dag. Och vi var ute i pulkabacken. Barnen hade sina kompisar med. Och föräldrarna med. Det är så underbart trevligt att umgås. Med dem man tycker om.

Eller hur?


Puss och Kram

lördag 1 januari 2011

År 2011

Jag tror är det är mitt år i år. Ja. År 2011 är faktiskt mitt år. Det känns i hela magen. Att nu vänder det! Jag tror på det.

Och slutet på 2010 var inte så tokigt det heller. Vi var hos fina familjen Richardson. Åt och drack gott. Och myste. Och idag har vi haft besök av en annan fin familj. Super-mamma Linda med sina fina tvillingar och lillpojke. Och man så klart. Lekt och åkt pulka. Och nyinköpt snowracer. Ja hjälp. En ettåring och en fyraåring nedför en lång isbacke. Som har ett trästaket som stopp. Tur att min fyraåring är så grym på att styra. Och svänga!

Nu är jag helt slut. På ett gott sätt. Och jag har mina nyårslöften klart för mig. Men de håller jag nog för mig själv.

Hur har ni firat in det nya året?


Nyårsfin


Nyårsfest

Nyårsfirare

Välkommen År 2011

Puss och Kram