Shopping och adventskalender

Idag är Stella feberfri och piggare. Antibiotika är verkligen räddaren! Så vi vågade oss ut en tur med den nya fina bilen. (Nej den har jag inte berättat om men det blir en annan gång). Det blev till köpcentret där fixade lite ärenden. Jag handlade bland annat kläder till Leia som är lite julinspirerade. Varje år har Polarn O Pyret en så fin julkollektion och flickorna brukar få var sitt set som de kan ha på alla julfester sedan. Fast i år har Stella en fin kjol o kofta att ärva som Leia hade när hon var två och ett halvt år. Perfekt!

Annars köpte jag grejer till barnens julkalender. Jag brukar göra en egen varje år som består av 24 paket gånger 2 då. Jag handlade lite pyssel från Panduro, tex pärlplattor, träfigurer att måla och lite färg. På Julafton, det vill säga det sista paketet, brukar vara något lite större, som de får öppna på julafton morgon. Jag får se vad just det paketet blir för något! Jag tror att jag tycker det är lika roligt att köpa och planera detta som barnen tycker det är att sedan öppna ett paket varje dag. De brukar få göra det på morgonen innan de går till dagis. Jo så är det, under Decembers mornar går ovanligt fort att få dem färdiga.

Nä nu är det världskrig här hemma, bäst att rycka in. Det bråkas om några legogubbar. Inte så ofta som de bråkar men en fredagseftermiddag är verkligen tålamodets största test. För mig alltså. Och barnen är tröttare än tröttast.

I morgon är det premiär i ishallen för tjejerna (japp, lillan ska få testa) och sedan är det barnkalas. Mys!

Puss och Kram

Testa ny mopp?

Jag har ju aldrig varit testpilot för någon produkt. Fast jag har sett att många av er andra är så, testar olika produkter som ni länkar till. Och av en slump hamnade jag nu på sidan där man kan anmäla sig till att bli testpilot.

Och vad tror ni jag faller för då?

Jo självklart en städpryl. Tänkte att jag kanske kan underlätta det lite för min käre sambo som sköter den biten ;-) Ja så slipper han stå med både mopp och hink, här finns allt i ett förstår ni. (Rengöringsmedlet är i själva moppen).

Nu får ni hålla tummarna för oss, för visst skulle han bli glad?


Ja jag blir ju nästan lite sugen själv på att våt-svabba när jag ser den fiffiga lösningen!

Kolla här du med!


Tjingeling!

Ballerinor och halsfluss

Denna vecka är det sjukvecka hemma. Leia var sjuk förra veckan och sedan var det Stellas tur. Så klart. Efter några dagar hemma med feber utan att det släppte besökte vi Dr. Och det visade sig att hon hade streptokocker i halsen. Halsfluss. Men det bästa är att antibiotikan är så snabbverkande. Nu efter ett dygn är hon redan betydligt piggare.

Jag måste erkänna att det kan kännas lite långsamt att gå hemma och se samma fyra väggar under sexton vakna timmar. Eller att mycket motvilligt se på Dora si sådär åtta gånger i rad. Så efter några dagar inne börjar man liksom nästan känna sig sjuk och trött själv. Men igår skjutsade jag tjejerna till dansen. Två små rosa ballerinor!

Och jag kan lova er att det var fyrtio minuter ren glädje!

Titta och njut!












Puss och Kram

Att virka

Två filtar har jag virkat på senare år. Jag var nog klar med den ena för ett år sedan och den andra för två år sedan. Den översta ni ser är virkad av ett mjukt Alpaca garn vilket är ett ullgarn från lama-djuret som värmer mer än ull från får. Och den nedan är virkad i ett ullgarn Karisma. Den översta har vi i soffan här nere och den understa är Leias egna filt.

Att virka filtar är verkligen det perfekta nybörjarprojektet! Jag lärde ju mig mer eller mindre att virka själv, visst, jag kunde det när jag var liten i och med syslöjden, men när jag tog upp virkningen som vuxen var det tant Greta som visade mig hur man började med smygmaskor, luftmaskor och stolpar. Det var även hon som satte mönstret till den översta filten genom att virka första rutan som jag sedan helt enkelt kopierade. Fast jag visste ju inte då vilka maskor som hette vad, det lärde jag mig genom att köpa en bok och läsa mig till.

Det jag nu har lust att virka är en ny filt, som vi kan ha i vårt sovrum framöver. Just idag känns det inte som att jag har någon lust att inreda vårt sovrum eftersom vi fortfarande inte har renoverat det sedan vi flyttade in. Men det vi gjort är att vi tagit ner en vägg mellan två mindre sovrum, så vi har numera ett gigantiskt sovrum. Där hälften av väggarna har en ful ljusgrön tapet och resten är målade med någon slags syrénlila färg. Golvet är en plastmatta från 70-talet och fönsterna är bruna, dragiga tvåglasfönster som släpper in både vind och ljud. Visst låter det snyggt?

Hur som helst har jag hittat en tilltalande filt på en av mina favoritbloggar. Jag gillar både färguppsättningen och mönstret. Så det blir nog något åt detta hållet. Längst ner ser ni den filten.

Förutom filtar har jag även virkat dockor till barnen och så håller jag på med hjärtekatter så klart!

Min första filt jag virkat.
Tog cirka 1.5 år innan jag gjorde klart den.

Leia rum, hennes skrivbord och hyllor över det.
Det som återstår att fixa är en vaxduk att ha på skrivbordet.

Filt nummer två jag virkat.
Perfekt barnfilt då den kan tvättas i 40 grader!

Nästa projekt liknar denna filt!
Här ifrån kommer bilden!

Puss och Kram

Kaninen Bitis och Prinsessan Leia.

Förra helgen var det ju bröllop för vår del och i måndags var vi alldeles för trött för att orka fira Halloween. Så igår gjorde vi slag i saken, handlade lite mat och en pumpa och bjöd in till maskeradfest! Barnen hade dag efter dag frågat när vi skulle köpa vår pumpa. Så det kändes roligt att äntligen kunna tända en igår!

Vi var ett härligt gäng hemma och det kändes stundtals som att vi hade ett helt dagis hemma när alla barn satte igång och lekte och busade. Men det är ju så det ska vara. Busigt och roligt!

Efter några timmar hade tiden passerat läggdags för de flesta barn och då gick barn och mammor hem medan pappor stannade kvar och spelade Settlers. Det är verkligen ett jätte-roligt brädspel som jag kan rekommendera för er som är sugna på att spela ett trevliga brädspel. Fast jag kollade på "Så mycket bättre" istället. Och oj vad bra det var. Blev riktigt gråtig där när de visade reportaget om Anna Lind. Och Laleh och Timbuktu är helt klart mina favoriter! Självklart Eva Dahlgren med men eftersom det var hennes dag igår hade hon ingen låt hon uppträdde med. Lena PH (och E type med för den delen) däremot kan kvitta, för min del. Ni som känner mig vet att jag ogillar allt vad schlager heter och text och musik måste beröra mig, gärna djupt i själen för att jag ska gillat! Fast det är ju ändå roligt att kolla på dem på tv och lära känna dem lite bättre. Ja vad de är för typer så att säga.

Idag är det söndag och vi har redan vart på lekdate. Nu väntar söndagsmiddag i ugnen och ikväll är det musikgudstjänst. Ljuvlig musik och kloka ord kan man aldrig få för mycket av!

Kaninen Bitis och Prinsessan Leia.

Ansikts-färger inhandlade från Panduro för nätta 300 kr,
men vad gör man inte för sina barn?

Hela glada gänget mumsar godis de
tiggt till sig på sin mini-runda på gatan!

Puss och Kram

Stella på barnakuten

Min stjärna hade ont i magen. Under flera nätter vaknade hon runt tio gånger per natt och beklagade sig och grät. Och ibland ville hon även ner och sätta sig på pottan mitt i natten. Och maten smakade inget vidare. Hon åt allt mindre och vissa mål hoppade hon över helt. Och hon sa att hon hade ont i magen och rumpan. Vi gav ju lavemang som vanligt varje dag och tyckte eg inte att det var så mycket skillnad. Men det är ju så svårt att veta. Ändå. Efter cirka en veckas tid utan att det gav med sig ringde jag upp till Drottning Silvias Barn-och ungdomssjukhus. Direkt till "Stellas avdelning". De är ju så rara där, bara att ringa om vi har problem och vill ventilera med sköterskor och läkare.

Vi fick kontakt med en av överläkarna som är bäst på Hirschsprung. Och han tyckte absolut att vi skulle åka in och visa upp henne. Så de får kolla på henne, röntga henne och känna om det dragit ihop sig i tarmen igen. Så att hon kanske behöver vidga den igen. Precis det vi gjorde för ett år sedan.

Väl där fick vi eget rum direkt. Som tur är! Och slapp alltså sitta i det allmänna väntrummet med jordens alla bakterier och virus samlade på tjugo kvadratmeter. Det står förvisso i hennes journal att hon ska få det eftersom hon är infektionskänslig (bla tål hon ej magsjukevirus) men det är inte alltid så att de människor som man först träffar på barnakuten när man kommer in, är så medgörliga och verkligen gör det som de ska!

Hur som helst. Efter två och en halv timme hade vi träffat läkaren tre gånger och sköterskan tre gånger, fått behandling och fick åka hem. Och jag drog en lättnads suck och tänkte att det nog var tidsrekord för oss. Stella fick ett litet större lavemang och så sköljde vi tarmarna samtidigt. Och medan behandlingen pågick låg hon helt stilla och oberörd på bänken med min iPhone i handen och kollade på foton. Och sköterskan påpekade både en, två och tre gånger hur fantastiskt duktig hon var. Och jag kunde inte annat än hålla med, så klart. För det är inte helt självklart att barn som får plastslangar upp i rumpan som man dessutom spolar in en liter vatten i, ligger stilla och kollar på foton och kommenterar alla de ser och känner på fotona.

Läkarna trodde att det satt ngt i tarmarna trots att vi ger henne lavemang varje dag. Och så trodde de att hon skulle bättra på sig snabbt och om fallet inte var så skulle vi komma tillbaka. Röntgen hoppade de över, även att känna på henne inne i tarmen, antagligen för att läkaren som var på akuten eg inte var specialist på just Hirschsprung och tyckte att Stellas egna läkare fick göra den bedömningen.

Men som tur var, var min stjärna lika go o glad som vanligt dagen därpå och åt som vanligt. Åh tack för det, skönt! Nu väntar vi otåligt på vår ordinarie tid till Dr Överläkare som vi ska till i december. Och jag hoppas att detta inte återkommer innan dess! Förmodligen kommer de planera in en liten operation inom det närmaste. Med tanke på hennes problem.

Men säg ser hon ändå inte oförskämt glad ut, min trollunge. I alla fall när man får isglass!



Puss och Kram

Svårmodets melodi ger en bloggpaus

Det är inte så att jag inte längre tycker om att skriva. Eller blogga. Och jag har inte glömt av er. Eller bloggen. Och visst händer det massor av saker värda att berätta. Egentligen. Och tankar som snurrar. Liksom åsikter som vill komma ut.

Men varför händer det då inget här? tänker ni. Tja, jag har lite svårt att svara på det. Men gör ett försök.

En bidragande orsak är, tror jag, att jag har så förbannat ont allt som oftast. Och då har jag ingen lust att sätta mig här på bloggen och ösa ur mig en massa negativa känslor över er. För själv är jag så förbannat trött på alla "gnäll-inlägg" och "fiska-sympatier"- inlägg på Facebook man överöses med varje dag. Ja men det ÄR jobbigt att ha småbarn och inte få sova (fast man behöver kanske inte påpeka det sjuttiotvå gånger i veckan), det ÄR himlans trist att ha sjuka barn, vabba eller att ha en trasig bil, men vad tusan, ibland känns det som att höstens dunkla mörker sprider någon slags martyr över Sveriges halva befolkning och jag som redan har så lätt för att fastna i melankolins sega klister behöver LJUS; jag behöver glädje och positiva intryck. Varje dag.

Gör inte ni det?

Så därför blir det liksom mer att jag läser bloggar nu. Några få utvalda. Jag gilla ärliga bloggar, som filtrerar bort det mesta av all nonsens och kallprat och faktiskt skriver några ord med mening. Något som berör. Mig.

Självklart vill jag läsa om både livets ljus och mörker, nyanser och kontraster skapar helhet, skapar alltet. Men det jag försöker säga är att mitt sinne just nu är rätt så kontrastfritt. Det mörker jag känner sveper över mig om kvällarna behöver lyftas med ljus. Och den källan letar jag febrilt efter. Varje dag. Varje kväll. Och allt som oftast fastnar jag på vägen. Till exempel i soffan. Och det enda jag kan känna är ett tomrum. Ett vakuum. Och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig vidare. Orka lyfta blicken, dra undan ridån och låta ljuset sippra in.

Inte blir det genom att öppna Facebook i alla fall. Heller inte genom att skriva femtio tycka-synd om mig inlägg på bloggen.

Jag är nog inne i en sådan fas. En tänka-fas. Eller kanske en vakuum-fas. Där inget hände. Inget kommer ut. Så därför behöver jag vackra bilder att titta på. Som skildrar det vackra, det ljuva. Det ihop med ärliga nakna ord brukar berör mig. Skapa mening. Och då är bloggar en ypperligt alternativ att äga sin tid åt. När inte smärtan tar över den lusten också.

Men om jag lyckas ta mig ur svårmodets melodi och helt plötsligt hamnar i en glad refräng, eller åtminstone känner att jag kan balansera upp det negativa och det positiva, lovar jag att höra av mig igen,

kanske händer det redan till helgen för då är det både målarkurs och bröllop,

tills dess pausar jag här,

Puss och Kram

Nyanser och nallebjörn

I helgen var jag på akvarellkurs igen. Jag har medverkat där några gånger förr. Det är konstnären och fd rektorn för KV Konstskola Ragnar Schmid som är våran lärare. Vi är en brokig skara på cirka tolv personer med allt från ingen erfarenhet (som jag) till de som ägnar större delen av sin tid till att måla (vilket jag skulle vilja beskriva som konstnär). Och alla är där efter sina egna förutsättningar. Väldigt roligt och givande!

Hur som helst. Jag tänkte dagen till ära inhandla några fler nyanser av akvarellfärger, eftersom att jag är liiite trött på att sitta och blanda ihjäl mig. Ja, mycket tid går ju åt att hitta "rätt" nyanser. (Precis som jag kan sitta och söka efter synonymer när jag skriver mina texter/poesi, i värsta fall om det inte flyter på) Bland annat kände jag att jag saknade grå och rosa, lila och cerise. Sedan kan man utgå från dem och få många andra nyanser så klart. Sagt och gjort. En sju till nyanser blev det. Och jag var mycket nöjd med mitt köp under lördagen. Fick lite mer inspiration och kände att det flöt på något bättre.

När jag väl var inne i Linnestan och handlade färg i konstaffären sprang jag på en för mig ny second hand affär. Affären sålde barnkläder och lite andra barnsaker och var ett socialt projekt, sa de, för tio kvinnor som stod långt ifrån arbetsmarknaden. Tanken var att de skulle driva affären själva så småningom om. Mycket fint tänker jag. Och jag måste nog säga att det var en av de första retro-affärerna i Götebors centrum som faktiskt hade ok priser. Jag kollade lite snabbt men hade inte så mycket ork, men så fastnade jag för något helt annat än vad jag först hade tänkt mig. Nämligen en nallebjörn. Som var en kombibad sittpuff och nalle. Perfekt för tjejerna att ha framför tv tänkte jag. Eftersom Stella snöat in sig på min blåa fula yogamatta som hon släpar fram varje dag och vägrar resa sig från, var detta ett mycket bättre och trevliga alternativ, tänkte jag. (Den (mattan) är dessutom ful och tar väldigt mycket plats.)

Och säg är inte 40 riksdaler ett väldigt värdigt pris för en nallepuff?






Puss och Kram

Syskonen Sweetite

Det har vart fotografering på förskolan. Och jag har inte mycket förtroende för företaget som sköter om detta. (Vi har haft andra företag innan som verkligen lyckas ta och framställa fantastiska foton!) Uppenbarligen ger de inte barnen tillräckligt med tid så de hinner slappna av och skratta naturligt, för mina barn ser mest besvärande ut med ett onaturligt leende och en tom blick. Vilket så klart är väldigt tråkigt då vi inte brukar gå till fotograf privat utan beställa just dessa fotona och ge bort i julklapp. Trist är det helt enkelt. Men jag kontaktade dem och fick välja ut något annat foto (de hade tre foton per barn) så det åtminstone slapp bli ett med ett onaturligt konstigt stelt leende.

Hur som helst. Syskonbilden var ett undantag, jag tror att mina trollungar slappnade av så bra för att de hade varandra och busade med varandra.

Leia och Stella 2011.

Ridolyckan...

Det är med en sorgsen och obehaglig känsla jag går och lägger mig i kväll. Riktigt ledsen och bedrövad känner jag mig. Och är!

Jag blir så fruktansvärt illa berörd av den tjej som skadade sig under Leias ridlektion förra måndagen. Det är alltid två parallella grupper samtidigt i manegen, på var sin ända. Tre ryttare i ena gruppen och fyra i andra, fyra i Leias grupp. Denna lektionen var det inte Leias grupp som hade volten närmast läktaren, utan den andra gruppen. Och allt var som vanligt. Jag satt på läkterna på en stol och kollade på. Såg inte Leias grupp så bra eftersom de var så långt borta så jag kollade mest på de andra tre eleverna. Det var alltså en helt vanlig lektion. Eleverna skrittade, travade och galopperade. Och när det gått cirka halva tiden, flyger en av de tre eleverna i Leias parallellgrupp av. Alltså riktas all uppmärksamhet mot denna kille just då.

Men denna avåkning gjorde att en av de andra två hästarna antingen blev skrämd eller ville busa, för han tog ett litet extra skutt inåt mitten. Tjejen som satt på passerade precis mig då. Jag var en meter ifrån och hade hela mitt uppmärksamhet på henne. Hon var dock inte alls beredd på detta extra skutt, utan föll handlöst av hästen. Utan att värja sig landade hon på huvudet/nacken. Jag har aldrig sett något liknande! Och det högg till i mitt bröst. Jag kände hur tårarna brände under ögonlocken. Det såg verkligen förfärligt ut. Som att nacken gick av.

Hon blev liggande på marken men det dröjde inte längre förrän en barnläkare var på plats. Han bor granne med stallet och var precis utanför. Ambulans tillkallades omedelbart men dröjde desto länge innan den kom. Minst en halv timma, om inte längre. Det var kolsvart ute och det regnade. Resten av eleverna gick nedåt stallet, kvar låg tjejen och folk runt omkring som lugnade henne. Hon var hela tiden vid medvetandet. De hade lagt en filt över henne. Och hon kunde röra armar och händer.

Leia frågade vad som hänt. Hon var inte skärrad men undrade varför tjejen låg kvar. Jag berättade att hon skadat sig och skulle få åka till sjukhuset med ambulans. Leia ställde massor av frågor och jag gjorde så gott jag kunde för att svara. På vägen hem mötte vi ambulansen och jag grät tyst, utan att visa Leia. Allt kände så märkligt och overkligt.

Så var det måndag igen. Dags att åka tillbaka. Jag har tänkt på tjejen hela veckan. Och givetvis frågar jag ridläraren det första jag gjorde hur det gick för tjejen.

Och jag möttes av det värsta tänkbara svaret! Tjejen är totalförlamad och blir bara sämre och sämre. Från att kunna röra armar och händer och vara vid medvetandet kan hon inte ens andas själv längre. Hon ligger i respirator nedsövd. Ryggen är helt av och levern är ut funktion. Den förstördes av säkerhetsvästen som på något sätt tryckte sönder den, men den förhållandevis skarpa kanten. Det är oklart om hon kommer att klara sig. Mer detaljer vet jag inte.

Det är så förfärligt! Så orättvist! Och så ofattbart!

Jag har ridit och varit hästaktiv i nästan hela mitt liv, men aldrig upplevt en sådan tragedi på nära håll förut. Och det är precis som med min bilolycka, jag blir precis lika chockad denna gången, om hur snabbt livet kan förändras. Ena sekunden är allt som vanligt och nästa, utan att det ens är dramatiskt, har hela livet förändrats.

Och förra mådagen när hon låg där, kändes det som att ingen riktigt fattade allvaret i situationen, eller ville tro det värsta, för det var som att alla väntade på att tjejen skulle sätta sig upp och sedan ställa sig upp, när hon låg där. Men hon gjorde aldrig det. Och kommer aldrig mer att göra det.

Någonsin.

Och det känns i hjärtat.

Mina tankar går till tjejen, hennes familj och nära och kära.

Och jag vill skicka med er en liten uppmaning, ta hand om er där ute, ta hand om era nära och kära, och lev idag, nu, för morgondagen vet vi absolut inget om!

Puss och Kram

Att baktala

Jag tror ingen av er läsare inte är införstådda med problemet att kunna få tre tjejer att leka ihop. På ett rättvist och sunt sätt. Utan konflikter. Utan skitsnack Och utan bråk. Är man liten, tjej och udda i antal, blir det en utanför. Kanske inte utan undantag. Men i alla fall i regel. Eller ofta. Med små enkla medel vet de precis hur de ska göra. För att stöta ut. Eller för att istället passa in. Och bli vald!

"Du får inte plats här". "Vi kan bara vara två här".

Jag ser det hos treåringar. Femåringar. Och Tioåringar.

Skitsnacket är givetvis överallt. Oundvikligt. Ja vi kan kalla det vad vi vill. Men jag tror ni förstår vad jag menar!

Men att jag ser det hos vuxna.

Där går min gräns. Det accepterar jag inte.

Det finns inget som är så svagt, smutsigt och äckligt som skitsnack. En kollega som talar illa om en annan kollega. Eller en granne som talar illa om en annan granne. "Är inte hennes son lite väl ouppfostrad"? "Har inte hon lagt på sig lite väl mycket över sommaren?". Eller, "Nej, jag förstår mig inte på henne, deras barn får ju vara ute hur länge som helst om kvällarna".

Vuxna människor som håller på med skitsnack, att baktala andra och vill få andra att framstå i dålig dager, berättar mer om dem själva än personen i fråga som de kritiserar. Och jag tänker, vad är det egentligen som gnager där inne så hemskt? Vem är det egentligen som tar fram den där lilla förtryckta femåringen i dig? Är det inte istället dags att göra upp med ditt förflutna, släppa femåringen fri, och se till det goda istället.

För ingen människa någon stans är felfri. Aldrig. Någonsin. Man gör misstag. Du, jag och alla andra.

Alltid.

Med det viktigaste av allt är att kunna säga förlåt. Och ta emot ett förlåt. Att be om ursäkt, och att kunna förlåta.

Och det, förutom att vara en god kompis, är precis vad jag försöker lära min femåring och tvååring idag. Och alla andra dagar!

Att de duger precis som de är. Att de är viktiga. Och att alla får vara med. Och har man gjort något dumt eller fel så säger man förlåt.

Och är det inte så, att ditt mammahjärta smälter när ditt barn kommer fram och ger dig en varm kram och säger "Förlåt mamma" efter det att de just precis gått över gränsen eller på något annat sätt upprört eller sårat dig eller sina medmänniskor.

Jo precis så är det.

Ett förlåt och sedan är det passé!

Så enkelt, eller hur?!

Skriv om att baktala.

Att se

Jag vill synas
utan att värderas
Jag vill vara
utan att dömas
Jag vill känna
utan ifrågasättas
Jag vill leva
utan att begränsas!

skriv om att se

Trakasserier

Hej alla inbjudna läsare!
Hoppas ni hängt med i svängarna. Jag låste bloggen igen och jag har ju cirka 60-70 läsare som fått inbjudan att läsa denna blogg, och den inbjudan ska kvarstå nu när jag låser igen. Och jag kan ju liksom inte skriva "hör av er om ni inte kommer in"...men jag hoppas att de kontaktar mig på något sätt i så fall!

Det har varit några ihärdiga trakasserier sedan jag vann tävlingen i icakuriren, personen/erna i fråga tyckte inte om fotot på barnen som jag vann med. Jag tänker inte ens bemöta påhoppen eftersom jag är på samma linje som antagligen de flesta andra i Sverige att en naken barnrumpa är väldigt oskyldig och inte på något sätt kränker barnen i fråga. Fotot är taget helt enligt etiska principer och hade inte fått vara med i tävlingen om inte fallet var så. Jag blir bara lite trött, framför allt på alla otrevliga mail.

Så är läget, nu vet ni det,

Vi hörs

Här har vi sjukstuga så det förslår!

Och frågan är hur många pärlplattor man kan göra på en dag?

Kram Caroline

Play Doh a la Stella!

Barnen har återupptäckt Ply Doh-leran här hemma. Och som de leker! De har suttit minst en timme om dagen i flera dagar. Om inte mer. Men i kväll fick nog Stella priset för snyggaste posen.

Självklart är det såhär Play Doh ska tas!










Puss och Kram

Att. Vara. Jag.

Sitter med yllesockar i soffan och kollar på Tack för Musiken. Annika Norlin är grym, och jag njuter. Vi har vart och besökt barnens gammelfarmor Ingeborg idag. 92 och and still going strong. Beundransvärt! Hon är grym! Och hon visar upp min vinnarbild i icakuriren för hela hemtjänstkåren. "Har ni sett årets vinnarbild?" frågar hon damerna. Och inväntar en reaktion. Sedan säger hon sonika "Och så ser de ut framifrån" och pekar på fotografiet på Leia och Stella som sitter uppe på kylskåpet.

Hur kul som helst! Humor på högsta nivå!

För övrigt känns det ibland som att jag saknar inspiration. Den där gnistan som behövs för att skriva de intressanta inläggen. Eller baka de goa kanelbullarna. Eller lyfta på locket till tvättkorgen. Det är som att impulserna fastnar i mellanrummen, där de liksom ska kopplas om. Tomrummet. Inget händer, och jag bara väntar. Håller mig kvar i vakuumet och hoppas. Önskar och tänker att snart kommer den.

Lusten. Till. Det.

Tills dess ligger jag kvar i soffan. Och njuter av Sveriges Television. Och tänker att det inte är så tokigt ändå.

Att. Vara. Jag.

Caroline.









Puss och Kram

Me&i och vanish!

Tusen tack finaste hjärtekattmamman Therese för hjälpen med den nya härliga bloggdesignen! Jag kände att den förra hade gjort sitt, det var mer sommar över den! Och visst blev det här fint?

Så. Nu var helgens bravader slut. Me&I-visningen var supertrevlig och gick alldeles strålande. Goa vänner som hjälper till med att baka och massor av goa vänner o bekanta som kom på visningen. Och vad mycket fint de hade. Jag gillade särskilt Cecilia Blankens plagg hon designat! Stella fick koftan CB ritat och tröjan med hästarna till. Och de coola brallorna med pös o hängig ficka. Allt i sådana dära fin ljus brun/camelfärg! och Leia fick en klänning, en rosa kanin-tröja och ett par brun/vit-randiga leggings. Och jag fick några toppar. Sueprnice ju!

Idag har Leia ridit med. Både i den nya ridskolan och i den gamla. Vi längtar tillbaka. Så är det. Det var bättre förr, på nästan alla sätt och vis. Inte minst storleken på hästarna, antal barn i gruppen samt tiden de faktiskt rider. Känns så tråkigt att inse att man är besviken. Betalar dyra pengar o allt. Trist! För Leia med som knappt får rida.

Fast vi provred i en ny ridgrupp i den gamla ridskolan och där fick hon minsann rida. Själv, aktiv ridning 45 minuter. Massor av trav och ridvägar. Fyr elever. På en shettis. Hon var så glad och jag var så stolt! Hon klarade av det galant!

Det var det. Nu ska jag dränka in min nya tröja i vanish eftersom jag ALLTID sölar ner alla mina kläder när jag lagar mat (hallå, förkläder vore ett hett tips, JAG VET, det borde man sätta på sig så fort man kliver innanför ytterdörren med tanke på att man har en sölig tvååring som har en tendens att nysa rakt fram med munnen full av köttfärssås, typ...).

Och jag tänker att Tur för mig, att denna var från H&M och inte Me&i!!!

Ha det!

Denna klänning fick Leia.
Bilder lånade från Me&I's hemsida!

Stella fick denna fina kofta!

Puss och Kram

Ps, ni kan ju kommentera!! Ds :-p

Vintage och missnöje

Igår när jag var inne i centrum, vilket inte händer alltför ofta nu för tiden, tog jag mig även tid att gå o kolla i affärer. En sisådär hela femton minuter i alla fall. Döm av min förvåning, men helt plötsligt upptäckte jag mig själv stå i rulltrappan ner till damavdelning på Top Shop. Eller tja, tjejavdelning blir det väl då. Jag var eg inte ute efter något ur denna butik då jag aldrig någonsin har handlat något ur denna butik, men, det såg liksom lite sådär halvt lockande ut att ta rulltrappan ner. Så spelade de en trallvänlig låt ur högtalarna med.

Hur som helst. Väl nere fick jag en chock. Ja så var det faktiskt. Men en väldigt trevlig sådan. För mitt där nere, inne i ett hörn, ligger en annan butik, nämligen Beyond Retro.

Ni som följer mig vet ju att jag har en förkärlek för allt vad loppisar och vintage heter, så alltså blev jag lyrisk. Här har de samlat hur mycket fint och udda som helst, i en och samma affär. Och hör och häpna, affären har funnits i hela två år, vilket expediten svarar när jag erkänner att jag är där för första gången.

Och det fanns verkligen allt där, och lite till. Om man behöver kläder för maskerad och liknande med. Och jag hittade ett ursött förkläde som barnen ska få ha som "påskförkläde", blott 50 kr. Och så en klänning till mig. 200 kr. Kan vara snygg med rätt accessoarer till. Vid något lämpligt tillfälle. Typ en fest. Dop. Eller bröllop.

För övrigt är detta världens längsta dag. Jag lovar. Det är så. Den tar aldrig slut. Jag har ont i nacken, är något förkyld och ensam med barnen hela helgen. Med en tvååring som vägrar ha blöja trots att hon inte är så kallad "torr" (vilket resulterar i mycket tvätt, torkande och höga suckar) och en stundande meandi-visning, (vilket betyder att jag både måste städa OCH baka trots att jag är trött, har ont i nacken, och är något förkyld... SUK). Jag VET, jag gnäller, igen, andra inlägget i rad, men vad tusan, ni är ju så förbannat dåliga på att kommentera så det skiter jag i!

Så det så!

Puss och Kram

Ps Foto på fynden kommer vid ett annat tillfälle, är för trött nu!

Frisörbesök och skvallerpress

Idag har jag tagit hand om mig själv. I den bemärkelsen att jag vart hos frisören. Nu är den hemska utväxten borta och det slitna med. Skönt det. Han färgade o tonade. Eller något. Fast familjen såg ingen skillnad när jag kom hem. Typsikt tänker jag när det kostade så mycket pengar. Ja ja, vad är väl en bal på slottet?

I brevlådan kom icakuriren idag och min vinnarbild täckte nästan en hel halv sida. Roligt! Men lite typiskt att de "skär" av intervjun och bara publicerar några meningar här och där. Förvånad är nog rätta ordet. Ja förvånad blev jag. För sammanhanget kom liksom inte med riktigt. Inget ont till icakuriren, jag gillar er absolut! Och tusen tack för vinsten!!! Men inte heller rätt titel på bilden kom med, den var "Tre nakenfisar och en räv" och inget annat. Så det så.

Tur att man inte är en offentlig person (nåja, en oskuldsfull blogg som denna med några få trogna besökare räknar jag def inte in till Offentligheten) och har för vana att granskas. Och skrivas om. För om de inte ens (enligt min egna tolkning då) kan få till rätt uppgifter vid en simpel teflonintervju och ett litet nöjesreportage vågar jag knappt tänka mig hur skvallerpressen etc fungerar. Huvaligen!

Nu ska jag lägga mig jämte min tvååring som somnade i mammas säng och snosa lite.

För säg finns det något ljuvligare än att snosa i sitt barns mjuka, varma nacke?







Puss och Kram

JAG VANN

ÄNTLIGEN får jag återpublicera detta glada inlägg som jag skrev den artonde augusti! Här har ni hela intervjun i tidningen!

Grattis till mig alltså, och i nummer 36 som är ute i affären i morgon tror jag, kommer jag med i självaste tidningen!


"Oj oj oj, de ringde precis från icakuriren, och jag har VUNNIT DERAS FOTOTÄVLING!

"Tre nakenfisar och en räv", var med och tävlade, allt efter det att vännerna på facebook fält kommentaren "Den är en vinnarbild, ställ upp i en tävling tema sommar". Sagt och gjort, jag sökte på google sommar samt fototävling och hamnade på icakurirens hemsida. Jag skickade in mitt bidrag och tänkte inte mer på den saken. Inte alls. Förrän just precis nu, då någon mycket trevlig tjej från kontoret i Stockholm ringde.

Jag är så glad, så glad, så glad och vi ska åka till Berlin! Förstapriset till mig, helt otroligt! En alldels ny fin mobiltelefon får jag med, och den ger jag snällt bort till min älskade sambo! Jag har ju redan min iPhone som jag tog detta vinnarfotot med!

Tre nakenfisar och en räv.

Och jag säger som Petter, Vinden har vänt!"

Puss och Kram

Vinst igen!

Det kom ett paket på posten. Innehållande två böcker, en fin liten hälsning och massor av choklad! Jag hade nämligen vunnit utlottningen av två böcker hos Massor av Ord. Jag jag blev nästan alldeles stum. Jag som skrev nyss att jag aldrig vinner. Och nu två gånger på blott en vecka. (Om fyra dagar kan jag ÄNTLIGEN återpublicera min förra vinst som jag så hastigt fick ta bort. Då den ej tillkännagivits ännu).

Hur som helst. Böckerna i fråga var "Maskrosungen" och "Svedd" av Sandra Gustavsson. Dessa två böcker hade jag knappt hört talas om förut. Och i fredags kastade jag mig genast över den förste, Maskrosungen. Och hjälp säger jag bara. Jag har knappt kunnat lägga i från mig den. Den grep tag om mig hårt och direkt och jag känner så med huvudpersonen, Sandra. Storyn bygger på en sann historia, en biografi om hur Sandra har haft det i sin uppväxt med en psykisk sjuk mamma och alkoholist till pappa. Det värker i hjärtat och går inte att hålla tillbaka tårarna! Livet är så förbannat orättvist och det är sannerligen ingen nytt för mig. Men det gör ändå lika förbannat ont i själen varje gång. Jag grips av den brutala ondska och maktlöshet barn ska stå inför och känner att jag bara vill finnas där för henne. Barnet. Krama om henne och säga att det inte är hennes fel. Någonsin. Aldrig. För ett barn. Alltid den vuxne som bär ansvaret!

"Det är inte ditt fel"

Glöm aldrig det.

Puss och Kram