Jag har skrivit om min tro förr. Så ni som följer mig, vilket alla ni som (oftast) har tillgång till min blogg gör, vet att jag tror på Gud. Och det är verkligen skönt att tro på Gud. Och Jesus.
Men varför det? kanske ni undrar. Jo, för att ibland, när det känns som allra mest hopplöst, eländigt eller bara negativt, är det väldigt skönt att tro att det finns någon där ute som lyssnar på dig. Och hör dig. Som du kan be till. Och överlämna "livet" åt. För ibland är det så. Att man behöver släppa taget. Och istället bara låta det vara. Det som känns svårt. Farligt. Tråkigt. Eller negativt. Det som gör ont. Och då betyder det mycket för mig att veta att jag inte är ensam.
Och sedan kan man ju tänka. Ensam. Ensam? Ensam är man väl inte. Om man lever i en familj?
Jo. Jag är det. Jag känner mig faktiskt visst ensam. Ibland. Kanske tillhör ni den sorts person som delar med er av allt. Till någon. Människa. Som finns fysiskt. Som hör dig. Och ser dig. Lyssnar. Och svarar. Men sådan är inte jag.
Det är inte så att jag inte delar med mig. Helt frivilligt. Eller medvetet väljer att hålla tyst. Till Dig. Utan det är mer så att vissa saker, ämnen eller händelser, tankar eller känslor helt enkelt är för stora, svåra eller gör för ont. För att prata om. Och då tänker jag. Tyst. För mig själv. Och för Gud.
Så är det.
Därför är jag inte ensam. Och känner mig inte ensam. Heller. (Fast så klart jo det skrev jag ju just att just ensam kände jag mig ibland. Och jo, det gör jag. Men inte när jag ber. Eller närmar mig Gud på ett medvetet sätt).
Förutom min tro på Gud så tror jag på... Ja vad tror jag på? Jag vet inte så säkert. Just nu. Det känns ju som att jag för tillfället genomgår någon slags Förändring. Och då är just Livskunskap. något jag eftersträvar. I alla fall. Att på något psykologiskt, filosofiskt eller religiöst sätt söka svar på frågor. Frågor som väcks när jag blir åksjuk. När jag får svårt att acceptera. Det som händer.Önskar att det vore mer Räkmacka. i mitt liv.
Och vad jag än må tro på eller inte tro på så vet jag i alla fall att kärlek, glädje och frid är det som gör livet värt att leva. Och det är så jag vill tillbringa mina Dagar, timmar och minuter. Och därför fortsätter jag att kämpa. Mot allt det negativa. Svåra. Och det som gör ont.
För det är ju nu det händer. Precis denna dagen. Denna minuten. Och denna sekunden. Som livet är. Och det tror jag på.
Det ljuva livet.
Puss och Kram
3 kommentarer:
Det måste vara skönt att ha en tro... att tro på gud och Jesus. Jag gör inte det kan jag säga. Men mina barn har fått gå i kyrkans förskola just för att de har en bra livssyn och är en såå bra fostran för barn kan jag tycka. Vi har haft ett par väldigt tuffa år bakom oss när i stort sett hela min äldre generation har dött - en del alldeles för tidigt. Barne har då handskat med förlusten på ett väldigt bra sätt... så som barn gör.. Men jag tror att de haft hjälp av sin tro på himlen och gud.
SV. Skicka gärna bild på skåpet. Jag kanske kan ge dig lite tips..... ;-)
nastet@hotmail.com
Kraam Lotten
Vad fint det måse vara att ha något att luta sig mot när livet tar mer än vad det ger. -Jag är konfirmerad och trodde nog på Gud när jag var liten. Men, någonstans runt 20-årsåldern kände jag att det inte var rätt. 26 år gammal gick jag ur svenska kyrkan och är nöjd med det.
Inom mig finns ändå en slags tro. Naturen är något extra, där finner jag tröst och ro. Någonting finns där ute, det är upp till var och en att finna det eller inte.
Ibland önskar jag att Gud skulle kunna vara min tröst men det går bara inte. Snövit, Den lille tennsoldaten eller någon annan fiktiv figur ger mig samma känsla.
Alltså avundas jag dig en smula.
Kram
Jag skriver under på alla de känslorna och tankarna vännen. Jättefint skrivet. Kramar om
Skicka en kommentar