Svårmodets melodi ger en bloggpaus

Det är inte så att jag inte längre tycker om att skriva. Eller blogga. Och jag har inte glömt av er. Eller bloggen. Och visst händer det massor av saker värda att berätta. Egentligen. Och tankar som snurrar. Liksom åsikter som vill komma ut.

Men varför händer det då inget här? tänker ni. Tja, jag har lite svårt att svara på det. Men gör ett försök.

En bidragande orsak är, tror jag, att jag har så förbannat ont allt som oftast. Och då har jag ingen lust att sätta mig här på bloggen och ösa ur mig en massa negativa känslor över er. För själv är jag så förbannat trött på alla "gnäll-inlägg" och "fiska-sympatier"- inlägg på Facebook man överöses med varje dag. Ja men det ÄR jobbigt att ha småbarn och inte få sova (fast man behöver kanske inte påpeka det sjuttiotvå gånger i veckan), det ÄR himlans trist att ha sjuka barn, vabba eller att ha en trasig bil, men vad tusan, ibland känns det som att höstens dunkla mörker sprider någon slags martyr över Sveriges halva befolkning och jag som redan har så lätt för att fastna i melankolins sega klister behöver LJUS; jag behöver glädje och positiva intryck. Varje dag.

Gör inte ni det?

Så därför blir det liksom mer att jag läser bloggar nu. Några få utvalda. Jag gilla ärliga bloggar, som filtrerar bort det mesta av all nonsens och kallprat och faktiskt skriver några ord med mening. Något som berör. Mig.

Självklart vill jag läsa om både livets ljus och mörker, nyanser och kontraster skapar helhet, skapar alltet. Men det jag försöker säga är att mitt sinne just nu är rätt så kontrastfritt. Det mörker jag känner sveper över mig om kvällarna behöver lyftas med ljus. Och den källan letar jag febrilt efter. Varje dag. Varje kväll. Och allt som oftast fastnar jag på vägen. Till exempel i soffan. Och det enda jag kan känna är ett tomrum. Ett vakuum. Och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig vidare. Orka lyfta blicken, dra undan ridån och låta ljuset sippra in.

Inte blir det genom att öppna Facebook i alla fall. Heller inte genom att skriva femtio tycka-synd om mig inlägg på bloggen.

Jag är nog inne i en sådan fas. En tänka-fas. Eller kanske en vakuum-fas. Där inget hände. Inget kommer ut. Så därför behöver jag vackra bilder att titta på. Som skildrar det vackra, det ljuva. Det ihop med ärliga nakna ord brukar berör mig. Skapa mening. Och då är bloggar en ypperligt alternativ att äga sin tid åt. När inte smärtan tar över den lusten också.

Men om jag lyckas ta mig ur svårmodets melodi och helt plötsligt hamnar i en glad refräng, eller åtminstone känner att jag kan balansera upp det negativa och det positiva, lovar jag att höra av mig igen,

kanske händer det redan till helgen för då är det både målarkurs och bröllop,

tills dess pausar jag här,

Puss och Kram

Nyanser och nallebjörn

I helgen var jag på akvarellkurs igen. Jag har medverkat där några gånger förr. Det är konstnären och fd rektorn för KV Konstskola Ragnar Schmid som är våran lärare. Vi är en brokig skara på cirka tolv personer med allt från ingen erfarenhet (som jag) till de som ägnar större delen av sin tid till att måla (vilket jag skulle vilja beskriva som konstnär). Och alla är där efter sina egna förutsättningar. Väldigt roligt och givande!

Hur som helst. Jag tänkte dagen till ära inhandla några fler nyanser av akvarellfärger, eftersom att jag är liiite trött på att sitta och blanda ihjäl mig. Ja, mycket tid går ju åt att hitta "rätt" nyanser. (Precis som jag kan sitta och söka efter synonymer när jag skriver mina texter/poesi, i värsta fall om det inte flyter på) Bland annat kände jag att jag saknade grå och rosa, lila och cerise. Sedan kan man utgå från dem och få många andra nyanser så klart. Sagt och gjort. En sju till nyanser blev det. Och jag var mycket nöjd med mitt köp under lördagen. Fick lite mer inspiration och kände att det flöt på något bättre.

När jag väl var inne i Linnestan och handlade färg i konstaffären sprang jag på en för mig ny second hand affär. Affären sålde barnkläder och lite andra barnsaker och var ett socialt projekt, sa de, för tio kvinnor som stod långt ifrån arbetsmarknaden. Tanken var att de skulle driva affären själva så småningom om. Mycket fint tänker jag. Och jag måste nog säga att det var en av de första retro-affärerna i Götebors centrum som faktiskt hade ok priser. Jag kollade lite snabbt men hade inte så mycket ork, men så fastnade jag för något helt annat än vad jag först hade tänkt mig. Nämligen en nallebjörn. Som var en kombibad sittpuff och nalle. Perfekt för tjejerna att ha framför tv tänkte jag. Eftersom Stella snöat in sig på min blåa fula yogamatta som hon släpar fram varje dag och vägrar resa sig från, var detta ett mycket bättre och trevliga alternativ, tänkte jag. (Den (mattan) är dessutom ful och tar väldigt mycket plats.)

Och säg är inte 40 riksdaler ett väldigt värdigt pris för en nallepuff?






Puss och Kram

Syskonen Sweetite

Det har vart fotografering på förskolan. Och jag har inte mycket förtroende för företaget som sköter om detta. (Vi har haft andra företag innan som verkligen lyckas ta och framställa fantastiska foton!) Uppenbarligen ger de inte barnen tillräckligt med tid så de hinner slappna av och skratta naturligt, för mina barn ser mest besvärande ut med ett onaturligt leende och en tom blick. Vilket så klart är väldigt tråkigt då vi inte brukar gå till fotograf privat utan beställa just dessa fotona och ge bort i julklapp. Trist är det helt enkelt. Men jag kontaktade dem och fick välja ut något annat foto (de hade tre foton per barn) så det åtminstone slapp bli ett med ett onaturligt konstigt stelt leende.

Hur som helst. Syskonbilden var ett undantag, jag tror att mina trollungar slappnade av så bra för att de hade varandra och busade med varandra.

Leia och Stella 2011.

Ridolyckan...

Det är med en sorgsen och obehaglig känsla jag går och lägger mig i kväll. Riktigt ledsen och bedrövad känner jag mig. Och är!

Jag blir så fruktansvärt illa berörd av den tjej som skadade sig under Leias ridlektion förra måndagen. Det är alltid två parallella grupper samtidigt i manegen, på var sin ända. Tre ryttare i ena gruppen och fyra i andra, fyra i Leias grupp. Denna lektionen var det inte Leias grupp som hade volten närmast läktaren, utan den andra gruppen. Och allt var som vanligt. Jag satt på läkterna på en stol och kollade på. Såg inte Leias grupp så bra eftersom de var så långt borta så jag kollade mest på de andra tre eleverna. Det var alltså en helt vanlig lektion. Eleverna skrittade, travade och galopperade. Och när det gått cirka halva tiden, flyger en av de tre eleverna i Leias parallellgrupp av. Alltså riktas all uppmärksamhet mot denna kille just då.

Men denna avåkning gjorde att en av de andra två hästarna antingen blev skrämd eller ville busa, för han tog ett litet extra skutt inåt mitten. Tjejen som satt på passerade precis mig då. Jag var en meter ifrån och hade hela mitt uppmärksamhet på henne. Hon var dock inte alls beredd på detta extra skutt, utan föll handlöst av hästen. Utan att värja sig landade hon på huvudet/nacken. Jag har aldrig sett något liknande! Och det högg till i mitt bröst. Jag kände hur tårarna brände under ögonlocken. Det såg verkligen förfärligt ut. Som att nacken gick av.

Hon blev liggande på marken men det dröjde inte längre förrän en barnläkare var på plats. Han bor granne med stallet och var precis utanför. Ambulans tillkallades omedelbart men dröjde desto länge innan den kom. Minst en halv timma, om inte längre. Det var kolsvart ute och det regnade. Resten av eleverna gick nedåt stallet, kvar låg tjejen och folk runt omkring som lugnade henne. Hon var hela tiden vid medvetandet. De hade lagt en filt över henne. Och hon kunde röra armar och händer.

Leia frågade vad som hänt. Hon var inte skärrad men undrade varför tjejen låg kvar. Jag berättade att hon skadat sig och skulle få åka till sjukhuset med ambulans. Leia ställde massor av frågor och jag gjorde så gott jag kunde för att svara. På vägen hem mötte vi ambulansen och jag grät tyst, utan att visa Leia. Allt kände så märkligt och overkligt.

Så var det måndag igen. Dags att åka tillbaka. Jag har tänkt på tjejen hela veckan. Och givetvis frågar jag ridläraren det första jag gjorde hur det gick för tjejen.

Och jag möttes av det värsta tänkbara svaret! Tjejen är totalförlamad och blir bara sämre och sämre. Från att kunna röra armar och händer och vara vid medvetandet kan hon inte ens andas själv längre. Hon ligger i respirator nedsövd. Ryggen är helt av och levern är ut funktion. Den förstördes av säkerhetsvästen som på något sätt tryckte sönder den, men den förhållandevis skarpa kanten. Det är oklart om hon kommer att klara sig. Mer detaljer vet jag inte.

Det är så förfärligt! Så orättvist! Och så ofattbart!

Jag har ridit och varit hästaktiv i nästan hela mitt liv, men aldrig upplevt en sådan tragedi på nära håll förut. Och det är precis som med min bilolycka, jag blir precis lika chockad denna gången, om hur snabbt livet kan förändras. Ena sekunden är allt som vanligt och nästa, utan att det ens är dramatiskt, har hela livet förändrats.

Och förra mådagen när hon låg där, kändes det som att ingen riktigt fattade allvaret i situationen, eller ville tro det värsta, för det var som att alla väntade på att tjejen skulle sätta sig upp och sedan ställa sig upp, när hon låg där. Men hon gjorde aldrig det. Och kommer aldrig mer att göra det.

Någonsin.

Och det känns i hjärtat.

Mina tankar går till tjejen, hennes familj och nära och kära.

Och jag vill skicka med er en liten uppmaning, ta hand om er där ute, ta hand om era nära och kära, och lev idag, nu, för morgondagen vet vi absolut inget om!

Puss och Kram

Att baktala

Jag tror ingen av er läsare inte är införstådda med problemet att kunna få tre tjejer att leka ihop. På ett rättvist och sunt sätt. Utan konflikter. Utan skitsnack Och utan bråk. Är man liten, tjej och udda i antal, blir det en utanför. Kanske inte utan undantag. Men i alla fall i regel. Eller ofta. Med små enkla medel vet de precis hur de ska göra. För att stöta ut. Eller för att istället passa in. Och bli vald!

"Du får inte plats här". "Vi kan bara vara två här".

Jag ser det hos treåringar. Femåringar. Och Tioåringar.

Skitsnacket är givetvis överallt. Oundvikligt. Ja vi kan kalla det vad vi vill. Men jag tror ni förstår vad jag menar!

Men att jag ser det hos vuxna.

Där går min gräns. Det accepterar jag inte.

Det finns inget som är så svagt, smutsigt och äckligt som skitsnack. En kollega som talar illa om en annan kollega. Eller en granne som talar illa om en annan granne. "Är inte hennes son lite väl ouppfostrad"? "Har inte hon lagt på sig lite väl mycket över sommaren?". Eller, "Nej, jag förstår mig inte på henne, deras barn får ju vara ute hur länge som helst om kvällarna".

Vuxna människor som håller på med skitsnack, att baktala andra och vill få andra att framstå i dålig dager, berättar mer om dem själva än personen i fråga som de kritiserar. Och jag tänker, vad är det egentligen som gnager där inne så hemskt? Vem är det egentligen som tar fram den där lilla förtryckta femåringen i dig? Är det inte istället dags att göra upp med ditt förflutna, släppa femåringen fri, och se till det goda istället.

För ingen människa någon stans är felfri. Aldrig. Någonsin. Man gör misstag. Du, jag och alla andra.

Alltid.

Med det viktigaste av allt är att kunna säga förlåt. Och ta emot ett förlåt. Att be om ursäkt, och att kunna förlåta.

Och det, förutom att vara en god kompis, är precis vad jag försöker lära min femåring och tvååring idag. Och alla andra dagar!

Att de duger precis som de är. Att de är viktiga. Och att alla får vara med. Och har man gjort något dumt eller fel så säger man förlåt.

Och är det inte så, att ditt mammahjärta smälter när ditt barn kommer fram och ger dig en varm kram och säger "Förlåt mamma" efter det att de just precis gått över gränsen eller på något annat sätt upprört eller sårat dig eller sina medmänniskor.

Jo precis så är det.

Ett förlåt och sedan är det passé!

Så enkelt, eller hur?!

Skriv om att baktala.