Me&i

Som jag sa igår stod det Me&I på schemat idag! Och nu har alla 15 mammor inklusive de barn och babysar som var här gått hem. Och jag pustar ut lite framför datorn innan jag ska fylla i min orderlapp. Jag har sådan lyx att hela kollektionen är kvar här i mitt vardagsrum ända tills på tisdag. Så jag kan verkligen klämma och känna och tänka och prova i fred! (Tusen tack snälla Maria för det!!)

Tias och barnen var ej hemma när jag hade träffen. När Leia kom hem sedan ville hon prova allt. Hon började gråta när jag till slut sa att det var slut med provandet och dags för sängen nu. Men det var verkligen mycket fint denna säsongen. Och kläderna gör sig hundra gånger bättre i verkligheten än på deras hemsida. Fast ni kan ju gå in och kika ni som ej vart inne så får ni ett hum.

Jag köpter mest åt Leia, men även lite åt Stella. Och lite åt mig själv.

Efter max 4 h sömn i natt, storstädning av hela nerevåningen och ingen middag i magen går ögonen nu i kors så jag sätter punkt här.

Denna vill jag ha mamma!

Stella och Mama. Inte det enklaste att få dem och sitta jämte varandra inför ett foto!

Puss o Kram vi hörs

Lördag

Tack för de svar jag fått! Det är så skönt att få lite nya råd. Så får man välja det man tror kan passa en. Just nu verkar Stella vara lite dålig i magen osv så vi provar inga "tuffare" metoder nu utan försöker bara finnas för henne och hjälpa hennes mage på bästa sätt.

Hade Stella inte haft Hirschsprungs sjukdom hade jag inte vart så "velig". Men nu så blir det mer att man går på känslan. Ingen vill ju vara för tuff mot ett sjukt barn.

Natten som var vart lika hemsk- med skillnaden att det var Tias som hade Stella och jag sov. ;-) I natt är det min tur. Egentligen borde vi ha henne halva natten var men nu tar vi en natt var och varannan istället. Jag sov halva natten i vårt rum och halva i gästrummet. Det var vid 3 tiden. Jag tänkte att om jag ska vara pigg idag är det nog lika bra att jag byter rum. Sedan fick jag sovmorgon till halv elva. Helt otroligt! Nu tänker ni att jag borde hålla käften och vara glad och pigg. Ja så tänker till och med jag. Fast jag är ju inte jätte-pigg. Inte jätte-trött heller. Jag tror det är det konstanta gnällandet från Stella kust nu som tär lite på psyket.

På måndag ska vi träffa Stellas överläkare. Skönt. Längtar redan. För hon har ju helt klart problem och mår inte bra. Så det blir skönt att kolla upp henne igen!

Idag har jag och Leia vart i stallet. Vi har ju våran egentid på lördagar. Bara hon och jag. Ur-mysigt och välbehövligt. Alla 3 åringar borde ha egentid med sin mamma! Idag fick barnen åka pulka efter de små shettisarna. Två hästar, fyra barn, två pulkor och en äng där solen glittrade i snön. Livet när det är alldeles ljuvligt. Och jag njöt.

I morgon ska jag ha Me&I träff hemma hos mig. Det ska verkligen bli roligt och träffa massa gamla vänner man ser för sällan samt vänner man träffar ofta och grananr runt omkring! Jag fullkomligt älskar Me&I kläder. Få se till och inte shoppa allt för mycket bara. För Leia är precis mellan två storlekar nu, 98/104 håller hon på att växa ur men 110/116 som är nästa stl hos dem är på tok för stort nu.

Nu ska jag snart gå och lägga mig. Får ladda lite mentalt nu.

Vi hörs i morgon

kram

Sömntips för 10 mån baby mottages tacksamt!!!!!!!

Jag tyckte att Leia var besvärlig om nätterna när hon var liten. Jag tyckte det var jobbigt att hon i många och långa perioder vaknade runt 10 gånger varje natt. Att man fick gå upp och stoppa i nappen för att hon skulle somna om.

Jag visste inte vad jag pratade om!

Stella vaknar inte 10 gånger per natt. För man kan inte vakna om man redan är vaken. Dessa nätter vi har nu hade jag betalt mycket pengar för att slippa. Jag hade tom kunnat offra alla mina semesterdagar i flera år. Ja jag hade kunnat offra det mesta.

Hon ställer sig upp i sängen och illvrålar. Och vägrar att ligga ner. Jag lägger henne ner. Hon ställer sig upp. Och hon ger inte med sig. Jag tar henne till vår säng. Hon sätter sig upp. Illvrålar. Hon kryper runt. Hon klättrar på oss. Kl 23.30, kl 2.30. Kl 3.15. Kl 4.30. Och så vidare. Där emellan håller jag ner henne liggläge och klappar på henne. Hon somnar till lite då och då för att vakna inom 5 minuter. Eller inom 15 minuter. Eller inom 30 minuter. Och börja om. Stå. Krypa. Vråla. Ja jag har provat det mesta. Ligga hos oss. Ligga själv. Få välling. Ja ALLT!

Vad f* ska man göra??? Nu får ni där ute sluta att vara så förbannat anonyma och ge mig lite tips- Jag är desperat och hotar med att lägga ner bloggen!

Så, idag har jag vart en zombie. Men tillståndet förbättrades av trevligt sällskap av Malin, Elin och hennes lille Glenn! Vi åt pannkakor och drack kaffe och töserna lekte jätte-bra.

På em åkte vi till Tias farmor. 92 år gammal and still going strong. Hon är min Idol. Alltid glad och positiv. Inget gnäll. Trots alla krämpor hon förmodligen har men bespar oss. Respekt!

I natt får Tias ta illbattingen. För det är hon. Stellioni har en vilja som inte är av denna värd. Det kanske blir så när man kombinerar gener från två otänkbart envisa föräldrar.

Puss o Kram - (orkar inte ladda upp några fina bilder jag tagit idag- för trött!)

Liten tös med svar på stora frågor.

Konversation mellan mig och Leia 3.5 år idag på väg hem från dagis:

Bakgrund: Leia går på ett kristet dagis, och de pratar en del om kristendomen så Gud och Jesus är inga främmande begrepp för henne. Jag vet inte riktigt hur vi kom in på Gud och Jesus, jo det var jag som sjöng en sång för henne när vi traskade upp för backen. (Detta var ju hennes andra dag på dagis på ca 5 veckor så hon var förtvivlat trött på vägen hem. Jag har ju aldrig vagn till henne så jag fick verkligen locka med henne hem idag för att hon skulle orka gå hela vägen. Dessutom skulle vi handla i affären på vägen hem så vi fick gå en liten omväg. Därför gick jag och sjöng olika sånger för henne men efter cirka 10 minuter börjar mina barnsånger tryta så då kom jag på en som vi brukar sjunga på Öppna Förskolan när jag är där med Stella.).

Sången heter nog "Vi sätter oss i ringen"... En mening innehåller hur som helst "För gud är allas pappa och jorden är vårt bo..."

Mitt i sången avbryter Leia mig;

Leia: Nej Gud är inte allas pappa.

Jag: Ne he...

Leia: Nej min pappa är pappa Mathias.

Jag: Ja det stämmer. Men Gud är Jesus pappa. Och Gud ser ändå efter oss.

Leia: Ja han är snäll. Han bor uppe i himmelen.

Jag: Ja, och var bor Jesus då.

Leia: I Stellas kyrka! svarar Leia då helt självklart! (Stellas kyrka är Billdals kyrka, Stella döptes där därför kallar Leia den kyrkan för Stellas kyrka).

Leia, den lilla tösen med svar på de stora frågorna!

Heldag på sjukhuset

Idag skulle Stella till ortopedin. Kolla upp sin höft och benet och foten. Hon fick ju ligga i en frejkakudde när hon föddes pga höftledsluxation. Och nu har vi tyckt att ena benet är lite vridet inåt och ville kolla upp det. Vi har ju redan kontakt med dem så vi ringde och berättade som det var och de ville gärna kolla på henne. (Oron dämpas ju inte direkt av att hennes pappa fått operera sitt ben och vrida ut det och förlänga det). När vi väl kom in efter 1 h (!) väntetid gick besöket på cirka en minut. Det svåra var definitivt att underhålla Stella som inte alls ville sitta i vår famn och vänta innan det var dags att gå in på rummet. Och sjukhusgolvet var täckt av vatten och smuts från ett något otrevligt vinterruskväder ute!

Hur som helst såg allt bra ut, så vitt de kunde se så här långt. Skönt! Ska tillbaka när hon börjat gå och gjort så några månader. Efter besöket åt vi lunch i matsalen på sjukhuset. Vi var ju alla hungriga så det var lika bra. På grund av alla turer till sjukhuset förra året är det ju en rätt stor skara läkare och systrar man känner igen när man är där och äter. Lite märkligt att man liksom sitter och äter jämte dem som brukar hjälpa oss när vi är sjuka. Inte jobbigt men märkligt.

Efter lunchen fick barnen leka i lekterapin. Den är ju helt otroligt bra och rolig. Och de som jobbar där är så söta. Både Leia o Stella hade jätte-roligt. Jag hoppas att Leia mår prima i morgon och orkar gå till dagis. Vi tyckte hon såg trött ut i morse med efter sin spruta hon tog i måndags, så vi hade henne hemma idag med som ni förstår. Men hon ville förtvivlat gärna gå till dagis i morse. Om hon går i morgon har hon i alla fall gått två dagar i Januari. Inte för att pengarna spelar någon roll alls, men OM man vill, kan man ju enkelt räkna ut vad de två dagarna i så fall har kostat oss. Jo 630 kr styck. Ha ha ha tur att man inte tänker så. För det är ju knappast valuta för pengarna!

Snart kommer doktorn.

Nästan som på riktigt!

En Stellioni och en riddarfé!

Klättra är roligast!

Doktor Leia tar hand om de sjuka små bebisarna!

Puss o Kram

Dålig självkännedom

Igår och idag har jag haft ett rätt fullspäckat schema. Men jag måste erkänna att jag hellre har för mycket än för lite att göra. Det är ju trots allt för det mesta trevliga saker man gör som föräldrarledig, eller hur?

Igår fick jag besiktigat bilen. Jag var allt lite nervös när jag körde in genom porten. Ingen vill ju ha fel på sin bil som betyder reparation som betyder tråkiga utlägg. När man väntar på att besiktningsmannen ska utföra alla momenten sitter de flesta på e stol o läser en tidning. Eller så står de en bit bort och tittar på.

Jag däremot förföljer min besiktningsman hack i häl och ställer massa frågor. Vad gör du nu? Vad är det för något? Ja ha.. vad visade det då? Hur ser det ut där? Och det är faktiskt inte för att distrahera honom utan för att jag faktiskt är intresserad av vad de kollar. Besiktningsmannan var dock inte lika intresserad av att dela med sig av sina kunskaper. Han såg faktiskt till och med lite sur ut!

Hur som helst. Sedan besökte vi Öppna Förskolan i kyrkan. Det var verkligen mycket folk igår. Barn och föräldrar överallt. Trevligt.

På em fick barnen sin andra spruta av svininfluensavaccinet. Det resulterade i att Leia blev rätt dålig på kvällen. Hög feber och ont i armen. Det märkliga är att hon inte reagerade alls på första sprutan. Så hon fick vara hemma från dagis idag. Hon har varit rätt ynklig hela dagen.

Jag orkade mig även iväg o träna spinning igår. Men det var väldigt jobbigt. Vet inte varför men fick verkligen anstränga mig för att hänga med i tempot. Men envis som jag är gav jag i alla fall inte upp.

Idag har vi varit på Öppnis igen. Jag har aldrig varit där på tisdagar innan så det var trevligt. Inte just för att det är en annan dag utan för att både verksamheten samt folket som är där är annat. Det är för lite större barn (ej pytte-små babysar) på tisdagar. Men Stella var lite för trött för det idag.

Nu ska jag leka lite med barnen innan de ska sova. Stellas nattningar har varit under all kritik de senaste två kvällarna. Hon vägrar att lägga sig ner i sägnen. Om vi lägger henne sätter hon sig blixtsnabbt upp igen. Och skrattar. Eller ställer sig upp. Vi har försökt med allt. Tom hålla fast henne nere i sägnen (i vår säng) när vi ligger jämte. Men då illvrålar hon. Så hon har fått vara uppe tills hon blivit totalt utmattad och ger med sig och det har varit vid 23-24 tiden. Ja ni läste rätt. Halv tolv på kvällen har hon lagt sig. Och då har jag verkligen försökt innan. Jag som trodde jag var en mamma med fasta rutiner. Åtminstone en mamma som inte låter sig köras över av en nu tio månader gammal baby! Så dåligt man kan känna sig själv!

Puss o Kram syns på stan

Söndag kväll

Söndag kväll. Trött. Men det är ju självförvållat så jag tänker inte gnälla om det. Det var super-trevligt igår. Vi var ute och åt och gick vidare till en något lugnare pub när det stället vi var på blev för stökigt runt 23 tiden. Jag var hemma vid 02 (tog ca en h att åka bussar hem) och gick och lade mig halv tre. Gick sedan upp vid halv tolv idag så jag var inte så trött just då.

Det bästa igår var ju så klart att få vara med vänner utan baby eller barn. Ni vet, egentid.

Men nu är jag bra trött. Har precis gett lavemang till Stella, duschat Stella och Leia och nattat båda. Så nu får jag nog slappa i soffan och sedan lägga mig i tid.

I morgon är det vardag igen. Trevligt! Jag älskar ju vardagar. (Nej det är inget fel på mig men jag gillar ju mitt mamma-lediga liv samt vardagsrutiner). Leia ska till dagis och jag och Stella ska till Öppna Förskolan. Fast först ska jag besikta bilen. Och på em ska de små får sin andra spruta mot svininfluensan.

Hoppas ni haft en bra helg!

Kram på er

Fredag...

Idag har det vart en rätt vanlig vardag med familjen. Vi sov rätt länge i morse för båda barnen verkade trötta. Åt frukost sent (typ halv tio) och lekte lite på fm. Sedan har vi trotsat kylan lite och vart ute en sväng på lekparken. Vi har även handlat mat på Kvantum. Och ätit taccos i kväll. (Undra hur många svenskar som ätit taccos i kväll?!)

Stella är inne i en väldigt jobbig nattningsperiod. Kl är 22.00 nu och hon sover inte. Hm.. blott 9 mån gammal och redan familjeregent! Hur gick det till?

I morgon är det egentid för mig på kvällen. Men först ska vi till stallet. Leias ridning börjar i morgon igen. Hoppas det inte är för kallt o rida.

På kvällen ska jag alltså ut med mamma-maffian. Det ska bli fantastiskt roligt och komma iväg själv utan barn. Andra gången jag går på fest/går ut, utan barn sedan Stella kom till världen. ser fram emot det supermycket! Så det blir nog inget bloggande i morgon men jag får ta lite foton och blogga desto mer på söndag.

Puss o Kram och ha en trevlig helg!!

Roliga siffror

Idag har vi vart på bvc. En sådan där rutinkontroll. Läkarbesök. Och hör och häpna men Stella hade faktiskt gått upp 400 gram sedan sist. Det betyder 400 gram på mindre än fyra veckor. Och det är hundra mer gram än vad hon gått upp de senaste 4 månaderna innan dess. Mycket roliga siffror. Så jag är självklart glad. Men detta visste jag redan. Att hon hade ökat bra i vikt alltså. Jag tippade hennes vikt innan vi gick dit och prickade precis rätt. Man känner ju sitt barn som mamma. Kanske inte i exakt gram men om man märker att hon mår bra, äter bra och är pigg och glad är man ju inte orolig. Och precis så har det var nu de senaste tre veckorna.

Just idag är hon snorig dock. Men hennes framtänder håller på att titta fram. Så jag tror det är det.

Efter bvc åkte vi till Lekstan. Både Leia och Stella hade roligt där. Stella gillade att krypa runt på så stora ytor och hon gillade även en mjuk tunnel att krypa igenom. Leia röjde runt överallt och blev kompis med en liten tjej som hette Alva. De är otroliga barn. På att ta kontakt med främmande barn och få nya kompisar. Leia pratade sedan om Alva hela vägen hem. Alva bodde också i Billdal och var snart tre år så de kanske kan ses och leka någon dag.

På eftermiddagen kom barnens faster Martina hit och vi pysslade lite med hennes cv och så.

Vi gav Stella lavemang idag med. Har inte gjort det på någon dag nu. Men hon har varit rätt gnällig idag. Så det var absolut dags. Det märks verkligen att Stella blir lugn när vi har sköljt tarmarna. Men jag säger det återigen, huvaligen vad jobbigt det är. Att få en ål att ligga still på bänken, att få plastslangen att sitta kvar i tarmen och ej spruta ut och att lyfta henne över toa innan allt hinner komma ut på bänken. Men vi måste- bara att göra det!! Fast det är jobbigt. Och jag är bra ledsen över att vi måste göra det varje dag!!

Nu ska jag slappa i soffan, jag känner mig trött i kroppen idag. Tränade ju spinning i tisdags kväll, och styrketräning igår lunch så det känns verkligen i kroppen idag. Men det är bara bra. Jag blir glad av att träna!!

Mina tjejer på Lekstan.

Är jag inte söt?

Puss o Kram syns i morgon!

Tisdag...

Sitter här med en kopp te i träningskläder. Ja ni läste rätt. Jag har tränat spinning idag. Första gången på ett och ett halvt år. Jag fullkomligt älskar spinning. Passar mig perfekt. Bara att ta ut sig totalt och man behöver inte tänka så mycket! Jag gillar att ta ut mig så jag typ ser dubbelt när jag tränar.

Och i morgon lunch är det ett sådant där roligt gym-pass igen. Ni vet då man går runt bland 20 stationer på gymmet o tränar hela kroppen i 45 min på varje station.

Och vet ni vad? I natt sov jag 14 timmar. Alltså fjorton timmar utan att gå upp. Kan inte minnas när det hände senast...Jag ammade Stella vid 7 tiden men annars sov jag hela tiden. Tias hade Stella under natten. Det kändes märkligt o vakna och kolla på klockan som var 12.10.

Mathias är lite bättre i benet idag. Han har vågat sätta ner det lite och provat gå på det. Skönt! Hoppas det läker snabbt och väl!

Annars har det inte hänt så mycket här i Billdal. Jag tog en långpromenad med en granne på em. Det var härligt och komma ut i friska luften. Ut från huset där jag vart mer eller mindre instängd i tre dagar. Stella sov i vagnen ute i nästan tre timmar. Hon sover alltid så mycket längre när man lägger henne ute. Ett tips till er som vill att era små ska sova ett längre pass under dagen.

Jag kollade efter idag, det är faktiskt bara fem veckor kvar efter denna vecka tills jag ska börja jobba igen. PANIK!! Jag känner mig inte alls klar med denna mamma-ledighet. Usch! Är min älskade lilla baby så stor redan? Det är inte möjligt. HUR ska JAG klara mig utan henne om dagarna? Hon kommer ju klara sig förträffligt bra med sin pappa men tänk på stackars mamman!! Självklart är det dubbla känslor. Jag tycker om mitt jobb och vill självklart ha egentid och träffa kolleger med mera. Men samtidigt känns det som att stor del av denna f-ledighet försvann i sjukhuskorridoren. Både jag och Stella har ju vart mycket sjuka. Ja ja, men dessa fem veckor får jag allt ta och utnyttja väl då! Med massor av baby-mamma träffar och massor av kaffe-latte och Stella-gos!!

Nu är det dags för en dusch,

Puss o Kram syns i morgon!!

En Säl från Sälen

Vill börja med att tacka alla er som kommenterar mina inlägg, jag blir lika glad varje gång! :-) Det blir lite mer levande när man får kommentarer. Kan uppmana er som läser att även "följa" min blogg offentligt med, så ser jag vem ni är, även om ni ej brukar kommentera! (Klicka på följ till höger här).

För att svara på era frågor, Vi var i Hundfjället i Sälen. En prefekt plats om man har småbarn. Kunde inte bli bättre. Mitt jobb har massa stugor i fjällen så man får hyra dem rätt förmånligt. De lottas ut men om man väljer "udda veckor" dvs då det ej är så stort tryck efter stugorna, brukar man få en. Så vi fick exakt samma stuga som förra året. Och den ligger bara en parkeringsplats från backarna, kanske 200 m? Perfekt med andra ord!

Stella har verkligen mått kanon under resan. Förutom när hon blev förkyld mot slutet. Ja precis då natten innan vi skulle åka hem. Dålig timing så klart. Det innebar ju att hon ej kunde sova, och inte jag heller. Där av lite av min stress inför bilkörningen hem själv med båda barnen. Hon har ätit väldigt bra och hon har sovit helt ok. Vi har inte gjort jätte-mycket med tarmarna under resan, låtit det vara lite för att se hur det påverkar henne. Det är ju väldigt svårt att ge lavemang på ett litet toagolv med en ål som skriker hysteriskt. Men vi provade två kvällar. Det gick ok men blev bra smutsigt inne på toa. Sådär fräscht!

Elin: Jag o Mathias (Tias) är ej gifta, endast sambo. Kanske gifter vi oss ngn dag... har helt enkelt inte haft tid till det de dryga sex år vi vart tillsammans. Två barn, dvs två graviditeter, ett husköp o massor av renovering har fått komma först ;-) Sedan lite jobb-byt och annat...

Så, ledsen att jag inte hann skriva något igår. Jag hade fullt upp med att packa upp från Sälen-resan. Det var/är ett berg av kläder/väskor/skidgrejor och leksaker precis innanför dörren här hemma så det var bara att börja i ena änden. PHU! Hade inte sambo skadat benet kunde han ju hjälpt till. Men nu får jag ta det själv. Kom väl hälften igår. Man plockar o plockar men det syns ju knappt.

Stella är fortfarande lite förkyld. Så det blev mycket bära och trösta igår med. Men det är lite bättre idag. Ingen feber som tur är! Hon har sovit helt ok. Och jag känner mig pigg just nu. Antagligen för att jag var på Friskis och tränade igår. Som jag sa innan, det är otroligt vad träning ger energi!

Nog om det. Till Sälen-resan.

Vi kunde inte haft det bättre. (Jo så klart, om Tias ej hade ramlat då o skadat benet). Rese-sälskapet var perfekt. Vi hade roligt ihop. Leia och Ville lekte kanon. De var så söta att titta på och iaktta under själva leken hemma i stugan. De byggde koja och lekte spårvagn med mera. Ibland lite för stojigt om kvällarna för fyra trötta föräldrar så vi fick säga till dem. Synd. De är ju "bara barn" och borde få leka även lite livligt. Men bor man så tätt inpå varandra så får man ta det liite lugnt tycker jag.

Vi hade ju mat med oss så vi behövde ej laga en enda dag. Bara tina det som var i frysen. Så smidigt och bra! Till lunch åt vi mackor och barnen risifrutti eller pannkakor som vi hade med oss till värmestugan.

På förmiddagarna kom vi iväg mellan 9-10 till backarna och jag och Tias turades om med att åka skidor med Leia. Till en början hade vi henne i sele men sedan åkte hon själv. Hon verkligen älskade det. Klockan halv tolv varje dag var det skidskola för henne. En timme om dagen. Det gillade hon med. Hon var väldigt fokuserad och spänd. Vi var med vissa dagar lite vid sidan om och tittade på. Och fotade så klart. Kunde inte hålla mig borta. Nyfiken ju!

Två eftermiddagar åkte jag och Camilla skidor själva. Det var lyxigt. Sedan var vi på after ski efteråt. Ännu lyxigare. En kväll stannade vi ute så länge som till halv tio.

Vädret var också kanon. Runt 14 minus i backen om dagarna. Det gick fint när man hade dubbla underställ på barnen samt tjocka skidkläder, rånarluvor och dubbla vantar. Ingen blev direkt kall eller frös. Det som var lite synd var att solen ej nådde ner i dalen i backarna, så det var först när man åkte upp längst upp i backen men fick solen i ansiktet. Vi åkte ju dock mkt längst ner i de små backarna. Men solen fanns i alla fall där uppe på himmelen!

På torsdagsförmiddag åkte Tias med Leia och det var då de ramlade. Han fick ont med det samma men inte panik-ont. Han satt i värmestugan 1.5 h när jag var med leia på skidskola. Sedan skulle han åka lite till med Leia. Han åkte ett åk men hade då jätte-ont i benet. Det var hans em att åka själv så jag sa att han får väl prova ett åk men strunta i det annars. Han provade men det gick inte alls. Jag gick hem i förväg med Stella. Kände mig lite trött och Stella skulle strax vakna så jag tänkte att jag matar henne hemma i stugan. När vi är hemma ringer han och säger att jag måste hämta honom med bil. Men kan du inte gå 200 m frågade jag. Nej det trodde han ej. Ok men jag måste byta på Stella innan dess. Försök o gå (han hade Leia i en pulka med sig) så ringer jag när jag är klar, sa jag.

Men han ringde upp igen kort efter det. Sa att jag ej behövde åka för det kom en läkare som hade sett honom gå och sa att han måste uppsöka sjukstugan. De körde hem honom och Leia på en scooter och sa att sjukstugan öppnar kl 15. Så han lade sig o vilade i soffan. Jag var väldigt trött den dagen så jag lade mig och vilade lite på sängen. När jag vaknade hade C och P kommit hem till stugan med och P skulle köra iväg Tias till sjukstugan. Han kom knappt in i bilen. Han hade otroligt ont.

Väl där har Tias berättat att läkaren blev skärrad över hur hans ben såg ut. Han sa att Tias måste ha otroligt ont. Det var mer än dubbelt så stort. En otroligt stor blödning med andra ord. Han trodde ej att det var brutet eftersom man ej brukar kunna gå alls på det då, men han hade sagt att det vette f*n när det gällde Tias. För han var så lugn. Läkaren hade i alla fall ringt efter ambulans direkt. Han gav även Tias en vit Säl, och sa att han egentligen bara brukar ge Sälar till barn men han tyckte så synd om Tias och sa att han skulle ha en Säl från Sälen. Som minne. Och tröst. Det var gulligt tycker jag. Så bjöd han även på besöket. Det kostade egentligen 120 kr men han tyckte det var självklart att han ej behövde betala.

Sedan fick Tias först åka till Sälens vårdcentral och röntga och sedan direkt vidare i ambulans till Mora. Denna läkare vart otroligt bra och hade förvarnat alla och han var dessutom ortoped passande nog. (De har jour i den sjuk-stugan så det kan lika väl vara en från öron-näsa-hals där...) Väl i Mora hade de benet på observation. Om svullnaden ej gick med sig skulle de få öppna och lätta på trycket. Det var tydligen risk för kompartmentsyndrom. Han hade ett sådant stort tryck inne i benet.

Sedan fick han ligga ett dygn i Mora. Han hade ej batteri i mobilen så jag kunde ej nå honom som jag ville. Det var jobbigt. Att inte veta hur det var med honom. Eller vad som skulle hända med honom.

Han ringde dock nästa dag och sa att de skulle flyga honom till Göteborg i ett ambulansflygplan. De hade två st som skulle ner samma dag. Så han flögs till Mölndal. Det var skönt. Att han kom hem säkert. Han kunde ju ej sitta så att åka bil 53 mil vart helt uteslutet.

Så då var vi själva kvar i Sälen. Hade vi ej haft våra vänner med i stugan hade jag haft panik. Men nu hjälptes vi åt att packa o städa stugan. Och vi kom iväg kl 09.00 på lördagen. Bra jobbat.

Som jag skrev i lördags gick ju resan hem bra. Fast jag satt av och till och räknade milen. Ibland tyckte jag inte att km-mätaren rörde på sig alls. 6 mil per h blev det hela vägen hem. Det tog sådan tid att köra på de små vägarna med vinterväglag. Dessutom fick jag stanna till ofta för att värma välling/gå på toa/byta skiva i dvd-spelaren/trycka på ngn knapp på dvd-spelaren eftersom Leia tryckt på ngn knapp så filmen försvann/Leia skulle kissa/tanka/fylla på spoarvätska/göra rent vindrutan/fylla på kaffe till mig/byta blöja/ge alvedon supp till Stella. Men annars gick det bra.

Väl hemma väntade mamma och pappa. De hade handlat lite mat till oss. Så gulligt! Tack snälla ni!! Och färska tulpaner. Jag älskar färska tuplaner.

Leia följde med dem hem till Borås. De ville ha henne. Hon har ej vart där under hela julen. Och Tias skulle ju vara så dålig så han orkade ju ej leka med henne eller gå ut med henne. Och Stella sjuk som behövde min uppmärksamhet. Så det passade ju perfekt.

Så nu är hon kvar där och jag är hemma här med mitt berg av grejer i hallen. Idag ska det bort!

Kram på er alla där ute!!

Hemma från Sälen-resan igen!

Vill bara säga lite snabbt att vi äntligen är hemma igen. Efter vår Sälen-resa.

Resan började perfekt med en behaglig och förhållandevis smidig körning till Sälen 52 mil med barnen, höll i sig bra med underbara skid-dagar och trevligt sällskap fyra dagar (med lite egentid på eftermiddagarna för oss mammor o pappor) för att på femte dagen vända och istället bli lika kaotisk som vårt liv har en tendens till att vara! Sambo Mathias ramlade i backen när han åkte med Leia och fick åka ambulans till först Sälens vårdcentral och sedan vidare till Mora. Där låg han ett dygn och sedan flögs han till Göteborg i ett mini-flygplan. Rätt coolt att få flyga mini-flygplan med mindre coolt att ha ont i benet! Kvar i Sälen var vi, familjen, och som tur var våra underbara vänner som stöttade oss.

Så idag har jag kört femtiotre mil själv med båda barnen i bilen, från 09.00 till 17.00 utan riktiga mat-pauser. Vi har stannat för att äta lite i bilen bara, värmde lite välling på en mack och gått på toa. Ja, jag är totalt slut och jag satt och räknade milen av och till under färden. Stella blev sjuk igår så hon sov ej i natt- och inte jag heller då. Efter sju körda mil var jag nära o kasta in handduken. Stella grät i bilen och jag såg typ dubbelt. Men sedan tryckte jag i mig två goa köttbullemackor o lite kaffe o värmde en flaska välling till Stellis och livet blev lite enklare.

Så vi klarade det med! Och md oss hem har vi så klart massor med underbar minnen och frisk luft i lungorna! Och för att inte tala om de nytränade benmusklerna!

Och sambos ben kommer ordna upp sig. Det är i alla fall ingen fraktur. Och Stellas förkylning kommer också ge med sig!

Vi hörs i morgon om detaljerna- njut av detta så länge!

KRAM till Er där ute!!

På väg till Sälen! Vi fick knappt plats själva i bilen pga alla saker!

Så här vacker väder hade vi!

Egentid för mammorna!!

Första dagen var det riktigt kallt. Nästan minur 20 grader ute i backen. Fast på kvällen när vi kom upp var det minus 29 grader.

Leia gick i skidskola måndag-fredag. Snöbollarna hette de. Bara 3-åringar.

Och på skidskolan lärde de sig att åka knapplift själv!

Sista två dagarna på skidskolan var de andra 3 barnen ej med. Så Leia fick ha sin lärare för sig själv en timme. Hård-träning!

Varje skidskole-pass hade avslutning. Tack och Adjö massor med snö!!

Så här gott låg Molly och Stella nerbäddade i vagnarna. Sov gott ute varje dag när syskonen åkte skidor!

Lunch i backen varje dag!

Torsdag...

Som jag har tjatat både i år och alla andra år om att vintern är för kort och klen. Om att det är för regnigt. För varmt. För lite snö. Ja ni vet ju att jag älskar snö. Och det gör jag fortfarande. Men inte i kombination med minus 15 grader och snålblåst. Inte ens i kombination med minus 10 grader. Det blir för kallt för både mig o de små! Så, jag har erkänt. Och jag ska inte gnälla mer om det är lite varmare! Det räcker med minus 4 grader för mig!

Idag torsdag har det vart en bra dag- om än lite lång. På förmiddagen var vi på lekdate hos en granne så den gick rätt fort o var trevlig. Men efter lunch och hela eftermiddagen var en-enda-seg-lekstuga. Vi har typ gjort allt här hemma idag. (Stella sov ute i vagnen på lunchen och jag ville ej ta ut henne igen sedan så vi var inne resten av dagen). Tittat på Drömmarnas-förbannade-trädgård två gånger. Spelat brädspelet, In i stallet 10 gånger. Lekt och busat på Leias rum. Byggt lego. Ätit. Fikat. Ätit igen.

Redan efter lunch började Leia fråga när pappa kommer hem. Han kom 18.30. Jag visste ju inte när han skulle komma, trodde dock inte att han skulle jobba 15 timmar idag. Så runt 17 tiden låg vi uppe i sängen och Leia fick för sig att vi skulle gömma oss för Tias när han kom. Så vi låg under täcket och väntade. Och väntade. Och väntade. Säkert upp mot en timme i sängen. Men vi gav upp till slut. Gick ner och kollade på Bollibompa istället.

I morgon är det fredag och jag får jag helt klart sätta fart o packa alla våra saker inför Sälenresan. Det är ju en del o packa. Stella har mest saker. Alla vårdgrejer förutom det vanliga man har till en baby. Sedan får man räkna med dubbel uppsättning med kläder med eftersom hon ofta bajsar ner sig eller kräks.

På tal om bajs. Idag hände det jag typ väntat på ända sedan vi började med lavemang på Stella. Jag tappade den där äckliga behållaren bajsvattnet rinner ut i. Tänk er själva. Vi har ju en plastslang upp i rumpan och så kopplar man på en spruta och sprutar in en halv lite vatten eller något sådant. Sedan rinner detta ut igen genom slangen ner i en behållare. Som man tömmer i toan. Och gör rent.

Eller så tappar man den på bänken så det skvätter över alla saker, hela golvet och oss själva. Kanske inte så låter så besvärligt. Men det kan jag lova er att det är. Hysterisk Stella som hatar lavemang. Och så detta på det. Torkade bort det värsta och får skura riktigt i morgon.

Får se om vi hinner höras i morgon. Annars hörs vi om en vecka om jag ej lyckas med mobil-bloggandet.

Puss o Kram

Piggelin

Det är verkligen ingen gammal klyscha att man blir pigg av att träna. Nu har jag lyckats få egentid och gått till gymmet två dagar denna vecka och jag är redan piggare. Jag är inte det minsta trött nu. Helt otroligt! Nästan så att endorfinerna sprutar ur öronen tror jag. En ritkgit piggelin med andra ord.

Jag har det som nyårslöfte. Att prioritera mig själv. Det borde ni andra småbarnsmammor ha med! Just det att faktiskt kunna strunta i att exempelvis följa med ut i pulkabacken idag för att gå och träna cirkelgym som var på schemat idag. Det var verkligen hur kul som helst. Man är i grupp, cirka 15 personer på 20 olika stationer och så gör man en övning i 45 sekunder för att sedan byta övning/maskin på 10 sek och sedan är det dags för nästa igen. Detta är säkerligen inget nytt fenomen men för mig var det nytt. Jag har ju trots allt inte besökt något gym på så mycket som ettochetthalvt år så det har väl hänt en del! I alla fall på gymmet här i Billdlal där jag hänger numera!

Vad har ni för nyårslöften där ute?

Hur har det gått för Stella och maten då?

Jo hon fortsätter att äta och äta och äta och jag är lyckligare än någonsin. Dessa tre dagar har hon ätit som en häst. Det måste vart i måndags det vände totalt. Hon äter alla sina mål fast oftare än innan. Redan var tredje timme eller ibland varannan timme vill hon ha mat. Och för att inte prata om nätterna. Jag är helt chockad. Men hon vaknar och vrålar i högan sky, har aldrig hört henne vråla så högt och hysteriskt innan. Vi gav henne en vällingflaska och hon drack upp hela. Och som att det inte skulle vara nog upprepande vi förfarandet efter en si sådär 4 timmar. (Hon som innan denna dag knappt aldrig druckit en hel vällingflaska i hela sitt liv).

Nu hoppas jag att min lilla gaphals kan komma till ro och åtminstone sova över 5 h på raken under natten. Lugnast för oss alla så. På lördag åker vi ju till Sälen (vilket gör mig liiite nervös om man kollar ut på vädret, vill ju inte köra i blixthalka!) och det vore lättast för oss alla om hon sov lite bättre då. Inte minst så hon inte väcker de andra tre barnen i stugan!

Vi har förberett Sälen-resan lite idag med. Nämligen lagat två middagar, plus dagens middag så 2 köttfärspajer, 2 formar med kassler o grönsaker samt en middag med fläskfilé, färsk basilika och citron med pasta, har vi lagat idag. PHU! Fast nu är det gjort.

På vår semester ska vi mysa och förhoppningsvis åka skidor och inte laga så mycket mat.

Puss o Kram syns i morgon!

Stellas sjukdom fortsättning- del 8, Äntligen hemma!

Och här kommer hela del 8 i min berättelse om "Stellas sjukdom". (Du som besöker för första gången bör läsa del ett först, det är längst ner på sidan)

Nu har vi äntligen fått komma hem från sjukhuset, utskrivna från avdelning 327- barnkirurgen! Jag säger det igen- om du missat något av de andra 7 inläggen så klicka här, så börjar du längst ner om du vill ta det från början! (Vilket jag rekommenderar om det är första gången du är här och läser!)

"Hemma väntade en mängd olika blommor, kort och presenter som vänner och bekanta skickat med bud eller varit här och lämnat. Det kändes verkligen skönt och fint att våra nära och kära tänkte på oss. Men samtidigt var de så sorgligt. Att få alla dessa presenter via posten istället för besök. Så skulle det ju inte vara egentligen. Men tack så hemskt mycket för att ni visade att ni tänkte på oss.

Nu väntade en omtumlande tid för oss. Att anpassa sig till ett barn med speciella behov. Att byta cirka 30 - 50 blöjor på ett dygn. Dag efter dag efter dag...Vid varje blöjbyte kunde vi ibland göra åt 8 stycken blöjor. 8 stycken vi tog på som vi sedan fick ta av innan vi hunnit att ta på frejkakudden igen. Det låter bissart. Overkligt! Men så var det. Det rann mer eller mindre konstant genom rumpan. Och det fick aldrig ligga avföring som irriterade huden. Det var värst på nätterna. Nattbytet. Ibland bara orkade vi inte ta på frejkakudden igen utan hoppade över den. Allt för att lugna Stella. Så att hon ej grät. För att försöka minska bajsandet.

Efter tre dagar hemma åkte Tias till England på Svensexa. Det fanns inte en möjlighet i världen att jag skulle kunna ha Stella själv. Jag var alldeles för dålig för det. Åt mina starka tabletter varje dag mot gallsten och var jätte-matt. Som tur är kom min fina syster och bodde här med oss. Hon lagade mat till mig och passade Stella. Hon hade Stella även över halva natten inne hos sig. Det var guld värt! Det fanns stunder då jag faktiskt riktigt kunde njuta av min lilla baby. Trots att jag var sjuk. Till exempel besökte jag, syster, Leia o Stella Nordgården här i Billdal och åt en mumsig lunch där. Det kändes lyxigt och lite overkligt att gå på restaurang helt plötsligt. Jag som var van att äta en upptinad matlåda från frysen inne i föräldrarrummet på Drottning Silvia.

Fem dagar efter hemgången var det dags för mig att besöka sjukhuset igen. Nu var det bröstet som gjorde ont. Jag hade som sagt hittat en stor böld i bröstet. Stort som ett frukostägg. Jag hade frossa och kraftiga tempererarväxlingar. Kom ihåg att jag tog tempen och hade 35.8 grader ena timmen och låg och frös o skakade under duntäcket för att tre timmar senare nästan ha 39 graders feber och vara helt genomsvettig. Det var kk som ordinerade mig att åka in.

Vi fick packa ihop hela familjen utan Leia som var på dagis och bege oss än en gång till Östra Sjukhuset. Jag kände mig faktiskt riktigt hemma där. Väl där tittade de på mitt bröst med ultraljud och såg att det var en bröstböld, en så kallad abscess. Nu fanns det två alternativ. Det första var att söva mig, skära upp i bröstet och dränera ut varet. Ev sätta ett litet plaströr som fick sitta några dagar. Ett annat alternativ var att bara ge lokalbedövning och försöka punktera den med en skalpell och en stor nål och suga ur varet med en spruta. Ursäkta för äckliga detaljer. Men det var äckligt. Jag lovar.

Jag valde det senare alternativet. Mindre förberedelser så. Bedöva mig och sätt igång. Jag tänkte att om min dotter har klarat sin operation blott 13 dagar gammal borde jag klara av att sticka en nål i bröstet, eller?

Läkaren kollade med ultraljud, för att sedan ta fram nålen och försöka träffa abscessen. Tre hela förbannade försök gjorde den där manlige gynekologen som förvisso var supersnäll, men inte 17 lyckades han träffa varbölden. Jag hade sådan smärta efteråt att det värkte i hela armen och ut i nacken. Han hade bara träffat själva bröstet. Kör in en nål 10 cm i bröstet och se hur skönt det är! Plågsamt! Jag sa dock inte ett pip under hela ingreppet som var si sådär en halv timme. Låg och blundande på båren och försökte tänka på mina underbara barn.

Efter försöket bröt jag dock ihop i väntrummet och vi fick vara kvar en timme innan jag kunde åka hem. Och helammade gjorde jag. Det gjorde inte saken lättare! Varje gång jag lade till Stella värkte det i bröstet.

Du får komma tillbaka om två dagar så gör vi ett nytt försök, sa de till mig. Och om det ej lyckas får vi söva dig och operera bort det. Jag fick även en till antibiotika som skulle ta på bakterierna jag hade i bröstet.

Två dagar senare upprepade vi det hela. Lämnade Leia på dagis och packade in övriga familjen i bilen och åkte 2.5 mil till Östra. Som en parantes kan jag nämna att man aldrig får någon exakt tid till kk på Östra utan får en tid och får sedan vänta i väntrummet med alla andra. Detta för att alla läkare där även har jouren som innebär att de mest akuta går först. Och givetvis finns det mer akut än bröstbölder. Till exempel dem som har havandeskapsförgiftning eller de som ligger på förlossningen och föder och det uppstår problem. Detta gjorde att vi kunde sitta och vänta 3 timmar på läkaren. Nu kan man tycka det låter drygt men där och då brydde jag mig inte ett skit. Jag kunde lika väl sitta där som hemma ansåg jag. vi hade ändå vart där en månad mer eller mindre och nu var det bara ett annat rum. De tyckte vi var tappra. När vi sa att det inte gör något att läkaren är sen, när de ursäktade sig.

Men så kom läkaren. Anan hette hon. Jag var rätt bra nervös och lite uppgiven i förväg för vad gjorde att hon skulle hitta bölden denna gången och träffa rätt? Men, jag glömmer aldrig vad hon sa när hon steg in i rummet. "Jag är van att göra fostervattenprov, jag kollar med ultraljud samtidigt som jag sticker i bröstet så det här är inga problem". Jag blev så lugn och fick allt hopp tillbaka.

Och precis så bra gick det. Först bedövningsspruta. Sedan vänta. Sedan nålen, sedan sprutan och sedan dra upp varet. Hon träffade rätt på första försöket och var otroligt duktig.Vilken skillnad! Snabbt och lätt. Jag skulle få komma tillbaka om fem dagar och göra nytt ultraljud för att se att det sista hade runnit ut själv.

Emellan dessa två dagar, det vill säga dagen innan, hann vi med ett återbesök på barnkirurgen med Stella. Det kändes konstigt att vara tillbaka på avdelning 327. Vi fick gå in i Stellas gamla rum och träffade hennes överläkare. Han hade med sig metallstift som kallades hegastift. Det skulle visa sig att vi själva skulle använda dessa på Stella varje dag framöver. Fast det visste vi inte då.

Hur som helst. Han förde upp dessa i tarmen på Stella för att töja och vidga där han hade opererat några veckor innan. Det var viktigt för ett operationssår vill alltid dra ihop sig, läka för mycket, och det får inte ske inne i tarmen. Det var jätte-jobbigt att se på för Stella blev jätte-ledsen och det började blöda ur rumpan.

Hur som helst gick allt förhållandevis bra och vi fick en ny återbesökstid om sex dagar. Då skulle vi ses nere på stomi-mottagningen istället. Vi fick vår egna tarmterapeut och hon har varit guld värd för oss.

Så här fortsatte dagarna och veckorna för oss. Ett besök på sjukhuset med Stella per vecka från det att vi blev utskrivna. Efter någon månad blev det allt mer sällan. Och det var otroligt skönt! Kändes som vårt "riktiga liv" började komma tillbaka så smått!

Och det dröjde inte länge förrän det faktiskt var Juni och dags för operation för mig."

fortsättning följer...

Stellas sjukdom fortsättning- del 7, Stella på barnkirurgen och jag i byggnaden bredvid.

Här fortsätter berättelsen om Stellas sjukdom, om du ej läst början förut klicka här och läs längst ner på sidan först. Det är det första inlägget av berättelsen. Här tar berättelsen vid från det att vi precis haft vår första dagspermis från barnkirurgen. Och jag har nyligen fått åka in ambulans till sjukhuset utan att få någon förklaring på vad jag har ont av.

"Dagen efter hade jag ett inpalnerat besök på vår vårdcentral. Detta eftersom jag ville följa upp de kramper jag haft i ryggen. Jag hade även talat med en väninna om mina kramper och hon var helt säker på att jag hade gallsten. Hon sa att hon upplevt samma sak som jag fast några månader tidigare. Alla mina symptom stämde in på vad hon hade haft. Och just det att man inte ens kan ha bh på sig för den skär in som knivar längs hela ryggen. Så jag hade hennes ord i bakhuvudet när jag besökte vårdcentralen.

Läkaren där var snäll och lyhörd. Men hon var inte inne på gallsten först. Hon var mer inne på blodpropp i lungan. Hon tycke det var förfärligt att jag blivit rekommenderad att gå hem istället för att få träffa en läkare på sjukhuset. Jag försökte lite smart leda in henne på gallsten eftersom jag trodde på detta själv och samtidigt inte ville trampa henne på tårna. Hon skulle ta ett leverprov för att kolla detta. Enligt min väninna kunde dock ett leverprov visa hyfsat ok trots att man hade akut gallsten. Det som behövdes var att göra ultraljud på gallblåsan.

Därför ställde jag frågan till läkaren om detta leverprov var 100% tillförlitligt eller om kompletterande undersökningar kunde vara ett alternativ. Då nämnde hon ultraljud och jag insisterade på att det var detta jag ville göra. Hon skev en akutremiss och jag fick ett kuvert med mig för att åka raka vägen till Östra. Jag passade på att besöka Stella innan där jag kunde pumpa ut mjölk till henne. Då hade jag mer tid på mig tills det var dags nästa gång. Planering på hög nivå!

Väl på Östra var det kaos. Folk över allt. Jag kom in, fick en hyfsad prioritet. Blev sedan liggandes på en bår i en korridor på kirurgakuten. Där efter hände inget. Jag fick dock ej lov att dricka eller äta. Jag väntade. Och väntade och väntade. Fick inte träffa någon läkare. Men fick smärtstillande.

Efter fem timmar på den båren kom det en vaktmästare och sa att han skulle köra mig till en annan byggnad. Nämligen till kk. Men varför det? sa jag. Jag har ju redan fött barn. "Ja men jag har fått order om det, du ligger fel" svarade han.

Jag blev egentligen fly förbannad och ville protestera men samtidigt alldeles uppgiven. Varför skulle de slussa runt mig så här? Och varför hade jag legat i fem timmar och väntat för ingenting? Kunde jag inte få se en läkare. En kirurg? Som började ta prover med mera på mig?

Efter en 10 minuters köring nere i kulverterna var jag till slut på Special Förlossningen. Jag låg på en säng inne i ett förlossningsrum. Skulle jag skratta eller gråta. Efter ytterligare en halv timmes väntan kom det in en läkare. Jag frågade vad jag gjorde här. Jag hade ju redan fött barn. Nu hade jag en remiss från min vårdcentral med misstänkt gallsten eller propp i lungan. Ja hon beklagade det hela och sa att det är som så att ingen vill ha hand om en nyförlöst kvinna. Förutom kk. Att man upp till sex veckor efter en förlossning hamnar på kk för alla sina besvär. Ja men vad kan ni om gallsten då? tänkte jag. Hon var ju trots allt gynekolog.

Hon lovade att göra sitt bästa och gick och faxade en remiss för ultraljud på gallblåsan med det samma. Sedan gav hon mig mer smärtstillande och gav mig ett rum. Det låg redan en annan kvinna på rummet och det var varmt och instängt. Jag kände med det samma att jag inte alls ville ligga där. Jag ville hellre sova hos Stella så jag gick över till barnkirurgen. De lovade att ringa mig från Specialförlossningen direkt på förmiddagen när röntgen hört av sig. Klockan var kring ett tiden på natten när jag kom in till henne. Jag lade mig och sov till 02 då det var dags för amning. Sedan sov jag över femmålet och var uppe vid sjutiden igen.

Jag fick tid redan på förmiddagen efter för röntgen. Det var en läkare som gjorde den. Han hittade två stora gallstenar med det samma, över 1.5 cm stora samt massa smågrus. samt en inflammation. "Men har du inte haft oroligt ont?" frågade han. Jo absolut, svarade jag. Du har kronisk gallsten och har haft det i flera år, sa han. Det såg han av någon anledning. Ärr eller vad det var... Detta förklarar åtskilliga akutbesök med andra diagnoser än gallsen. till exempel magkatarr, kramp i muskulatur runt lungorna med mera.

Nu följde några väldigt jobbiga dagar inskriven på kk. Jag låg på specilabb. De var urgulliga där och det var stor skillnad över hur man blev behandlad där mot på vanliga normal bb.

Jag blev sämre och fick i vilket fall som helst ligga kvar på sjukhuset fem dagar. Av och till hade jag dropp. Jag hade förhöjt crp och feber och mådde dåligt. Dock fick jag beskedet att de ej opererar gallstenspatienter när gallblåsan är inflammerad utan jag skulle få komma på besök till kirurgmottagningen för konsultation om cirka två veckor. Två hela veckor. Med gallstensanfall varje dag. Jag åt starka tabletter och de gick över i amningen. Fick absolut inte äta mer än fyra tabletter per dygn. Hur skulle jag fixa två veckor så här?

Tias fick springa mellan barnkirurgen och kk där jag låg. Han kom med Stella så jag fick amma henne emellanåt. Det var en rätt bisarr situation. Otroligt jobbig för oss alla. Inte minst för Leia som var hemma och vars mamma försvann än en gång!

Jag delade rum med två andra personer. En som hade fått barn nyligen vars barn låg på neo. Och en annan som hade fått havandeskapsförgiftning och låg inne för observation. Hon skulle ej få komma hem utan baby, hade de sagt till henne. Man kan tro att det skulle vart helt omöjligt att sova på det rummet är det sprang folk in och ut stup i kvarten, apparater som pep och patienter som tryckte på sina larm. Men det var inte särskilt svårt. Jag var så otroligt trött och sov riktigt bra. Dessutom blev man halvt luddig av tabletterna.

Som toppen på isberget, eller ödets ironi, kan jag berätta så här i efterhand, att jag faktiskt lyckas få mjölkstockning på special bb där jag låg. Det kan ju hända om man ej tömmer brösten ordentligt. Och uppenbarligen gjorde jag ej det. Och det verkligen olustiga var att detta inte upptäcktes eftersom jag redan hade feber, värk och förhöjt crp. Så jag utvecklade till slut en bröstböld, som är en inkapslad varböld i bröstet. Hård och stor som ett ägg. Helt sjukt!! Och förskräckligt ont! Det är en egen sjukhussaga och det tar vi en annan gång.

Efter fem dagar på special-bb blev jag utskriven. Jag fick med mig starka kramplösande tabletter samt tiden till kirurgmottagningen. Stella skulle äntligen få komma hem över natten på sin första nattpermis så jag var ju så illa tvungen att skrivas ut- hur jag än mådde.

Det var alltså dags för nattpermis. Detta skulle bli vår tredje natt med Stella hemma, sedan hon föddes. Antagligen var jag för dålig för att minnas detta för jag har absolut inget minne av hur det gick. Jag vet dock att vi åkte in igen dagen efter. För det står så i min almanacka här när jag läser.

Samma dag hamnar jag på KAVA, den kirurgiska akutvårds-avdelningen. Jag blev sämre igen och fick akuta anfall igen. Plus att jag började kräkas. Så jag fick än en gång söka akut. Det betyder sätta mig på akuten på Östra och vänta. Men denna gången var det hög prioritet eftersom mina levervärden var sämre och jag träffade en överläkare på mindre än 40 minuter från det att jag kom in.

Detta var dock något som ledde till något bra. Väl på KAVA förflyttades jag under natten till en annan vårdavdelning (i brist på plats) och hamnade nu på helt rätt avdelning. Det var nämligen här man opererade bort gallstenar och gallblåsor. Och väl där tänkte jag att nu jä*lar ska jag göra mitt bästa för att tjata mig till en operation. För så här vägrar jag att ha det. Skiten ska bort och det fortast möjligt.

Det kom in en trött överläkare till mitt rum som jag delade med tre andra tanter. Han frågade när jag hade planerat att åka hem. Ja, idag sa jag. Jag hade börjat få en antibiotikakur mot inflammerad gallblåsa. Men jag ville ju ha en tid för operation innan jag åkte hem. Egentligen skulle jag hit och prata om det nästa vecka men vi kunde väl lika gärna ta det nu. Han hade med sig en AT-läkare med. Han var ej från Sverige. Överläkaren gav ordinationer till AT-läkaren, att han skulle skriva ut mer kramplösande mediciner och ringa operationskoordinatorn och boka in en operation om två-tre månader. Detta var den 22 april. Så i mitten av sommaren sa han då. Ja men Juni månad åtminstone sa jag då. Jag kunde ju inte gå med denna skit och äta dessa vidriga tabletter som man blev totalt måssig i huvudet på hela sommaren. Och alldeles lugn och avslappnad med för den delen.

Teamet med läkare lämnade rummet och efter en stund kom AT-läkaren in igen. Han ville fråga något. Stella var nu på mitt rum, en sköterska hade kommit med henne på morgonen för att jag skulle ha henne på rummet med mig. Jag skulle ju amma henne. Jag minns att AT-läkaren blev lite besvärad och osäker när jag helt ogenerat tog upp och ammade Stella. Kanske var det därför han så snällt gick med på att ge mig en operationstid redan den 2:e Juni? Jag tror det. Då var det trots allt bara sex veckor kvar till operation. Det kändes ok. Det kunde vart värre.

Jag och Stella blev utskrivna ihop den dagen. Jag från avd 350 och hon fårn barnkirurgen. Det var den 22 April. Samma dag som min väninna födde en liten Molly.

Jag minns att det kändes konstigt att de hade packat ihop alla våra grejer och att hennes säng var rengjord. Att hennes snuttar och egna filar var borta.

Jag kände nästan att de slängde ut oss. Fast det gjorde de ju så klart inte. Men det kändes lite så. Antagligen för att jag tyckte att det gick förhållandevis fort den sista tiden på avdelningen. Men det var nog mer för att jag inte vart närvarande det sista. Jag hade ju legat inne sex dagar själv på sjukhus.

Vi fick ett hemgångssamtal och ordination på vad vi skulle göra. Om sex dagar skulle vi vara tillbaka på avdelningen. Det viktiga vid vår hemgång var att försöka hålla rumpan fin. Så den ej blev skinnflådd och sårig. Vi hade fått mjuka kompresser utskrivna på recept och tvättkräm fick vi köpa på apoteket. Detta då vi ej kunde använda vanliga mjuka tvättlappar och vatten på rumpan när vi bytte blöja. Den var för känslig. sedan hade vi även fått speciella salvor på recept. Som man brukar använda på huden runt stomipåsar i vanliga fall.

Det var en obeskrivlig känsla att äntligen få lämna barnkirurgen. Med Stella. Jag kände mig så fri och det var så vackert. solen sken och det kändes i hela kroppen att det var en speciell dag. Äntligen skulle vi får vara hela familjen samlad. Vi hade klarat den jobbigaste tiden i vårt liv."

fortsättning följer...

Stellas sjukdom fortsättning- del 6, två sjuklingar i familjen!

Här fortsätter berättelsen om Stellas sjukdom, om du ej läst början förut klicka här och läs längst ner på sidan först. Det är det första inlägget av berättelsen. Här tar berättelsen vid från det att Tias ringt 112 natten då jag sov hemma och fick något konstigt krampanfall.

"Ambulansen kom. Jag oroade mig mest över vad grannarna skulle säga. Vad pysslar de på 45:an med egentligen, tänkte jag att grannarna tänker. Konstigt så här i efterhand. Att man skäms över att vara sjuk.

Timmarna som följde var ännu konstigare. Precis när ambulansmännen traskade upp för trappan här hemma var det som att krampen försvann. Jag blev bara otroligt matt och trött. Nu kände jag mig fånig istället. Men samtidigt fortfarande orolig. Jag visste ju inte vad jag haft och jag var rädd att det skulle komma tillbaka.

Jag fick följa med dem till Sahlgrenska. De tog prover på mig i ambulansen. Puls och syresättning tror jag att det var. Det var otroligt skakigt att åka ambulans och jag fick hålla mig i ett räcke för att inte åka ur båren. blev nog lite åksjuk med! De fick reda på att min nyfödde dotter låg på barnkirurgen och att hon var nyopererad. Då drog de själva den smarta slutsatsen att jag måste haft en panikångestattack eftersom jag var åtskild från min baby och eftersom jag trodde att jag ej fick någon luft. Och eftersom jag hade bra puls och syresättning.

Jag blev otroligt trött på dem. "Nej jag har inte ångest", sa jag. "Jag har ont. Smärta. Och jag kunde ej andas riktigt på grund av smärtan." De lyssnade inte. Väl på Sahlgrenska lämnade de över till någon nonchalant sjuksköterska och vidarebefordrade deras smarta slutsats om panikångest och skrev alltså ångest och gav mig den längsta prioriteten. De sa att jag inte skulle räkna med att få träffa någon läkare än på 10-12 timmar. Klockan var då 01.00 på natten. Klockan 08.00 skulle jag vara på sjukhuset hos Stella igen. Och dessutom skulle hon få sin första dagspermis i morgon. Vi skulle ju få komma hem över dagen. Och om två till tre timmar behövde jag pumpa brösten. Så var det bara. "Ja vården är fri, du får gå hem" sa de till mig när jag försökte förklara läget ang risken för mjölkstockning om jag ej får tag i en bröstpump. Bröstpump kunde ingen ordna. Jag frågade flera olika sköterskor jag såg och även någon läkare som gick förbi. Jag kände mig totalt uppgiven. Var det så här det funkade??

Men sagt och gjort. Jag reste mig från båren där jag låg i en korridor på Sahlgrenska bland en si sådär trettio andra människor, stapplade ut och hoppade in i en taxi. Betalade fyrahundrafemtio kronor och var hemma på en halvtimme. Klockan 02.30 låg jag i min säng. Drömde jag? Eller vad hade hänt?

Dagen efter åkte jag halvt utmattad och totalt groggy till min älskade Stella på sjukhuset. Vi hade en tid med kuratorn. Vi satt och pratade en timme. Hon gick igenom allt praktiskt som vanligt. Och frågade hur vi mådde. Jag berättade om natten. Hon tyckte det lät förfärligt.

Sedan var det dags att få komma hem. Med Stella. Över dagen. Över två mål. Det gav ungefär fem timmar hemma. Det kändes nästan som vi gjorde något olovligt när vi traskade ut ur sjukhuset med Stella. Som att vi kidnappade henne. Hon hade på sig sin nya fleece-overall från polarn och pyret, som bara var använd en gång innan. Trots att hon var exakt tre veckor på dagen. Jag var rätt så nervös och stressad. Hade vi fått med oss allt hem nu då? Det var rätt mycket grejer till en nyopererad tös som sondmatades.

Väl hemma kändes det i alla fall jätte-skönt. Vi gjorde det vi behövde göra. Det vill säga ammade lite och matade i sonden. Vi hade ju lärt oss hur man matar i en sond. Först måste man dra upp lite med en spruta för att kolla att den ligger rätt, det vill säga i magsäcken. Då får man upp lite vätska som man sprutar på ett papper som ska bli lila om det är rätt. Sedan får man värma maten så den blir lite ljummen. Och sedan kopplar man på sprutan på sonden och matar ner. Avslutar med lite kallt vatten. För att skölja sonden.

Det absolut jobbigaste av allt var att det rann genom rumpan mer eller mindre konstant. Det kunde gå 10 minuter innan det kom avföring igen. Sedan kunde det rinna konstant eller med några minuters mellanrum. Däför var vi tvungna att byta blöja hela tiden. Och då menar jag hela tiden. Och eftersom Stella hade en så kallad Frejkakudde mot instabil höftled var detta lättare sagt än gjort. Hon gillade inte alls när vi klädde på henne kudden, efter det att man bytt blöja på henne. Så därför blev hon arg och skrek. Då bajsade hon igen. Moment 22. Det tog aldrig slut. Detta problemet hade vi ytterligare tre veckor.

Hur som helst. Tiden gick fort och snart var vi tillbaka på sjukhuset igen. Vi hade klarat vår första dagspermis och kände oss stolta."

Fortsättning Följer...

Stellas sjukdom fortsättning-del 5, Efter operationen- tiden på barnkirurgen och allt där omkring.

Här kommer fortsättningen på min serie som heter "Stellas Sjukdom". Börja här om du ej läst dessa inlägg innan. Och då läser du inlägget som är längst ner allra först, så det blir rätt i ordningen för dig! Här kommer alltså fortsättningen på denna serie som tar vid precis efter det att Stella opererats.

"Vi satt hos Stella hela eftermiddagen efter operationen och när Tias fick åka och hämta Leia från dagis stannade jag kvar hos Stella. Jag satt med henne under hela kvällen. Hon låg i sin sjukhussäng med täcke och filtar över och under rumpan. På mage låg hon. Rumpan var bar. Hon var uppkopplad till någon apparat som kollade puls och syre tror jag. Det gick ej att ha på henne någon blöja nu. Den låg under som ett litet skydd bara. Så fort det rann ut något genom rumpan var det någon sköterska som torkade bort det. Med en bomullspinne. Eller en kompress.

Dr överläkare kom in på rummet minst en gång i timmen. Jag minns att man liksom inte hörde när han kom för han smög så tyst in och liksom gled ut lika tyst. Han pratade lite med sköterskorna. Frågade hur det var och gav ordinationer.

Jag satt och tittade på mitt lilla under som låg och sov så sött. Hon hade ej vaknat. Det skulle ta henne ytterligare någon dag innan hon vaknade till riktigt.

Natten som kom fick jag sova hemma. Hon fick ju inte lov att äta alls, utan hon hade bara dropp, så det fanns ingen direkt "uppgift" åt mig på sjukhuset under natten när inte jag kunde amma. Och avdelningen var rätt tydlig med det att man lika gärna kunde åka hem om man ej ammade. För de har ju inga sängplatser över. Idag har jag lättare att förstå detta problem och förstå att de vill att man åker hem. Men just där och då tyckte jag att sköterskorna var okänsliga, elaka käringar som saknade empati som tvingande hem mig, tvingade mig att skiljas från min dotter blott 13 dagar gammal, alldeles nyopererad. Det kändes helt fel att lämna henne. Hennes mamma skulle ju vara med henne. Vaka över henne. Skydde henne. Se till att alla tog väl hand om henne. Men den platsen fanns som sagt inte. Så jag fick åka hem. Och Stella fick ligga kvar. Med rumpan bar.

Jag tror dock detta var en av de nätterna då det ändå var lite skönt att komma hem och sova i sin säng. Jag var totalt utmattad och hade huvudvärk. Jag behövde helt klart sova. Jag ringde dock till Stellas sjuksköterska sent på kvällen innan jag lade mig och frågade hur hon mådde. Jag minns att hon svarade att hon precis pratat med Dr Överläkare per telefon. Han hade ringt till Stellas sjuksköterska på kvällen och frågat hur hon mådde. Jag blev alldeles varm inombords när jag hörde det. Verkligen rätt man på rätt plats. Vilket engagemang som sträcker sig långt utanför de normala ramarna! Sedan ringde jag även upp dem tidigt på morgonen så fort jag slagit upp ögonen.

Dagen därpå var vi tidigt på sjukhuset. Vi ville alltid vara där innan 08.00 för att inte missa ronden. Egentligen kan man så här i efterhand konstatera att vi ju skulle fått all information ändå, fast senare, om vi ej varit på sjukhuset innan 08.00. För det var otroligt stressigt emellanåt att hinna dit till 08.00. Upp hela familjen, klä Leia, lämna henne på dagis och köra 2.4 mil var av minst 2 mil genom rusningstrafik i Göteborg. Usch!

Hur som helst. Dagen efter fick hon börja äta lite. 15 ml bröstmjölk i sin sond var 3:e timma.

Det var mycket pyssel på sjukhuset. Hon låg som sagt på mage och luftade rumpan och det rann avföring konstant. Så mycket att det alltså till en början satt en barnskötare eller sjuksköterska på en pall jämte hennes säng dygnet runt och torkade bort hela tiden. Sedan hade hon olika salvor som barriärer.

Trots detta fick Stella snabbt sår i rumpan och huden ramlade av. Att denna lilla tjej blott 14 dagar gammal ska behöva genomlida detta? Svårt att acceptera! Varför? Vad har hon gjort för ont??

Det tog Stella ungefär två dagar att piggna till och vakna helt. Hon sov den mesta tiden. Hon var absolut inte sig själv utan mycket trött och medtagen. Och ont hade hon. Hon kved av och till.

Man kan tänka sig själv hur ont det måste gjort i lilla rumpan när den var skinnflådd och det rann frätande avföring. Dr Överläkare tittade till henne regelbundet och det dröjde inte länge förrän han sa att vi eventuellt måste backa. Att vi får avbryta matandet och bara ge dropp. Allt för att ge rumpan och såren tid att läka. Det finns ju en stor risk för infektion i sår. Det vill vi inte ha.

Jag minns att jag bad till gud att det inte skulle bli så. Att det värsta såret skulle läka lite. Och så blev det. Efter någon dag när vi kom till sjukhuset hade såret läkt lite. Det hade vänt. Och jag förstod i efterhand att det var tack vara nattpersonalen, hur noggranna de varit med Stella. De hade luftat hela natten utan salvor och barriärer och verkligen fångat upp minsta lilla droppe som kommit ut innan den träffade huden. Vilket jobb. Vilka hjältar!

Fyra dagar efter det att Stella opererades var det påskafton. I ärlighetens namn minns jag inte ens vad vi gjorde. Om vi gjorde något särskilt alltså. Åt vi ens någon påskmiddag? Antagligen inte. Jag minns dock att Leia var på besök under hela påsken på sjukhuset. Att vi fick lite tid tillsammans att mysa alla fyra. Det betydde mycket för mig. Att familjen var tillsammans!

I samband med att påsken kom gick vår underbara Dr Överläkare hem på semester. Jag tror han skulle vara borta två hela veckor. Jag minns att jag kände en stor olustkänsla att vår bästaste läkare inte skulle vara tillgänglig under två hela veckor. Dessutom var hans kollega redan på semester. Den andra överläkaren och där med specialisten. Ja jag vet. Det fanns en annan som jobbade som kunde Hirschsprungs sjukdom bra på sjukhuset. Som var med under Stellas operation. Men det dög inte för mig. Jag ville ha vår, den bästa. Detta var jobbigt och oroligt men Stella mådde ju lite bättre nu och fick äta upp till 50 ml per mål, så det fick gå.

De följande två nätterna, natten till annan dag påsk och natten efter det fick jag sova på sjukhuset. Jag fick en säng som stod i en liten vrå som mer liknade en skrubb. Amningsrummet kallade de det rummet. Det var till för mammor som ammade. Vars barn låg inne i salar med dygnetruntövervakning. Som Stella. Där det alltså ej fanns några sängar för föräldrar. Det gick inte ens att släcka lampan som lyste i korridoren precis utanför. Det fanns heller inga gardiner att dra för fönstrena. Det kändes som ett rent hån när sköterskan sa "Sov gott" när jag gick in i amningsrummet för att lägga mig.

Problemet var sannerligen att jag inte kunde sova något över huvud taget. Och det var inte på grund av att en lampa lyse rätt i ögonen. Inte heller på grund av att man hörde varenda mening som sades av sköterskorna. Eller att man hörde all barnskrik. Eller alla larm som gick av olika apparater.

Nej problemet var att det gjorde så förtvivlat ont i ryggen. Det högg och krampade och vad var det som var fel? Var det sängen? Eller hade jag belastat ryggen fel när jag suttit och ammat? Jag var ju trots allt relativt nyopererad fortfarande. Knappt två veckor sedan jag genomgick ett kejsarsnitt. Jag vred mig av smärta i sängen och fick nästan panik. Jag kände mig så i vägen som jag gjorde redan så jag vågade definitivt inte säga något till någon sköterska. Och vad skulle de göra åt saken?

På grund av denna smärta när jag sov i sängen i det lilla amningsrummet på sjukhuset bestämde jag mig för att sova hemma följande natt. Nu protesterade sjuksköterskorna igen. Ännu ett felaktigt val av mig. Nu kunde jag ju amma Stella lite och då skulle jag göra det med. Utan undantag. Detta trots att Stella aldrig orkade suga mer än max 20 ml åt gången, per mål, resten fick hon sondmatas. Så alltså var det egentligen inte alls så farligt om jag ej var närvarande. Det funkade att man gav all mat i sonden med. Hon sov ändå mest. Hon var ju väldigt trött.

Natten jag skulle få vila lite hemma blev ingen höjdare. Smärtorna i ryggen kom tillbaka och helt plötsligt eskalerade dem till något jag aldrig upplevt innan. Jag började hyperventilera eftersom jag inte kunde dra några djupa andetag då det gjorde så obeskrivligt ont. Det krampade i ryggen och under brösten, längs revbensbågen. Tias fick ringa 112. Jag trodde jag skulle dö. Jag fixar inte detta tänkte jag. Vad är detta?"

Stella efter operationen, luftar rumpan.

fortsättning följer....

Jag reflekterar över året som gått...

Om en vecka är vi i Sälen. Åhh vad jag längtar. Det ska bli underbart. Goa vänner o vi ska ha en liten fjällstugan i vackra Hundfjället. Hoppas vi inte fryser ihjäl bara. Men man kan ju roa sig på annat sätt än åka skidor om det är allt för kallt. Bara miljöombyte samt att få vara med nära o kära en hel vecka duger mer än gott för mig!

Det blir alltså en vecka utan bloggande, från och med lördag. Därför tänkte jag kompensera för er redan i förhand. Jag ska ligga i lite. Jag tänkte börja med ett inlägg där jag reflekterar över det gångna året. År 2009. Och då blir det en bildserie. Jag och Tias gav bort en almanacka i julklapp till våra föräldrar där de fick en bild från varje månad år 2009, som då visas under 2010 års kalander. Där ifrån kom idén alltså.

Mitt 2009

Vi åkte till Sälen i Januari 2009. Det var en fantastisk semester på många sätt och vis. Jag var höggravid med Stella och fick komma bort från alla måsten med mera hemma och fick njuta av frisk luft och inte minst den glädjen Leia upplevde med skidåkningen!

Även inför barn nummer två förbereder man sig. Man handlar, virkar, lagar mat och tränar på att djupandas. Denna amningskudde inhandlade jag. Leia älskade den från första stund och låg på den varje kväll väntan på att hennes lilla syskon skulle titta ut!

Den 25 Mars 2009, solen strålande in genom fönstret på en operationssal på Östra Sjukhuset. Det var en tjej som kom ut. 10 10 10 fick hon. Kunde inte blivit bättre. Vår älskade Stella var född och förlossningen var så underbar som en förlossning ska vara! Vi var så lyckliga!

Hela April fick vi tillbringa på sjukhus med Stella. Hon opererades den 7 April då man tog bort 20 cm av hennes grovtarm. Det var en obeskrivligt jobbig tid för oss alla. Men vi klarade det!

Under Maj månad bodde vi hemma igen. Alla 4! Så här duktig kan en tvåbarnspappa vara!

I Juni månad var det dags för sjukhus igen. Denna gången var det jag som skulle opereras. Men innan operationen fick jag gå på kramplösande medicin mot gallsten. Och jag minns att just under denna bröllopsfest åkte jag raka vägen till akuten med Stella. Jag fick ett gallstensanfall på festen och fick köra hela vägen själv till sjukhuset. Det var en fruktansvärd bilkörning och alldeles livsfarlig! Det var en otroligt tuff tid, tiden i väntan på operation.

Under Juli månad mådde jag egentligen rätt dåligt! Jag hade ett operationsärr som inte läkte. Det blödde och varade över 8 veckor efter själva operationen. Men det satte ej stopp för viss renovering av huset. Så här i efterhand kunde vi valt ett bättre tillfälle. Nej det är inte svininfluensan han är förberedd för utan här ska Tias måla om huset.

Augusti månad var vad jag kan minnas en något lugnare månad. Jag mådde bättre. Vi var ute på torpet på helgerna. Här hade vi besök av goa vänner. Det var grönt och varm och skönt utomhus. Minns ni sommaren?

Under September månad for vi till Liseberg för att Leia skulle lämna sina nappar till Lisebergskaninerna. Sagt och gjort. Inte ett pip efter en napp sedan dess. Vår otroliga tjej!! Så söt och så duktig!

Under Oktober månad började jag gå till öppna förskolan här i Billdals kyrka. Jag var där varje vecka vi var friska. Fann jätte-trevliga nya kompisar och är så glad över att detta ställe finns för oss mammor, pappor o barn!!

November månad var en tuff månad för oss. Stella var mycket sjuk. Hon hade även många inplanerade undersökningar på sjukhuset. Även en inplanerad operation. Vi hängde på DSBUS nästan hela November! Det var ingen höjdare men man vande sig!

Så kom äntligen snön. Tänk att vi hade en vit julafton i år. Fantastiskt! Jag är så tacksam. Jag älskar snön!! Leia och Stella med!

Det var allt för mig idag!

Puss o Kram