onsdag 19 februari 2014
Lätt
Ett obekymrat liv
Är inte alltid lätt
Man bara väljer att inte se på det svåra
Som något som äter upp dig
Förgör dig
Och förstör dig
Ett sorgelöst liv
Är inte alltid det
utan bekymmer
Man bara väljer att förhålla sig
Till det onda
Med tilltro och tillit
Känna förtröstan
till det ljusa
Det klara som glänser och gnistrar
där under
Ett gladlynt liv
Är inte alltid fullt av solsken
Man bara väljer att le
Åt eländet
Skratta
åt förfallet
Och tänka att nu har jag väl ändå en jävla otur
Igen.
Skriv om lätt
tisdag 11 februari 2014
Hopp
Hoppa högt, högt, högt.
Fjärran upp i skyn.
Hoppa långt, långt, långt.
Stort avstånd från denna plats.
Ta sats och hoppa,
för att komma över.
Gapet mellan individen
och samhället.
Klyftan mellan barnet
och sjukvården.
Sprickan mellan
oss.
Ta sats och hoppa.
Skutta över det.
Igen.
Och igen.
Hålet,
i mitt hjärta.
Skriv om hopp.
Fjärran upp i skyn.
Hoppa långt, långt, långt.
Stort avstånd från denna plats.
Ta sats och hoppa,
för att komma över.
Gapet mellan individen
och samhället.
Klyftan mellan barnet
och sjukvården.
Sprickan mellan
oss.
Ta sats och hoppa.
Skutta över det.
Igen.
Och igen.
Hålet,
i mitt hjärta.
Skriv om hopp.
tisdag 4 februari 2014
Tack Sverige
I lakartidningen.se stötte jag på denna artikel från 2013-11-27 som handlar om att antibiotikaförbrukningen minskar i Sverige. Det går att läsa att "Smittskyddsinstitutet (SMI) konstaterar att förbrukningen minskar i alla län för första gången sedan mätningarna infördes 2010". Längre ner kan man läsa "Läkartidningen tidigare har skrivit,
att samtliga landsting har nått patientsäkerhetssatsningens
antibiotikamål. Därmed får landstingen del av de statliga
stimulansmedlen (totalt 100 miljoner kronor). "
OK, vad drar jag som läsare för slutsats av detta tro?
Jo, givetvis att det finns ekonomiska incitament hos sjukvården att skriva ut så lite antibiotika som möjligt. Det står ju där. Svart på vitt.
Läser jag längre ner i artikeln står det "Hon påpekar samtidigt att det är viktigt att vara vaksam så att antibiotikaanvändningen inte blir för låg.
– Någonstans går gränsen för att man behandlar för lite. Därför måste vi hela tiden följa upp detta och vara vaksamma om det blir en ökad andel komplikationer bland befolkningen.".
Och vad säger det mig? Jo, att den risk dessa mål och direktiv om att minska antibiotikaförbrukningen medför, faktiskt existerar. I och med ovanstående mening bestyrks min egna uppfattning om att det föreligger en risk att gå ut med nationella riktlinjer att minska antibiotikaanvändandet, en risk att det drabbar fel patientgrupper.
Men visst. Jag kan förstå problemet med resistenta bakterier och strävan efter att inte skriva ut antibiotika till infektioner som läker ut av sig själv.
Fine. Det köper jag. Och det är inte det jag ifrågasätter.
Men när det drabbar patienter som i allra högsta grad är i behov av antibiotika. I längre perioder. För att bli friska. Och bli av med sina bakterier. Som Borrelian är. Ja när det drabbar dessa människor. Då blir det väldigt fel.
Då blir det såhär.
Och vad är då kopplingen, tänker ni.
Jo, det finns kopplingar. Det är i alla fall vad jag kommer fram till, efter en egen snabb research på nätet. Jag är civilingenjör. Vilket även innebär problemlösare. Och jag har påträffat ett problem. Jag har inte bara påträffat det, jag har kört med full hastighet rakt in det där jävla min-dotter-är-jävligt-sjuk-i-borrelia-men-läkarna-på-dsbus-vägrar-hjälpa-mig -problemet. För så är det. Vi får ingen hjälp.
För 21 dagars antibiotikakur mot Borrelia behöver inte alls innebära att man blir frisk. I synnerhet inte om patienten är i en situation att patienten haft Borrelia i många år. Vilket även de vanliga svenska ELISA-testerna visar. Och i synnerhet inte om patienten samtidigt lider av fler infektioner. Fästingburna. Tex Ehrlichia. Eller twar. Som försämrar läget.
För Sverige som helhet?
Ja tydligen väldigt svårt. Och därför förstår jag inlägg som dessa. Där det spekuleras kring jävfrågor, dvs vilka personer sitter egentligen med i SMIs utredningsgrupp. Jo personer med en egen agenda. Personer som inte är opartiska.
Och då blir det väldigt konstigt. Då blir det som så att min sjuåring får ligga hemma i soffan och inte kunna stå på sina ben. Inte kunna böja på armen. Eller kunna äta en tallrik gröt. För hon har så ont. Då blir det som så. Att min sjuåring inte växer en enda jävla mm på ett år för att kroppen orkar inte. Då blir det som så att det hamnar en jävla massa människor i fetkläm. Och där har ni kopplingen.
En gubbe, eller två, eller tre, eller hur många de nu är... med egna politiska och ekonomiska agendor sitter och utreder om Leia ska få bli frisk eller inte. I Sverige.
Helt utan verklighetsanknytning. Till synes helt utan hjärta. Helt utan empati. Helt utan blanka, opartiska glasögon som talar för patientens bästa.
För om patientens välmående kom i första hand, hade Leia idag blivit omhändertagen på dsbus, man hade lugnt och metodiskt diskuterat Leia och sett till henne som individ, vad kan vi göra för henne? Vad felas? Jasså, ni har dessa provsvar. Ok, hur gör vi nu? Hur hjälper vi henne bäst? Vad säger dem som är experter inom detta området? Som med framgång har behandlad patienter med dessa åkommor? Vad säger andra läkare. Som behandlar på andra sätt. Finns det andra behandlingsformer vi kan prova?
Så hade jag önskat att det såg ut.
Istället ligger hon här. Hemma. Och vi får ingen hjälp.
Men tack Sverige. För att jag får betala en stor del av min lön i skatt men inte får ett skit tillbaka.
Tack Sverige.
För att ni tar ställning.
Tack Sverige.
OK, vad drar jag som läsare för slutsats av detta tro?
Jo, givetvis att det finns ekonomiska incitament hos sjukvården att skriva ut så lite antibiotika som möjligt. Det står ju där. Svart på vitt.
Läser jag längre ner i artikeln står det "Hon påpekar samtidigt att det är viktigt att vara vaksam så att antibiotikaanvändningen inte blir för låg.
– Någonstans går gränsen för att man behandlar för lite. Därför måste vi hela tiden följa upp detta och vara vaksamma om det blir en ökad andel komplikationer bland befolkningen.".
Och vad säger det mig? Jo, att den risk dessa mål och direktiv om att minska antibiotikaförbrukningen medför, faktiskt existerar. I och med ovanstående mening bestyrks min egna uppfattning om att det föreligger en risk att gå ut med nationella riktlinjer att minska antibiotikaanvändandet, en risk att det drabbar fel patientgrupper.
Men visst. Jag kan förstå problemet med resistenta bakterier och strävan efter att inte skriva ut antibiotika till infektioner som läker ut av sig själv.
Fine. Det köper jag. Och det är inte det jag ifrågasätter.
Men när det drabbar patienter som i allra högsta grad är i behov av antibiotika. I längre perioder. För att bli friska. Och bli av med sina bakterier. Som Borrelian är. Ja när det drabbar dessa människor. Då blir det väldigt fel.
Då blir det såhär.
Och vad är då kopplingen, tänker ni.
Jo, det finns kopplingar. Det är i alla fall vad jag kommer fram till, efter en egen snabb research på nätet. Jag är civilingenjör. Vilket även innebär problemlösare. Och jag har påträffat ett problem. Jag har inte bara påträffat det, jag har kört med full hastighet rakt in det där jävla min-dotter-är-jävligt-sjuk-i-borrelia-men-läkarna-på-dsbus-vägrar-hjälpa-mig -problemet. För så är det. Vi får ingen hjälp.
För 21 dagars antibiotikakur mot Borrelia behöver inte alls innebära att man blir frisk. I synnerhet inte om patienten är i en situation att patienten haft Borrelia i många år. Vilket även de vanliga svenska ELISA-testerna visar. Och i synnerhet inte om patienten samtidigt lider av fler infektioner. Fästingburna. Tex Ehrlichia. Eller twar. Som försämrar läget.
Ja i synnerhet då. Då behöver man längre behandlingar. Vilket ni kan läsa om här. Och här. tex. Vilket alltså är bevisat på många håll och kanter globalt sett världen över. Men ändå vägrar Svergie prata om det. Ändå lägger man locket på. Och gömmer sig bakom fina utredningar, där vaga sammanfattningar kommer ut som återigen inte belyser kärnan av problemet. Att vi har mycket svårt sjuka människor i Sverige som behöver hjälp. Som behöver behandling. I fler än 21 dagar. För Borreliabakterierna har inte dött ut. Alltid. efter 21 dagar. Vi behöver bättre borreliadiagnostik, behandling och informationsspridning. Och kan jag, en vanliga ingenjör och mamma till ett mycket sjukt barn, rota fram det på eget håll, hur jävla svårt kan det då vara?
För Sverige som helhet?
Ja tydligen väldigt svårt. Och därför förstår jag inlägg som dessa. Där det spekuleras kring jävfrågor, dvs vilka personer sitter egentligen med i SMIs utredningsgrupp. Jo personer med en egen agenda. Personer som inte är opartiska.
Och då blir det väldigt konstigt. Då blir det som så att min sjuåring får ligga hemma i soffan och inte kunna stå på sina ben. Inte kunna böja på armen. Eller kunna äta en tallrik gröt. För hon har så ont. Då blir det som så. Att min sjuåring inte växer en enda jävla mm på ett år för att kroppen orkar inte. Då blir det som så att det hamnar en jävla massa människor i fetkläm. Och där har ni kopplingen.
En gubbe, eller två, eller tre, eller hur många de nu är... med egna politiska och ekonomiska agendor sitter och utreder om Leia ska få bli frisk eller inte. I Sverige.
Helt utan verklighetsanknytning. Till synes helt utan hjärta. Helt utan empati. Helt utan blanka, opartiska glasögon som talar för patientens bästa.
För om patientens välmående kom i första hand, hade Leia idag blivit omhändertagen på dsbus, man hade lugnt och metodiskt diskuterat Leia och sett till henne som individ, vad kan vi göra för henne? Vad felas? Jasså, ni har dessa provsvar. Ok, hur gör vi nu? Hur hjälper vi henne bäst? Vad säger dem som är experter inom detta området? Som med framgång har behandlad patienter med dessa åkommor? Vad säger andra läkare. Som behandlar på andra sätt. Finns det andra behandlingsformer vi kan prova?
Så hade jag önskat att det såg ut.
Istället ligger hon här. Hemma. Och vi får ingen hjälp.
Men tack Sverige. För att jag får betala en stor del av min lön i skatt men inte får ett skit tillbaka.
Tack Sverige.
För att ni tar ställning.
Tack Sverige.
söndag 2 februari 2014
Hjälp
Idag fick vi bära Leia ur sängen. Hon bara satt där uppe. Kom inte ner. Ropade inget. Sa inget. Bara satt. Och fann sig i det absurda. Att inte kunna gå. Att inte kunna ställa sig på sina ben.
Hon är sju år. Och har precis kommit hem efter en sväng på sjukhuset. Hon hade fruktansvärda smärtor i nacken. Och bröstkorgen. Hon skrek i panik. Fick kramper. Låg och skakade i hela kroppen. Hyperventilerade. Hade maxpuls i flera timmar. Och feber fick hon med. 41 grader. På blott 30 minuter.
Natten från helvetet gick vi igenom, morfin, gråt, flerbäddsrum, pipande maskiner, läkare, sjuksyrror och en tryckande ångest som inte ville ge med sig. Ångest övar att se det allra käraste man har lida. Och stå jämte. Utan att kunna hjälpa.
Hjälp.
Det är vad vi behöver.
Hjälp.
Hon är sju år. Och har precis kommit hem efter en sväng på sjukhuset. Hon hade fruktansvärda smärtor i nacken. Och bröstkorgen. Hon skrek i panik. Fick kramper. Låg och skakade i hela kroppen. Hyperventilerade. Hade maxpuls i flera timmar. Och feber fick hon med. 41 grader. På blott 30 minuter.
Natten från helvetet gick vi igenom, morfin, gråt, flerbäddsrum, pipande maskiner, läkare, sjuksyrror och en tryckande ångest som inte ville ge med sig. Ångest övar att se det allra käraste man har lida. Och stå jämte. Utan att kunna hjälpa.
Hjälp.
Det är vad vi behöver.
Hjälp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)