Vinst igen!

Det kom ett paket på posten. Innehållande två böcker, en fin liten hälsning och massor av choklad! Jag hade nämligen vunnit utlottningen av två böcker hos Massor av Ord. Jag jag blev nästan alldeles stum. Jag som skrev nyss att jag aldrig vinner. Och nu två gånger på blott en vecka. (Om fyra dagar kan jag ÄNTLIGEN återpublicera min förra vinst som jag så hastigt fick ta bort. Då den ej tillkännagivits ännu).

Hur som helst. Böckerna i fråga var "Maskrosungen" och "Svedd" av Sandra Gustavsson. Dessa två böcker hade jag knappt hört talas om förut. Och i fredags kastade jag mig genast över den förste, Maskrosungen. Och hjälp säger jag bara. Jag har knappt kunnat lägga i från mig den. Den grep tag om mig hårt och direkt och jag känner så med huvudpersonen, Sandra. Storyn bygger på en sann historia, en biografi om hur Sandra har haft det i sin uppväxt med en psykisk sjuk mamma och alkoholist till pappa. Det värker i hjärtat och går inte att hålla tillbaka tårarna! Livet är så förbannat orättvist och det är sannerligen ingen nytt för mig. Men det gör ändå lika förbannat ont i själen varje gång. Jag grips av den brutala ondska och maktlöshet barn ska stå inför och känner att jag bara vill finnas där för henne. Barnet. Krama om henne och säga att det inte är hennes fel. Någonsin. Aldrig. För ett barn. Alltid den vuxne som bär ansvaret!

"Det är inte ditt fel"

Glöm aldrig det.

Puss och Kram

Jag hjälper Hjärtekatten

Vet ni vad? Nu är jag en officiell medarbetare i det goa Hjärtekattengänget!

Och jag har redan fått två fina katter på posten! Och några avier som jag ska hämta i morgon.

Eftersom jag känner tjejerna sedan samma "vänta-barn" grupp och vet hur mycket jobb de har med det fantastiska arbetet så frågade jag helt enkelt om det var något de ville ha hjälp med! Och dessutom känns det för mig, som också födde ett sjukt barn, bara någon vecka efter det att Sussans hjärtebarn föddes, viktigt att få hjälpa till och bidra till Drottning Silvias Barn och Ungdomssjukhus som gjort så mycket för oss, och min Stella. Stella föddes med en ovanlig tarmsjukdom, som heter Hirschsprungs sjukdom, som gjorde att hon inte kunde bajsa. Delar av hennes tarmar var "förlamade" och fungerade inte. Vå låg dock på barnkirurgen, avd 327 vilket är någon våning över hjärtavdelningen.

För er som vill läsa mer om Stellas sjukdom och hur det var för oss de första veckorna i hennes liv, kan ni klicka här och börja längst ner

Här ser ni fina Laban (virkad av Eva) och Smulan (virkad av Rebecka)
som kom på posten i veckan.

Puss och Kram

Radering och vatenskada

Igår skrev jag ju ett glatt och roligt inlägg. Fast jag var visst tvungen att ta bort det. Raderade det så länge. Ni som hann läsa förstår vad det handlar om, ni andra får snällt vänta några veckor till så berättar jag här igen. Eller så får ni helt sonika fråga mig IRL, såsom att ringa mig till exempel, det du!

Jag är fullkomligt slut nu. Har avverkat min andra jobbvecka. Och det har gått bättre med nacken denna vecka, fast jag har fortf ont. Jag får sova flera timmar om dagen och orkar knappt träna min sjukgymnastik. Men jag tänker att jag nog kommer att anpassa mig snart.

Hur som helst. Det har hänt massor annat tråkigt med. Vår underbara älskade förskola har råkat ut för en vattenskada. En jätte-stor sådan. Det var när söndagens skyfall föll som alla brunnar och avlopp tog in vatten på förskolan. Så kraftigt att det stod vatten högt på alla golv. Så hela förskolan är förstörd, det ligger vatten under alla golv, så det gungar som en båt eller brygga när man går där inne. Så nu måste allt rivas. Allt utan ytterväggarna. Och ingen får beträda den efter i morgon.

Vi som är ett föräldrakooperativ har sannerligen fått ligga i kan jag lova. Vi har haft extra insatt styrelsemöte och har fått ta tag i hela denna biten med att anmäla skada, hålla kontakt med skadebolag, fått besiktning gjort, kontakt med kommun, pressa dem att snabbt fixa en ny passande lokal, lista allt som förstörs och försöka hålla info till föreningen med mera. Phu säger jag bara. Men nu tror jag den värsta frågan är löst, det vill säga lokalfrågan. Vi får låna en "gammal skola" som tur nog stor tom då de precis byggt en ny skola. Och denna ligger cirka en till en och en halv km från vår förskola, helt ok avstånd med andra ord. Jag hoppas och er att allt går vägen, att barnen trivs och att verksamheten att fortlöpa utan problem!

Förutom det är det lite annat roligt som hänt, men det tar jag en annan dag.

Nu måste jag sova. I morgon är det kalas för mamma som fyller och år sedan ska vi till torpet en kort sväng och hämta hem lite saker vi lämnat där. Kanske är det sista besöket för i år, hoppas inte det! Fast först måste vi till förskolan och fixa med flytten av alla saker till den nya lokalen. Eller ja, sambo får ta det, så är jag hemma med barnen och vilar.

Sist men inte minst, här kommer min ryttarinna. Hon fick en helt ny outfit dagen till ära, hon börjar sin nya ridskola på måndag. Får se hur det går, en helt annan verksamhet än den vi är vana vid. Vi är vana vid shettisar, egen ridning och mycket ute i skogen. Detta bli ponnyer, ledning och inomhus. Men men, det kan ju bli bra detta med. Jag hoppas det! Fin är hon i alla fall. Och säg, är inte trollungen för söt som så förtvivlat gärna också vill vara med!






Puss och Kram

Ny arbetsvecka och hembakta kringlor!

Nu är det ny vecka igen. Ny arbetsvecka för mig. Och givetvis är jag jätte-glad för att äntligen kunna säga detta. Men, jag har jätte-ont i nacken. Och jag är så fruktansvärt besviken på Det. Eller på allt. Känns det som. Jag vill verkligen inte ha såhär ont. Klart att jag vill jobba och ska jobba, jag vill inte bara ägna mig åt rehab, men jag vill inte behöva få så här ont igen. Och jag har verkligen inte haft det på många, många månader. Det bränner i nacken och nedåt ryggen, trycket är tillbaka och helt konstant och jag är yr och har huvudvärk. Och kan inte sova. Med mera! Tusan också. Jag som trodde jag var i bättre form såhär. Ja ja vet. Inget vara för evigt inte heller dessa känslorna och sensationerna. Men jag kan inte hjälpa det, jag är så besviken. Och snopen. Sommarens alla lata, härliga smärtfria dagar med vänner och familj känns helt plötsligt långt borta. Dagarna på torpet med besök hos tant Greta, hallon-ängen och räven, jag längtar tillbaka.

Så nu är det viktigare än någonsin att jag lyssnar på min kropp och försöker ge den det den behöver. Fsst ibland är det svårt att veta vad det är. Och jag är sannerligen snopen! Här kommer några foton från min iPhone, tagna för två veckor sedan, det vill säga sista semesterveckan på torpet.

I målartagen.

Torpet skrek efter ny färg!

På besök hos fina tant Greta.
Vi kom mitt i kringelbakandet. Tur för oss!
Det härligaste med henne är hennes livsglädje,
med eller utan rullstol, med eller utan
förmåga att själv kunna ställa sig upp...
Beundransvärt!

Leia i Gretas kök.

Nybakat.

Och därför blir bloggandet som det blir,

Puss och Kram

Jag ÄLSKAR dig

Vi ringer till Leia (5 år) för att säga god natt, hon är sedan någon timme hos sin mormor. Stella (2 år) vill prata. De träffades för cirka tre timmar sedan.

Stella: HEJ Leia!
Leia: Hej Stella:
Stella: Jag ÄLSKAR dig Leia.
Leia: Jag älskar dig med.
Stella: Jag saknar dig Leia.
Leia: Redan?
Stella: Ja.
Leia: Ja ha...*fnissar*
Stella: Puss och Kram
Leia: Puss och kram god natt

Behöver jag skriva att mamma-hjärtat svämmar över av kärlek! Ni ljuvliga, fina, underbara, vackra barn. Låt alltid kärleken vara störst!

Utan undantag!







Skriv om undantag.

kramar, Caroline

Du lånade mitt liv

Du lånade mitt liv
Knyckte min tid
Ryckte alltsammans ifrån mig
Brutalt
Och
utan att fråga!

Du lånade mitt liv
Paketerade det i en låda
Gömde undan och satte lås
Allt
Utan att fråga!

Du lånade mitt liv
Stal tryggheten
ifrån mig
Bestämd
och helt resolut
Och utan att fråga!


Skriv om att låna

Kramar Caroline

Äntligen!

Jag minns det som igår, den där torsdagseftermiddagen på sjukhuset. Jag minns precis varenda detalj tror jag. Jag minns hur portarna öppnades med en smäll på akuten och ambulansen körde in. Jag minns att det stod ett hel trauma-team på minst fem, sex personer plus några studenter och väntade på mig. Hur de lyfte över mig från båren till sängen. Tråcklade av min dunjacka, tog av skjortan och klippte upp linnet och bh'n med en sax ."Sorry" sa någon sköterska. "Det gör absolut inget alls" svarade jag lugnt. Vem tusan bryr sig om ett linne när man tror man precis har dött och vaknat till liv igen, liksom? De lade mig sedan på sidan och kände på ryggraden. Frågade vart jag hade ont. Här? Om jag gör så? och så vidare. Jag minns hur de satte dropp och kateter och körde mig vidare upp till röntgen. Trauma två, sa någon läkare. De sprutade in kontrastvätska i blodet och röntgade nästan hela mig. Inre organ, nacke och ryggrad. Och ont ont hade jag. Så förbannat ont! Men snart var det över. Någon grabb körde ner mig några våningar igen. Han sa att läkaren som hade stått jämte och kollat plåtarna med det samma hade sagt att de inte såg något allvarligt. Så inget var brutet. Ja ryggen eller nacken eller så. Ahh, skönt svarade jag och drog en lättnads suck för bruten nacke var inget jag ville ha!

Några timmar senare var det dags för mig att gå hem. Det kom in en kirurg och skrev ut mig, han sa att jag skulle sjukskriva mig själv en vecka och sedan gå till vårdcentralen om jag fortfarande mådde dåligt.

Ok sa jag. Sjukskriven två veckor då kanske, tänkte jag vidare.

Två veckor gick. Och min livs längsta, hemskaste, brutalaste resa hade börjat. En inre resa jag kastades in i utan förvarning. Jag kämpade och brottades med allt från smärta till att få rätt sorts remisser till rätt sorts människor. Jag fick bekanta mig med smärtkliniker, sjukgymnaster, och rehabteam. Hon på försäkringskassan ringde mig oftare än min egna mamma i början. Den tiden innan någon visste vad detta egentligen var.

Hur som helst.

Nu har det gått ett år och fem månader och jag ska äntligen börja jobba i morgon. Jag ska äntligen ta på mig mina jobbkläder igen, packa väskan och köra till jobbet. Starta min dator och kolla mailen. Och dricka en kopp kaffe.

Fantastiskt!

Hela mitt väsen jublar! Jag vill, jag vill jag vill. Och jag har velat så förtvivlat länge. Men det har verkligen inte gått. Och nu sitter jag här och har faktiskt just nu rätt bra ont i nacken. Så jag ska strax gå och lägga mig och köra lite avslappning. Men nu vet jag i alla fall, att nu har jag förutsättningarna för att detta ska bli bra. Att det ska gå vägen.


Det var det,

Puss och Kram

Vi tog färjan ut...

Vi har vart ute i Göteborgs skärgård. Fick nöjet att njuta av goda vänners smultronställe ute på Vrångö. Och bara färjan ut var ren njutning. Att sitta ute på däck i solen och kolla in alla vackra hus, insupa skärgårdslivets pittoreska miljö och omgivning och drömma sig bort för en sekund. Stränderna på Vrågö påminner mer om sydliga breddgrader än lilla Sverige. Och säg vilken lust jag hade att paketera den vita finkorniga sanden i en liten glasburk och ställa på nattduksbordet. Att plockas fram den regniga, tunga novembermorgon när sömndruckna barn ska kläs och köras till dagis. Ja säg, jag hade lust! Tusen tack ni fina för inbjudan och all gästvänlighet.

Och säg, har min femåring inte blivit en fena på att hoppa!

Snart bär det av.

Hej då Göteborg.

Åh, jag vill med!

Tittut!

Liten håller hand!

En av de fina badstränderna.
Här med rolig brygga att hoppa från.

Och jag hann inte ens fota första gången!
Från bryggan, minst 2 m.

Men ska jag våga här uppifrån?

Åh hopp!

På väg!

Åter hem!

Min femåring.

Min tvååring.

Puss och Kram