fredag 29 oktober 2010

Förändring

Förändring hör till mänskligheten. Förändring hör till livet. Utveckling och omvandling hör liksom till all existens.

Vad är det då som förändras i livet?

Ja det kan vara det yttre. Det vill säga omvärlden. Vänner. Jobb. Bostad.

Eller så kanske du som person förändras. Ditt inre byter skepnad. Tro och värderingar kanske ändras. På ett medvetet plan.

Jag har under mitt vuxna liv bytt både jobb och bostad. Och intressen. Och i en del fall även vänner och bekanta. Ja det har väl skett rätt så naturligt. Vissa vänner har försvunnit ut i periferin. Kanske på grund av flytt. Eller att något hänt. Och andra kommer till. Närmare. Tätt inpå!

När jag födde ett barn som var allvarligt sjukt. Och behövde intensiv och tät sjukvård första halvåret av sitt liv. Ja då var det inte enkelt att upprätthålla en tät kontakt med vänner och bekanta. Nej det var nog mest familj och släkt man träffade. Och hörde av. Och vice versa. För vissa undantag. Går det en tid sedan visar det sig att vänner automatiskt slutar att höra av sig. Och om det sedan blir så att fler mindre roliga händelser eller saker inträffar tätt inpå. Som stjäl ens uppmärksamhet. Och kraft. Och energi. Ja då är den nästan utdömd. Kontakten. Med vännen.

Det är synd. Tråkigt. Men sant. Och kanske oundvikligt.

Den förändring som för mig ändå är den största. Det är när den sker helt av sig själv. Utan att jag riktigt förstår att den sker. Sådär omedvetet liksom. Det är som att jag går till optikern och skaffar mig ett par nya glasögon. (fast det var en dålig liknelse för oftast brukar man ju vara medveten om att man går till optikern, men ni fattar nog snart) Och plötsligt ser världen ut på ett annat sätt. En stor förändring har skett med mitt inre. Helt omedvetet. Omvärlden ser kanske den samme ut. Ja det runt omkring har liksom inte ändrats. Utan bara hur jag ser på det. Hur jag förhåller mig till det. Till livet. Alltså. Jag ser helt plötsligt saker jag aldrig förr har sett. Och det är mäktigt. Ja nästan överväldigande.

De så kallade aha-upplevelserna avlöser varandra. Pusselbitarna faller liksom på plats. Man börjar urskilja vad motivet är. Motivet i livspusslet. I mitt livspussel. Som legat framme på bordet i alla mina vuxna år.

Jag kan inte sluta att undra. Jag kan verkligen inte sluta att tänka på vad som kommer att hända när pusslet är lagt. Om det blir så. Om bitarna till slut kommer att gå jämt upp? Vad händer då? Med mig?

Är hela jag förändrad då? Är jag fortfarande jag? Eller är det först då jag är jag?

Förädling hör till människan.

Och antingen söker du själv förändring. Eller så söker förändringen dig. Men det är inte förrän du själv är mottaglig som en förändring verkligen kan ske. Det är inte förrän du själv stannar upp. Observerar. Och betraktar. Som du har möjlighet att se.

Och kanske behöver man även gå till optikern. Och byta ut de gamla glasögonen. Medvetet.

För att verkligen kunna se.

Puss och Kram

6 kommentarer:

Anonym sa...

Underbart beskrivet och helt sant i varje liten bit. Och samtidigt lite sorgligt för det är klart att varje förändring innebär att man lämnar något bakom sig. Pusslet blir väl aldrig riktigt klart men att ens se att det finns är en förändring i sig. Svårigheter man går igenom skapar ofta en grund för utveckling (jag tror det kan vara svårare att medvetet se något nytt, men det kan ju funka genom KBT-terapi t.ex.). I följande finns en beskrivning av några olika nivåer i vuxenutveckling... jag undar lite om du är på väg mot en ny nivå? Får den känslan. http://2rodj.wordpress.com/3-bilden-av-medarbetarna/
Önskar dig allt gott i världen!
/Sarah

Anonym sa...

vilket fantastiskt inlägg. Du har så bra funderingar och ett bra sätt att formulera dig på! /Linda S

Sandra sa...

Ja, läs, begrunda, inse och nicka. Du har så rätt, min vän. Du är en klokbok. Kram

mojje sa...

Du är alltid så klok. Du får mig att fortsätta reflektera vidare. Kram till er.

Sjabbig men chic sa...

Ja, så är det. Vi förändras hela tiden. men däremot så blir pusslet aldrig färdiglagt tror jag. Det förändras hela tiden. Och det är lite förtröstansfullt tycker jag. Att även om man är 200 år så finns det nya bitar och pusslet har helt plötsligt fått ett nytt mönster.

kramis Lisa

Jenny sa...

Hej Caroline,
Tack för ett underbart skrivet inlägg, vad mycket klokskap du har inom dig:)

Ha det gott o sköt om dig!

Kraam Jenny