tisdag 16 november 2010

Åksjuk?

Jag minns första gången jag åkte berg- och dalbanan på Liseberg. På den tiden var den byggd i trä. (Den revs år 1987. Så ni kan tänka er jag var modig. Som åkte den när jag var yngre än 10 år :-)) Och såg alltså extra läskig ut! Den där första urlånga backen upp, gav mig verkligen tid att känna efter. Och tänka. Och ångra mig. Var jag tvungen att ge mig in på detta? Varför hoppade jag på det där tåget? Sedan kommer nerförsbacken. Först går det lite saktare för att kort därefter fotsätta med en hiskelig fart. Det kittlar till i magen. Håret flyger. Och hela kroppen liksom rycks med i svängarna. Tåget fortsätter snabbt på rälsen. Upp. Och ner. I hiskelig fart. Ska denna berg-och dalbana aldrig ta slut? tänker jag. Och känner hur illamåendet börjar komma.

Nej. Den gör ju inte det. Tar slut alltså. Min tågresa. Mitt livs Berg-och dalbana. Och det är ju det som är det underbara. Och fasansfulla. På samma gång. Typ. Att det går upp. Och ner. Och sällan så rakt fram. För mig.

(Som parentes kan jag tillägga att självklart tar själva resan slut. När man dör. Men. Poängen är den att själva berg-och dalbanan inte verkar ta slut. Så länge jag lever. Det blir alltså förmodligen aldrig några farfarsbilar för mig. Och förresten skulle det ju inte vara någon sport alls. Att styra en självgående bil. På en plan väg. Inbillar jag mig.)

Fast ibland kommer de där dalarna lite väl fort tycker jag. Och är inte uppförsbackarna onödigt branta? Och varför växlar det om så fort? Jag hänger inte med. Bromsa. Någon! Hallå. Jag blir åksjuk!

Dagen har alltså inte vart fullständigt komplett. Nej. Inte ens hyfsat enkel. Utan snarare komplicerad. Svår. Och plågsam. Rakt igenom.

Jag har verkligen utmanat mig själv. Mina gränser. Och min kropp.

Ofrivilligt. Dessutom.

Och jag tänker att i morgon vänder det. Det måste det göra. Då är uppförsbacken avklarad. Och det går lite lagom nerför. Tillräckligt sakta. För att inte göra ont.

Och då ska jag åka med. Avslappnat. Och trevligt. Och bara njuta. Och vara.


Åksjuk?



Jag kan inte annat än undra... Är det fler än jag som blir åksjuka?

Puss och Kram

5 kommentarer:

Jenny sa...

Hej Caroline,
Jag upprepar mig men jag måste återigen säga att du skriver såå bra!! Dina ord fångar mig direkt:)

Tröttnar du på patentjobbet kan du alltid bli författare;)

Kraam Jenny

Anonym sa...

Jo, det finns fler som blir åksjuka! Men jag tror att det gäller att inte streta emot, eller försöka ha kontroll på bergochdalbanan utan att bara hänga med i svängarna och skratta så mycket man kan!

Eva

Lotten sa...

Jag håller med föregående talare - det gäller nog bara att slåppa kontrollen och bara följa med.... Kanske till och med sätta händerna i luften och känna att man nästan lyfter ;-) Mm visst kan man bli lite åksjuk.... men det går över!

Jag älskar berg-och-dalbanor och speciellt den som du åkte första gången... kommer du ihåg att den som körde satt/stod längst bak och ibland kunde man få dem att dra på lite extra ;-)

Hoppas att du snart når en raksträcka så du får pusta ut!

Kraam Lotten

Sandra sa...

Roligt inlägg. Påminner mig om ett liknande jag skrev för något år sen. Livet är verkligen en enda lång berg- och dalbana - ibland måste du hålla i lite hårdare för att inte riskera att ramla ur i svängarna. Samtidigt måste du också kunna släppa taget och känna hur det kittlar i varenda liten del av kroppen. :)

Så, jaa! Jag blir också åksjuk då och då.

Kram till dig. (Lycka till för Stella imorgon.)

Jennie sa...

Upp och nedgångar i livet tror jag alla har,vissa nedgångar är kanske mer branta än andra. Vinner du några miljoner i lotteriet så är det helt plötsligt en jättehög upgång = lycka i livet. Detta är inget konstigt, men det är en konst att hålla sig på banan, att kunna ta motgångarna och hantera framgångarna med tungan rakt i mun. Jag tror att det är först när man upplever flera nedgångar/motgångar efter varandra som man för detta på tal, uppmärksammar det och undrar när det ska vända...och det är ju inte alls konstigt! Det är precis som högkonjunktur - lågkonjunktur. Man förväntar sig det ena efter det andra och det ena begreppet hade inte funnits om inte det andra hade gjort det. De är beroende av varnadra, precis som lycka och sorg!
En berg-och dalbana är en bra liknelse!

Kraaam