När?

Efter regn kommer solsken, säger de. Just nu hällregnar det. Så mycket att det känns som att jag behöver en flytväst. Eller en livboj. Eller både och.

Idag var det sjukgymnastik- bestående av samtal, massage och undersökning. Kanske är det min flytväst? Mitt substitut för att orka med vardagen? Någon som både lyssnar och rehabiliterar.

Sedan var det liten snabblunch på stan. Ensam. I regnet. Med värk.

Även påsk-presentköp till barnen. Och snabb-besök på jobbet. Snälla kolleger. Medlidande. Saknad!

Längtan! Efter att få komma tillbaka. Efter att få vara med.

Varför skulle just jag stängas ute?

Varför?

Och när tusan ska det sluta att regna?

Och vart är min livboj?

Puss o kram

Ettårskalas

Igår söndag hade Stella sitt ettårskalas. Allt gick enligt planerna. Lite lagom med gäster. Några hade tackat nej. Och det tackar nog min onda nacke, rygg och mitt onda huvud för. Ljudvolymen blev bra hög där ett tag ändå.

Stella fick massor av fina paket. Bland annat en ursöt rutschbanan från Hello Kitty. Av Stellas fastrar som nog är de bästa fastrarna i världen! Alla kusinerna kom vilket var väldigt roligt. Och hennes bästa kompis Elias. Och en annan liten baby Ebba. Andra inbjudna barn hade av olika anledningar tackat nej.

Stella och bästa kompisen Elias.

Bästa presenten, en egen rutschbana.

Ja må hon leva! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Man får äta tårta själv när man fyller ett år!

Dagens bild. Jag satt här jämte på stolen, hon somnade nedanför vid mina fötter efter en lång stunds försök att på olika vis få min uppmärksamhet. Utan resultat. Jag satt nämligen och tokskrev en ansökan för vårdbidrag. Den måste postas i morgon.


Puss och Kram till er alla mina bästisar där ute!!

Cupcakes

I morgon har vi ettårskalas för Stella. Så idag har vi fått förbereda lite bakning samt handla lite till kalaset. Cupcakes blev det. Premiär för min del. Det var lite lagom pyssligt för min smak. Jag gillar ju att göra saker och ting fina!

Dessutom har jag och Leia vart i stallet. Det gick riktigt bra för henne på ridlektionen. Hon är så duktig. Blott 3 år gammal. Travar utan problem med ledare, gör halter själv och kan skänkla på riktigt duktigt. Kan även korta tyglarna själv och kan följa en bana genom att ta ledande tygeltag. Stolt mamma!

Morgondagen ser jag fram emot. Först till kyrkan med Leia. Alltid lika mysigt. Och sedan baka tårta och fixa lite och sedan är det Stellas eftermiddag. Lite lagom med gäster kommer.

Mmmm

Kalasförberedelser

Hoppas ni där ute haft en fin lördag trots det usla vädret!

Puss o Kram

Tid

Vid besöket hos min läkare idag frågade jag hur jag ska förhålla mig till smärtan kontra värktabletter. Jag tycker att det är svårt. Jag vill inte följa ett värktabletts-schema. Inte när tabletterna innehåller substanser som kodein som är släkt med morfin och heroin. Känns inte vettigt att stoppa kroppen full med så starka substanser. Om det inte är absolut nödvändigt. Och när är det det?

Egentligen är jag inte särskilt smälttålig. Men å andra sidan är jag det. Jag tål mycket. Jag är väldigt envis. Jag står ut. Jag härdar ut. Därför är det en synnerligen viktigt diskussion med min läkare.

Och vad fick jag för svar?

Jo, om man ser på smärtan som en skala mellan 0-10 där 10 är absolut akut förfärligt ta bort mig här ifrån och 0 är helt fullt opåverkad. Då ska man absolut ta tabletter så att man kommer ner till 4-5 minst. Enligt min läkare.

Och jag ligger definitivt på cirka 7 från det att jag kliver ur sängen om jag inte tar några tabletter. Eller på 6 om jag endast tar panodil/ipren. Vid vissa stunder kan dock det glimta till och jag faller ner till 4-5 av mig själv. (På förmiddagen, utan ansträngning, tex om jag ligger och vilar i sängen). Eller någon minut så känner jag inte den akuta smärtan i huvudet. Vad blir det då? En tvåa. En tvåa för en minut.

Kontentan är alltså att jag måste fortsätta äta mina starka tabletter redan på förmiddagen så att jag dämpar smärtan till runt 4. Och det är bara att acceptera. Så det gör jag då. Fast det tar emot!

Ungefär sex till åtta veckor tar det tydligen för en stukad nacke, rygg och huvud att återhämta sig. Och hjärnskakningen då. Men det är bara ungefärliga siffror. Kan gå fortare. Kan ta mycket längre tid.

Tid.

Tid är det enda vi med säkerhet har här i livet. Tid. Tills den dag då det tar slut. Då vår tid tar slut. Men tills dess har vi tid. Och just nu ska jag lägga min tid på att läka min kropp.

Biologi sa min läkare idag. Man kan försöka påskynda läkningen så mycket man vill men i grund och botten går det inte. Det är ren biologi för kroppen att läka. Svullnad ska lägga sig. Blåmärkena inuti min kropp ska läka ut. Det tar tid. Man kan inte trolla med tiden. Även fast jag önskade.

Jag hade gärna lagt min tid på annat än att läka fysiska skador. Så klart på att jobba eftersom det var det jag precis hade börjat göra. Men även på att finnas mer för mina barn. Och för min sambo. I mitt hem. Att orka finnas till. Det gör jag inte nu.

Men den tiden kommer. Och det får jag påminna mig själv om. Varje dag. Varje timme. Det kommer en annan tid. En smärtfri tid. En tid då jag är fri att själv välja vad jag vill spendera min tid med.

Men tills dess får jag foga mig till tabletterna- och rehabiliteringens tid.

Vad gör du med din tid?

Puss Och Kram

En ettårig stjärna

"Det är som ett mirakel när ett barn har blivit fött
Ut kom en liten människa som ingen förut mött..."

Grattis min underbara stjärna på din ett års dag!!

Stella på bb


För ett år sedan låg du på min mage, sådär alldeles skrynklig och tittade lite förvånat som små nyfödda gör
Det var en jobbig tid framöver som väntade dig
Men du gav aldrig upp, utan har kämpat varje sekund
Jag är så stolt över dig min älskade Stella
Den starkaste stjärnan av alla!
Tack för att du valde mig som mamma!

Mina ett-års present.


Mina fina flickor!


Glad ettåring!

Puss o Kram

Livstecken

Här kommer ett livstecken från mig. Så mycket mer blir det inte. Jag har varit helt ur funktion stora delar av helgen men börjar återfå krafterna. Har tom vart uppe och tittat på tv nu i kväll.

Lördagen var mysig med ridning för Leia (tack syster som tog hand om det) och lite påskpyssel. På söndagen smällde det till och jag mådde sämre än sämst. Fortfarande smärta, yr och matt. Men kan stå på benen lite grann.

Nu ska det nog ordna till sig, sömn gör susen...

kram på er

Sjukgymnastik

Nu har det gått en vecka sedan olyckan. Ja till och med en vecka och en dag. Konstigt. Känns som det gått max två dagar. Vart har tiden tagit vägen?

Jag kan ej sitta framför datorn så det är därför jag ej bloggar. Får ej sitta mer än typ två minuter i sträck. Då ökar smärtan i nacken, huvudet och ryggen.

Jag har i alla fall fått komma till sjukgymnasten för första gången idag. 1.5 h var jag där. Fick en noggrann genomgång av min kropp. Allt gicks igenom. Och sedan en låååång skön värmebehandling. Fick ligga med nacken i en konstig värmeskena och på en värmedyna och under varma filtar. Fantastiskt. Ljuvligt. Jag somnade.

Igår var jag även på vårdcentralen igen. Samma vc men en annan läkare. Hon fattade i alla fall att den medicin jag fått innan ej är tillräcklig. Så hon lade till en tablett. Och vips. Som trolleri. 20 min efter det att jag tagit en igår kväll var värken puts väck och jag sov nästan 11 h i natt. Och det känns idag. Mindre smärta faktiskt. Har till och med gått några gånger då jag ej tänkt på nacken och huvudet. Fast smärtan i ryggen har inte lättat något alls ännu. Men jag är otroligt glad för det lilla!!

Det tråkiga är att jag fått avdomningar i fingrar och armar. Tydligen ligger nerver i kläm då. Och det är pga svullnad i nacken och ryggen. Det ska ge med sig. Men det tar tid. Tills dess får jag äta mina tabletter till frukost lunch och middag. Och man blir inte särskilt hungrig på något annat. Fast jag har ätit ändå. Lite måste man äta för att orka vara mamma med.

Och mamma det är jag ju. Trots att jag har ont. Idag har vi vart och köpt en cykel till Leia. Och ny hjälm. Nu är hon för stor för sin lilla tvåhjuling så nu belv det en utan stödhjul. Vår stora tjej. Får se när hon lär sig och cykla. Och Stella har fått sin ettårspresent. Eller ja, vi har handlat den. En liten bil man kör inomhus. Med en sits som man kan öppna och lägga i grejer i. Och ett ryggstöd som en kan stå bakom och köra. Hon får den på torsdag då hon blir hela ett år! Vår tappra duktiga fina tjej!!

Jag har hunnit med två behandlingar hos naprapaten med. Han ger ström och massage. Och jag får ett stort hål i plånboken. Han är ju privat så att säga. Så jag får trappa ner på de behandlingarna nu när jag äntligen kommit in hos sjukgymnasten. Där gäller ju frikort.

Tack för alla fina blommor och kort från er där ute. Det värmer! Och inte minst kommentarerna. Jag blir lika glad varje gång.

Nu väntar jag otåligt på att få ta min tablett. Det ska bli skönt att vara smärtfri några timmar snart. Får dock bara ta den när jag ska sova.

Puss o Kram ha en fin helg

Fina blommor

Dessa tre fina buketter har jag fått från fina fam. Kvarström, gulliga svärmor Rita samt från mina goa kolleger på jobbet. Tack snälla för att ni bryr er om mig! Det värmer!

Det är inte ett dugg bättre. Snarare sämre. Mer ont i kväll än igår kväll. Ständig huvudvärk. Och nackont. Och ryggen. Och mår fortfarande illa. Var hos vårdcentralen idag. Blev besviken. Kändes inte som att han hjälpte mig med mina problem. Bara det att få tag i en sjukgymnast denna vecka. En som har en ledig tid. Har ägnat hela förmiddagen att ringa runt. Alla hänvisar till varandra. Ingen har tid. Inte så länge man inte söker privat och betalar cirka 500 kr. Men då täcker ej trafikförsäkringen. Inte det att jag inte kan betala. Samma ställe som man får betala 500 kr för ett besök inom några dagar har även avtal med försäkringskassan och alltså går via vanliga primärvåren. Men då får man vänta flera veckor. Varför är det så?

Fick ett brev på posten idag. Från Sahlgrenska akutmottagning. En tid för att gå igenom olyckan med en kurator. Känns viktigt. Och det ger lite hopp. Hopp om att det finns något slags system för att ta hand om rehabilitering. I alla fall själsligt!

Nu ska jag snart sova. Luddig i huvudet av tabletterna. De hjälper dock ej fullt ut. Och Mr trött doktor ville ej byta sort. Och jag orkar inte tjata. Försökte förklara. Men han fattade inte. Och det är inte jag som är läkare. Funderar på att lista om mig. Får fundera vidare.

I morgon är en annan dag. Förhoppningsvis bättre.

kram till er!!

Jag längtar

När ambulans nr 2 är på väg ringer de först. De ifrågasätter om det är nödvändigt att komma. De säger att de har kontaktat sjukhuset som sa att de redan gjort undersökningar på mig. Jag säger inte så mycket. Mer än att jag vart medvetslös och mår väldigt mycket sämre. Och att det känns som det, dvs världen, försvinner igen. Ambulansmannen vill påstå att han ringer för min skull. För det är ju synd om jag bara får ligga och vänta.

För min skull.

För min skull hade jag väldigt gärna fått vård. För min skull hade jag väldigt gärna fått kontakt med en läkare som får göra en andra bedömning. En bedömning om varför jag blev medvetslös och varför jag mår sämre.

De kommer i alla fall. Och kör mig till Mölndals sjukhus. Jag mår fasligt illa och kräks. Efter en stund kommer en mycket sympatisk läkare som hette Pär. Pär var medicinare. Hans teori i allt detta var biverkning av de starka tabletterna jag fått. Han skrev ut nya och efter några timmar och kompletterande undersökningar såsom ekg fick jag åka sjuktransport en andra gång hem. Denna gången var det ihop med tre andra patienter. Det var resan från helvetet. Det kändes som att huvudet skulle ramla av nacken. Så ont har jag nästan aldrig haft på en sådan koncentrerad del av kroppen. (förutom vid förlossning och gallstensanfall). Tre gånger fick den otroligt snälle taxichauffören stanna för att jag skulle kräkas. Jag satt och jämrade mig i bilen och hade panik över både att åka bil och av smärtan. De övriga passagerarna var medpassagerare från helvetet. Den ena tanten tyckte att jag skulle vara tyst och tänka på att det faktiskt åkte andra i bilen också. Och att det var onödigt att stanna bilen. Jag hade ju ändå en påse.

Jag var sist att köras hem och väl hemma var det tidig morgon och jag kräktes än en gång. Lade mig sedan i sängen och försökte slappna av. Helt omöjligt. Att höra familjen ligga och sova i rummet med mig var dock fantastiskt skönt. De små ljuva andetagen från Leia och Stella.

Helt plötsligt var det morgon. På förmiddagen kom min älskade pappa. Han åkte och handlade halskragen och mediciner till mig. Tack snälla pappa!! Sedan fick Leia följa med till Borås. Hon hade inte haft en rolig helg här med sjuk mamma. Tack mamma och pappa för det!!

Jag har pratat med sjukvårdsupplysningen som är helt övertygade om att jag har hjärnskakning. Om att det är därför jag mått så illa. Och huvudet har ju onekligen fått sig en rejäl smäll så det låter väl helt logiskt. Jag ska alltså vila. Ej titta på tv. Ej sitta framför datorn. Och inte göra så mycket alls. Och ringa vc på måndag och få träffa läkare för rehab-plan samt eftervård. Så så får det blir.

Och ni får hålla tummarna. För att de har ett bättre rehabsystem än själva akuten.

Illamåendet ger verkligen inte med sig. Känner mig konstant illamående. Och om bara T ställer en fråga som jag måste tänka ut ett svar på känns det def som att jag ska kräkas. Och det tar emot att gå ut. Jag har varit på två små promenader. Det känns olustigt att gå utanför dörren. Otryggt. Någon har inkräktat på mitt trygga revir och nu vet jag inte vart gränserna går längre. Vad är farligt?

Allt känns det som.

Frågan är hur jag ska komma till vårdcentralen. Att köra bil känns väldigt långt borta men jag antar att det är lika bra att möta sin rädsla och bara göra det.

Nu ska jag snart lägga mig. Och blunda. Och tänka på mina underbara barn. Och min sambo. Och den vackra våren som är på väg. Och vårt fina hus. Och vårt fina sommarhus. Där ska vi tillbringa sommaren. Jag längtar efter sommaren. Jag längtar efter att vara smärtfri.

Jag längtar!

Puss o Kram och tusen tack för allt stöd ni är absolut BÄST!!!

Bilolycka

Jag sitter i bilen på väg hem från jobbet. Klockan är strax innan fyra. Jag kör av motet från leden och kör ner till korsningen. Jag ser vår affär där borta och påminner mig själv om att jag ska köpa färsk fisk till middag. Torsk. Jag älskar panerad torsk med dillsås och känner mig lite extra glad idag. Det är torsdag eftermiddag och det innebär ju även helg för mig. Jag jobbar ju inte fredagar. Nu var min andra jobbvecka avklarad och snart ska jag äntligen få se barnen igen. Oj vad jag har längtat efter dem idag på jobbet. Det ligger en stor van framför mig som ska svänga vänster. Jag ska svänga höger. Jag ser att det kommer en bil långt borta från vänster. Vanen kör iväg. Jag kör fram en bit till och stannar för att kolla hur långt bilen kommit som kommer från vänster.

PANG.

Jag flyger framåt och sedan bakåt i bilen. "Åhh nej vad hände" tänker jag. Så bränner det till i nacken. Och huvudet börjar värka. Och ryggen. Jag rullar en bit framåt från själv korsningen och stannar några meter längre fram intill kanten. Knäpper av mig bältet och tar mig mot nacken. Och börjar storgråta. Får panik. Aj som 17 min nacke. Min nacke. Aj. Aj aj aj aj aj är det enda jag tänker på. Jag sitter kvar och inget händer. Tankarna skenar i huvudet. Vad hände? Jag blev påkörd. Bakifrån. Varför? Varför stannade han inte?? Och fisken. Jag kan ju inte köpa fisk nu. Min nacke. Aj. Hur ska detta gå? Jag längtar hem. Hem till mina barn. Aj aj aj vad ont jag har. Tårarna rinner nerför kinderna och jag sitter och skriker aj hela tiden.

Efter en stund står det en man utanför. Jag öppnar bildörren på glänt samtidigt som jag fortsätter att gråta och skrika aj. Mannen säger; "Men varför körde du inte?" och "Men varför stannade du en andra gång det kom ju ingen bil". "Vad fan spelar det för roll om det kom en bil eller inte, jag måste väl stanna och se om någon kommer" skriker jag hysteriskt till mannen. "Ursäkta" säger han bara då.

Han går iväg igen. Kommer tillbaka med en liten post it lapp och säger att hans namn och nummer och reg-nummer står på lappen. Han ger mig den i handen. Utan att titta på lappen och utan att titta på mannen tar jag lappen med andra handen och lägger den jämte mig i sätet. Sedan försvinner mannan. Jag hör hur hans bil startar. Jag blir sittandes i bilen i panik och får fram min telefon och ringer till Tias. Han svarar och jag skriker ut att jag har så förbannat ont i nacken att jag inte kan röra mig. Han uppfattar ungefär vad som hänt och dividerar lite fram och tillbaka. Men du måste till sjukhuset säger han. Ja det måste jag, tänker jag. Men mannen är försvunnen. Jag ringer en ambulans, säger T. Just då knackar det på rutan igen. Mannen är tillbaka. "Klarar du dig?" frågar han. "Ska jag kanske ringa en ambulans?" säger han sedan.

Han ringer en ambulans. Jag väntar. Det kommer folk som knackar på rutan. Jag står tydligen i vägen för bussar och folk skriker utanför dörren och viftar med armarna och bussar tutar. Jag ser inget klart. Blundar mest och mår illa. Benen känns konstiga. Tårna pirrar.

Sedan hör jag sirenerna. Äntligen tänker jag. Det kommer tydligen två ambulanser. Jag hör hur ambulansmännen snackar med mig och med varandra. De dividerar om vem som ska ta hand om mig. "Men när slutar ni?" säger någon. "Vi slutar fem, ni kan gärna ta henne, säger en annan". Efter vad jag tycker känns om flera minuter kommer de in i bilen och håller mitt huvud. Jag ser inget. Blundar och fokuserar på att inte kräkas. Eller svimma. Nacken bränner. Huvudet värker. Jag får inte röra mig. De säger till mig att jag har vart med i en bilolycka och att jag ska vara helt stilla. De hämtar en nackkrage. Och en stel skena. Jag placeras i en skena med en nackkrage och de tråcklar ut mig ur bilen och bär mig till amblansen. De ställer lite frågor.

Sedan går det undan. Jag hör hur de dividerar om de ska klippa upp mina kläder. De beslutar att vänta med det och sätta blodtrycksarmbandet utanpå jackan. De sätter nål i fingret. Tar syre. Och ringer sjukhuset. Berättar att det kommer en tjej som vart med i en bilolycka. Blivit påkörd bakifrån. De förklarar för mig att det kommer vara massa folk som tar emot oss när vi kommer. Flera kirurger och sköterskor. Men att jag inte behöver vara rädd.

Efter några minuter är vi på plats. Starka lampor tänds som lyser mig i ögonen. De klämmer och känner på mig. Någon kirurg bedömer mig som orange och trauma ett eller två. De sätter dropp. Och kateter. Men ska det vara nödvändigt tänker jag. Jag får inte röra mig innan jag har röntgas och då måste jag ha kateter säger de. De lyser med lampa i ögonen. De plockar av mig alla mina smycken. Någon säger "Jag lägger dina örhängen i jackfickan". Någon annan säger " Jag lägger ditt legg här i väskan igen".

De måste få av mig mina kläder. En sköterska tycker det är synd att klippa upp min Canada Gose jacka. Och kavajen. De drar i ärmarna och viker armen. Och lyckas få bort jackan. Och kavajen. Bh'n klipper de av. Jag är nära att kräkas. Får medicin mot illamående. Och syrgas.

Och slussas vidare. De säger att de väntar en en hop med folk på mig i korridoren. Jag rullas ut till väntkorridoren och där står två poliser. Eftersom mitt huvud är fixerat ser jag bara precis rakt upp. De flesta som pratar står för långt ner så jag uppfattar inga ansikten. Jag får massa frågor om vad som hände och får blåsa i en alkomätare. "Det är ren rutin Caroline", säger en polis. Inga problem säger jag. "Du får vänta på röntgen nu Caroline", säger en sköterska.

Jag fryser och skakar. De kommer med uppvärmda filtar till mig. Och inte långt senare körs jag upp till röntgen. Det är en konstig tunnel och jag vet inte riktigt vad det heter. Men de röntgar nacke, rygg och inre organ. Jag får kontrastmedel rätt ut i blodet i ett kärl. Det gör att jag blir varm inombords. En läskig känsla. Jag hör hur tunneln brummar och surrar. Alla jobbar väldigt metodiskt med mig. Skenan runt huvudet skaver och skär in i huvudet. Jag beklagar mig men de kan inget göra åt saken. Jag är rädd och har ont. Och mår illa. Och fryser. Hör en röst säger "Andas in, håll andan". Jag gör som rösten säger. "Och andas igen" säger den inspelade rösten sedan. Någon annan säger att jag ska hålla huvudet precis stilla.

Efter ett tag är allt klart. Han som kör ner mig säger att läkaren stod med vid röntgen och såg inget allvarligt direkt. Så det ser lovande ut. Han, sköterskan försöker hela tiden prata med mig. Jag mår så fasligt illa och har så ont. Orkar inte prata.Jag får en morfinspruta i magen.

Sedan får jag ligga och vänta. Jag får komma in på ett rum. Det känns som att det inte alls tar lång tid innan sköterskan är tillbaka. Nu har jag fått resultatet och du har haft tur, inga frakturer på kotor och inga inre blödningar. Bara muskelärt samt ev nerver då. Sa han. Fast det är för tidigt och säga.

Jag känner mig otroligt lättad. Fast samtidigt arg. Arg på bilisten som inte kunde bromsa. Och arg på att jag ska vara sjuk. Och ha ont. Igen. Kändes som år 2009 var tillräckligt med sjukdom för mig och vår familj. Med galloperation och kejsarsnitt för mig. Och stor operation för Stella och fler små operationer.

Vad händer nu? Hur går det med min nacke och mitt huvud nu då?

Jag upplevde att den akuta sjukvården på Sahlgrenska var absolut toppen. När det handlade om liv eller död. Men nu. Nu när det "bara" är smärtor och muskel-skador och inre blödningar som inte innebär fara för organ. Då lämnas man helt ensam. Med ett recept i handen. Och hänvisning till vårdcentral för förlängd sjukskrivning.

Det känns förfärligt. Dåligt!

Jag fick sjuktransport hem. Ödets ironi. Vi hade pratat om det på jobbet härom dagen. Så jag var rätt snabb att tala om att jag ville ha det. Eftersom T ej kunde komma och hämta mig. De tyckte det var passande eftersom jag behövde någon som ledde in mig i huset. Dropp och allt annat kopplades bort. Jag fick hjälp att resa mig upp och fick lite att dricka och äta. En skorpa och ett glas blåbärssoppa.

Väl hemma kändes allt surrealistiskt. Och hemskt. Jag såg bilden med olyckan framför mig hela tiden. Gick och lade mig men sov inget alls. Istället började jag må allt sämre. Mådde illa och det snurrade. Jag försvann plötsligt och tappade allt runt omkring.

Plötsligt var jag mycket sämre igen och vi ringde 112 för att prata med dem. De ville absolut att jag skulle åka in igen. Ambulans nummer två kommer inom kort.

... nu orkar jag ej skriva mer.. fortsättning följer... från en omtöcknad Caroline som har väldigt ont i huvudet och nacken och är luddig i huvudet av alla mediciner och tycker att det känns väldigt jobbigt att behöva köra bil mer... någonsin!

puss o kram

Kalasdag

Våran söndag i bilder!

Leia o gamla dagiskompisen Hanna i kyrkan.

Födelsedagsbarnet. Grattis Alice 2 år!

Söt!

Kalasfin i min nya klänning!

En mycket uppskattad puff...

..och jordglob...

...och trumpet!

Puss o Kram

Lördag

Åhhh så var det Melodifestivalen på tv hela kvällen. Igen. Samma bidrag. Den där andra chansen är-bara-för-mycket. Jag kan stå ut med de första omgångarna om man har lite att göra vid sidan om. Men att få lyssna på alla de bidrag som vi redan röstat ut. Fy! Jag som dessutom avskyr traditionell schlager. Just nu spelas Alcazar. *ryser* Det är nog höjden på intetsägande musik. Det vill säga. Musiken säger mig inget alls. Den väcker inga känslor. (Förutom avsky). Jag försökte titta på Tyst vittne på fyran men det var inget för mig heller. Kanske dags o skaffa fler kanaler?!

Så, vad har jag gjort idag?
Jo, min minsta solstråle vaknade redan vid sextiden. Det är för tidigt. Efter cirka en timme sittandes i vår säng babblande som aldrig förr somnade hon helt plötsligt om. Ljuvligt att ha henne nära. Jag intensivgosade och njöt av hennes närhet.

På dagen åkte jag o Leia till stallet. Det var verkligen strålande väder så det var skönt att komma ut. Man känner hur våren är i luften och det sprider glädje och energi i hela mig.

Förresten, för er som är intresserad, så här blev slingorna. Det blir en rätt jämn färg vilket jag vill ha. Vill inte att det ska vara för randigt liksom. Och inte för ljust. Lite lagom mellan sådär.

Nyfixad!

Köra häst.

Och köra Åsna.

Sedan bar det av på ettårskalas. Barnet i fråga fick massor av fina paket. Och stora. En massa olika åkfordon så nu är det bara garaget som saknas. Mina barn var nog ivrigast på att prova allt.

Rolig gunghäst.

Och denna vill jag prova med...

Nu snart ska jag gå och lägga mig. I morgon är det hela 2 stycken kalas (ett 2 års och ett 3 års). Får ladda inför det.

I natt är det för övrigt Tias tur att ha Stellioni. Och tur är nog det. För i natt fick hon ett helt iskallt glas vatten över sig när jag skulle ge henne välling. Jag tog nämligen med ett fullt glas vatten upp för jag var törstig. Ställde det på nattduksbordet. Stella låg på min kudde bredvid. Och vips fick hon hela över sig. Mest i ansiktet och håret. Hon var bra arg på sin mamma där ett tag. Tog väl cirka en kvart att lunga ner henne.

Hur som helst, go natt på er och ha en trevlig söndag i morgon!

Puss o Kram

Jag har fått en Award

För rätt bra många veckor sedan fick jag en award av Malin. Tack Malin för det. Den går ut på att man ska avslöja 7 sanningar om sig själv.




Det som ska göras när man får en award är:

*kopiera awarden från min blogg

*länka personen som du fått den av

*berätta sju saker om dig själv

*välj sju bloggar som du vill ge den till

*länka till dem

*lämna en kommentar i deras blogg med information om att du har gett dem en award

Så, jag fick ju en liknande i November förra året så nu får jag se till att avslöja 7 nya sanningar om mig själv då.

1. Jag har ett uselt morgonhumör. Hela morgonen känns som ett enda stort irritationsmoment och det tar minst en h innan jag blir snäll och trevlig. Dock kan mina små solstrålar häpnadsväckande fort få mig på bra morgonhumör.
2. Jag älskar färska blommor och speciellt tulpaner och pioner. Blir otroligt glad av vackra blommor omkring mig.
3. Jag lägger pengar på dyra hårprodukter såsom schampo och balsam, inpackning och spray med mera och har inte det minsta dåligt samvete över det. Tycker att exempelvis schampo med mera från ica är helt värdelösa.
4. Jag fullkomligt älskar mitt sommarställe som är ett typiskt rött torp i Smålands skog (så gott som, åtminstone nästan) med vita knutar som jag har ihop med min syster. Ingen granne så långt ögat når. Ingen el och inget rinnande vatten. Naturen precis inpå dig. Makalöst rogivande!
5. Jag har fobi för gammal mat. Det är det äckligaste jag vet. Därför slänger jag helst mat någon dag innan den blir gammal. Eller om jag är det minsta osäker på något. Men jag börjar skärpa till mig och försöker verkligen inte slänga maten innan den blir gammal. (Man kan ju låta den ligga i kylen tills den blir gammal och sedan slänga den...). Jag har dock varit mycket sämre på att spara mat. Därför tycker jag även att det är lite jobbigt att äta ute ibland när man ej vet hur fräsch maten är.
6. Jag är en rak person som säger vad jag tycker. Jag förställer mig inte. Därför inte bara ogillar jag utan även ogillar jag skarpt fenomentet att vända kappan efter vinden. Därför uppskattar jag rakhet och ärlighet tillbaka. Och jag bryr mig egentligen inte om vad andra tycker och tänker om mig. Låter kanske konstigt. Men jag litar på att de som umgås med mig tycker om mig. För annars säger man ju upp kontakten, eller hur? Så enkelt är det anser jag. Så gör jag.
7. Jag är kristen. Jag tror på gud. Har alltid gått i kyrkan i olika former under min uppväxt och känner mig mycket tillfreds i en kyrka. Världen är alldeles för vacker för att allt skulle vara en slump! Eller hur?!

Jag ger denna awarden till några av mina vänner som allihop har fina läsvärda bloggar som jag följer troget;

Linda - alltid spännande att läsa om dig och ditt liv! Du berättar mycket och är bra på att dela med dig! Det känns nästan som man vart med på dina äventyr!!

Madeleine - din blogg är ju jätte-stor och efter det att jag hittade dit kunde jag inte slita mig. Massor av roliga tävlingar och länkar till massor av fina saker att kolla på nätet. Och du uppdaterar den väldigt flitigt!

Åsa - Det är så fantakstiskt att man faktiskt kan följa bloggar och på så vis få ta del av era liv. Du skriver så fint och kärleksfullt och det är extra roligt att se bilderna på dina små och följa deras utveckling.

Camilla - Jag har följt din blogg länge och älskar att läsa om dig o ditt liv, alla fina bilder med. Nu får du dock bli bättre på att uppdatera ;-)

Johanna - Din blogg är väldigt vacker med din talang att fotografera. Filmerna är som grädden på moset. Hoppehare-filmen har jag nog kollat på 20 gånger! *söt*

Sandra - Som jag skrev här om dagen. Din blogg är väldigt vacker och målande beskrivande. Du pusslar ihop orden till vackra meningar och kryddar extra med ljuvliga bilder!

Alexandra - Du skriver vackert och innerligt. Roligt att läsa om dig o ditt liv och se hur du har det där långt borta!

Puss o Kram på er!!

Lyxfredag

Idag har det vart min fredag. Först fick jag sovmorgon, sedan for jag iväg till frisören och satt där 2.5 h (!) och blev ompysslad och sedan var det lunch på stan o shopping.

För att inte tala om eftermiddagen. En liten solstråle som förgyller min fredag med varm kärlek och en lite större solstråle som delar med sig av sitt iver och sin lekfullhet!

Det är lyxfredag det!

Som avslutning på kvällen blev det lite rött ihop med Let's dance och sedan Solsidan.

Och summan av detta är just det ljuva livet!


Puss Och Kram

Så var hela första veckan avklarad...

Nu var min första arbetsvecka gjord. Det har verkligen gått fort! Jag har definitivt startat med raketfart och fått massor av roligt att göra. Har redan hunnit med cirka 10 möten och starta upp två stora utredningar/uppdrag. I em när jag gick hem kände jag att jag egentligen lätt hade kunnat komma tillbaka i morgon. Och det är ju så klart en skön känsla. Att man trivs på sitt jobb. Super-viktigt!

Nu när jag sitter här framför datorn är jag helt sjukt super-trött. Orkar knappt trycka på tangenterna. Trött har jag förvisso vart mycket innan med. När jag var hemma med barnen. Men då var man mer mentalt trött. Eller lite uttråkad. Eller rastlös. Eller ja, supersömning med. Men nu är jag rätt fysiskt trött. Eller utmattad.

En fördel som kommer på köpet med jobbet (alltså förutom de uppenbara fördelarna jag skrivit om innan såsom träffa kollegerna/äta lunch i fred/ använda sin hjärna på ett vettigt sätt/ lära sig nya saker/tjäna mer pengar) är allt papper man får. Nu svämmar huset över av papper igen. Och då snackar vi hushållspapper, pappershanddukar (som är perfekt att torka små babyrumpor med) samt toapapper. Vi får ju ta det som ställs ut på vissa hyllor gratis. Verkligen en förmån när man har små barn som kladdar och kletar.

En annan fördel är jag sover mycket bättre om nätterna när jag ej ansvarar för Stella. Jag kopplar av på ett annat sätt trots att jag sover i samma rum, bara andra änden av sängen.

Ytterliggare en fördel är att man inte går hemma och äter då och nu. Vi har ju lunch och något mer blir det inte på cirka 9 h. Förutom frukosten då men den äter jag antingen hemma eller så tar jag en macka framför datorn i handen på morgonen. Där utöver blir det typ 2 äpplen. Det är def positivt för hela kroppen att inte följa en 10 månaders babys kostvanor, vilket jag gjort innan!

En sista fördel, nog så viktigt är att man har en andledning att shoppa nya kläder och skor. Man kan ju inte gå omkring som en hemma-mamma på jobbet! Här kommer mina nya skor jag köpte i lördags inför jobb-starten nu. Hittade de på typ 2 sek i första affären. Ibland har man helt enkelt tur!

Nice!

Nu ska jag nog slänga mig i soffan och halv-glo på tv. I morgon ska jag till frisören. Hurra! Hoppas det blir fint!!

Puss o Kram

Första arbetsdagen

Så var det gjort. Första arbetsdagen är över. Och det känns bra. Jag är nöjd.

För att optimera min sömn under natten körde jag i två öronproppar och lade mig tidigt. Det var skönt att veta att jag faktiskt inte behöver ta ansvar för lillfisen under natten. Jag sov som en stock och hörde inte Stella särskilt mycket. Förrän det var dags för välling runt halv sextiden. Efter det gick det inte att somna om så jag var uppe rätt tidigt. Vilket resulterade i att jag var på jobbet redan 07.15. Själv. De andra kom runt 8 tiden.

Det fanns varken något rum till mig, några grejer till min lap top (tex skärm, dockstation och tangentbord) så jag fick helt enkelt sysselsätta mig bäst jag kunde tills chefen dök upp. Datorn fixades på help desk och jag fick installera mig i ett konferensrum vilket var ett mycket fint rum så det var helt ok. Vi är nämligen lite trångbodda på avdelningen men om en månad går en kvinna i pension så då får jag lov att ta hennes rum.

Det kändes dock som att jag var där på nåder. Jag kom på mig själv att liksom "leta" efter Stella. Jag kollade ner på golvet och det kändes som att något fattades mig. Flera gånger. Men när jag insåg att jag faktiskt bara har mig själv att sköta, var det en riktigt skön känsla. Lite av en frihetskänsla.

Så att jag fick en hel pärm med uppdrag som skulle kunna täcka 20 mans jobb gjorde inte så mycket. Jag har tid på mig och jag gillar ju att jobba. Bara allt administrativt kommer igång med. Det tar nog några dagar (eller veckor?) innan skärm osv kommer.

Hur som helst. Dagen var helt klart trevlig. Den flög iväg. God lunch i matsalen blev det. Och alldeles för mycket kaffe.

Visst saknade jag mina barn, den traditionella öppna förskolan på måndagar och att ändå kunna göra vad jag vill när jag vill. (Med en viss reservation).

Men att äta i fred, tänka klart en hel tanke utan att bli avbruten, umgås med vuxna människor och att få använda mitt intellekt var efterlängtat det med!

Nu ska jag sova. Har förutom en hel arbetsdag även hunnit med ett trevligt föräldramöte på förskolan och ett även det trevligt styrelsemöte.

Puss och Kram