måndag 4 januari 2010

Stellas sjukdom fortsättning- del 7, Stella på barnkirurgen och jag i byggnaden bredvid.

Här fortsätter berättelsen om Stellas sjukdom, om du ej läst början förut klicka här och läs längst ner på sidan först. Det är det första inlägget av berättelsen. Här tar berättelsen vid från det att vi precis haft vår första dagspermis från barnkirurgen. Och jag har nyligen fått åka in ambulans till sjukhuset utan att få någon förklaring på vad jag har ont av.

"Dagen efter hade jag ett inpalnerat besök på vår vårdcentral. Detta eftersom jag ville följa upp de kramper jag haft i ryggen. Jag hade även talat med en väninna om mina kramper och hon var helt säker på att jag hade gallsten. Hon sa att hon upplevt samma sak som jag fast några månader tidigare. Alla mina symptom stämde in på vad hon hade haft. Och just det att man inte ens kan ha bh på sig för den skär in som knivar längs hela ryggen. Så jag hade hennes ord i bakhuvudet när jag besökte vårdcentralen.

Läkaren där var snäll och lyhörd. Men hon var inte inne på gallsten först. Hon var mer inne på blodpropp i lungan. Hon tycke det var förfärligt att jag blivit rekommenderad att gå hem istället för att få träffa en läkare på sjukhuset. Jag försökte lite smart leda in henne på gallsten eftersom jag trodde på detta själv och samtidigt inte ville trampa henne på tårna. Hon skulle ta ett leverprov för att kolla detta. Enligt min väninna kunde dock ett leverprov visa hyfsat ok trots att man hade akut gallsten. Det som behövdes var att göra ultraljud på gallblåsan.

Därför ställde jag frågan till läkaren om detta leverprov var 100% tillförlitligt eller om kompletterande undersökningar kunde vara ett alternativ. Då nämnde hon ultraljud och jag insisterade på att det var detta jag ville göra. Hon skev en akutremiss och jag fick ett kuvert med mig för att åka raka vägen till Östra. Jag passade på att besöka Stella innan där jag kunde pumpa ut mjölk till henne. Då hade jag mer tid på mig tills det var dags nästa gång. Planering på hög nivå!

Väl på Östra var det kaos. Folk över allt. Jag kom in, fick en hyfsad prioritet. Blev sedan liggandes på en bår i en korridor på kirurgakuten. Där efter hände inget. Jag fick dock ej lov att dricka eller äta. Jag väntade. Och väntade och väntade. Fick inte träffa någon läkare. Men fick smärtstillande.

Efter fem timmar på den båren kom det en vaktmästare och sa att han skulle köra mig till en annan byggnad. Nämligen till kk. Men varför det? sa jag. Jag har ju redan fött barn. "Ja men jag har fått order om det, du ligger fel" svarade han.

Jag blev egentligen fly förbannad och ville protestera men samtidigt alldeles uppgiven. Varför skulle de slussa runt mig så här? Och varför hade jag legat i fem timmar och väntat för ingenting? Kunde jag inte få se en läkare. En kirurg? Som började ta prover med mera på mig?

Efter en 10 minuters köring nere i kulverterna var jag till slut på Special Förlossningen. Jag låg på en säng inne i ett förlossningsrum. Skulle jag skratta eller gråta. Efter ytterligare en halv timmes väntan kom det in en läkare. Jag frågade vad jag gjorde här. Jag hade ju redan fött barn. Nu hade jag en remiss från min vårdcentral med misstänkt gallsten eller propp i lungan. Ja hon beklagade det hela och sa att det är som så att ingen vill ha hand om en nyförlöst kvinna. Förutom kk. Att man upp till sex veckor efter en förlossning hamnar på kk för alla sina besvär. Ja men vad kan ni om gallsten då? tänkte jag. Hon var ju trots allt gynekolog.

Hon lovade att göra sitt bästa och gick och faxade en remiss för ultraljud på gallblåsan med det samma. Sedan gav hon mig mer smärtstillande och gav mig ett rum. Det låg redan en annan kvinna på rummet och det var varmt och instängt. Jag kände med det samma att jag inte alls ville ligga där. Jag ville hellre sova hos Stella så jag gick över till barnkirurgen. De lovade att ringa mig från Specialförlossningen direkt på förmiddagen när röntgen hört av sig. Klockan var kring ett tiden på natten när jag kom in till henne. Jag lade mig och sov till 02 då det var dags för amning. Sedan sov jag över femmålet och var uppe vid sjutiden igen.

Jag fick tid redan på förmiddagen efter för röntgen. Det var en läkare som gjorde den. Han hittade två stora gallstenar med det samma, över 1.5 cm stora samt massa smågrus. samt en inflammation. "Men har du inte haft oroligt ont?" frågade han. Jo absolut, svarade jag. Du har kronisk gallsten och har haft det i flera år, sa han. Det såg han av någon anledning. Ärr eller vad det var... Detta förklarar åtskilliga akutbesök med andra diagnoser än gallsen. till exempel magkatarr, kramp i muskulatur runt lungorna med mera.

Nu följde några väldigt jobbiga dagar inskriven på kk. Jag låg på specilabb. De var urgulliga där och det var stor skillnad över hur man blev behandlad där mot på vanliga normal bb.

Jag blev sämre och fick i vilket fall som helst ligga kvar på sjukhuset fem dagar. Av och till hade jag dropp. Jag hade förhöjt crp och feber och mådde dåligt. Dock fick jag beskedet att de ej opererar gallstenspatienter när gallblåsan är inflammerad utan jag skulle få komma på besök till kirurgmottagningen för konsultation om cirka två veckor. Två hela veckor. Med gallstensanfall varje dag. Jag åt starka tabletter och de gick över i amningen. Fick absolut inte äta mer än fyra tabletter per dygn. Hur skulle jag fixa två veckor så här?

Tias fick springa mellan barnkirurgen och kk där jag låg. Han kom med Stella så jag fick amma henne emellanåt. Det var en rätt bisarr situation. Otroligt jobbig för oss alla. Inte minst för Leia som var hemma och vars mamma försvann än en gång!

Jag delade rum med två andra personer. En som hade fått barn nyligen vars barn låg på neo. Och en annan som hade fått havandeskapsförgiftning och låg inne för observation. Hon skulle ej få komma hem utan baby, hade de sagt till henne. Man kan tro att det skulle vart helt omöjligt att sova på det rummet är det sprang folk in och ut stup i kvarten, apparater som pep och patienter som tryckte på sina larm. Men det var inte särskilt svårt. Jag var så otroligt trött och sov riktigt bra. Dessutom blev man halvt luddig av tabletterna.

Som toppen på isberget, eller ödets ironi, kan jag berätta så här i efterhand, att jag faktiskt lyckas få mjölkstockning på special bb där jag låg. Det kan ju hända om man ej tömmer brösten ordentligt. Och uppenbarligen gjorde jag ej det. Och det verkligen olustiga var att detta inte upptäcktes eftersom jag redan hade feber, värk och förhöjt crp. Så jag utvecklade till slut en bröstböld, som är en inkapslad varböld i bröstet. Hård och stor som ett ägg. Helt sjukt!! Och förskräckligt ont! Det är en egen sjukhussaga och det tar vi en annan gång.

Efter fem dagar på special-bb blev jag utskriven. Jag fick med mig starka kramplösande tabletter samt tiden till kirurgmottagningen. Stella skulle äntligen få komma hem över natten på sin första nattpermis så jag var ju så illa tvungen att skrivas ut- hur jag än mådde.

Det var alltså dags för nattpermis. Detta skulle bli vår tredje natt med Stella hemma, sedan hon föddes. Antagligen var jag för dålig för att minnas detta för jag har absolut inget minne av hur det gick. Jag vet dock att vi åkte in igen dagen efter. För det står så i min almanacka här när jag läser.

Samma dag hamnar jag på KAVA, den kirurgiska akutvårds-avdelningen. Jag blev sämre igen och fick akuta anfall igen. Plus att jag började kräkas. Så jag fick än en gång söka akut. Det betyder sätta mig på akuten på Östra och vänta. Men denna gången var det hög prioritet eftersom mina levervärden var sämre och jag träffade en överläkare på mindre än 40 minuter från det att jag kom in.

Detta var dock något som ledde till något bra. Väl på KAVA förflyttades jag under natten till en annan vårdavdelning (i brist på plats) och hamnade nu på helt rätt avdelning. Det var nämligen här man opererade bort gallstenar och gallblåsor. Och väl där tänkte jag att nu jä*lar ska jag göra mitt bästa för att tjata mig till en operation. För så här vägrar jag att ha det. Skiten ska bort och det fortast möjligt.

Det kom in en trött överläkare till mitt rum som jag delade med tre andra tanter. Han frågade när jag hade planerat att åka hem. Ja, idag sa jag. Jag hade börjat få en antibiotikakur mot inflammerad gallblåsa. Men jag ville ju ha en tid för operation innan jag åkte hem. Egentligen skulle jag hit och prata om det nästa vecka men vi kunde väl lika gärna ta det nu. Han hade med sig en AT-läkare med. Han var ej från Sverige. Överläkaren gav ordinationer till AT-läkaren, att han skulle skriva ut mer kramplösande mediciner och ringa operationskoordinatorn och boka in en operation om två-tre månader. Detta var den 22 april. Så i mitten av sommaren sa han då. Ja men Juni månad åtminstone sa jag då. Jag kunde ju inte gå med denna skit och äta dessa vidriga tabletter som man blev totalt måssig i huvudet på hela sommaren. Och alldeles lugn och avslappnad med för den delen.

Teamet med läkare lämnade rummet och efter en stund kom AT-läkaren in igen. Han ville fråga något. Stella var nu på mitt rum, en sköterska hade kommit med henne på morgonen för att jag skulle ha henne på rummet med mig. Jag skulle ju amma henne. Jag minns att AT-läkaren blev lite besvärad och osäker när jag helt ogenerat tog upp och ammade Stella. Kanske var det därför han så snällt gick med på att ge mig en operationstid redan den 2:e Juni? Jag tror det. Då var det trots allt bara sex veckor kvar till operation. Det kändes ok. Det kunde vart värre.

Jag och Stella blev utskrivna ihop den dagen. Jag från avd 350 och hon fårn barnkirurgen. Det var den 22 April. Samma dag som min väninna födde en liten Molly.

Jag minns att det kändes konstigt att de hade packat ihop alla våra grejer och att hennes säng var rengjord. Att hennes snuttar och egna filar var borta.

Jag kände nästan att de slängde ut oss. Fast det gjorde de ju så klart inte. Men det kändes lite så. Antagligen för att jag tyckte att det gick förhållandevis fort den sista tiden på avdelningen. Men det var nog mer för att jag inte vart närvarande det sista. Jag hade ju legat inne sex dagar själv på sjukhus.

Vi fick ett hemgångssamtal och ordination på vad vi skulle göra. Om sex dagar skulle vi vara tillbaka på avdelningen. Det viktiga vid vår hemgång var att försöka hålla rumpan fin. Så den ej blev skinnflådd och sårig. Vi hade fått mjuka kompresser utskrivna på recept och tvättkräm fick vi köpa på apoteket. Detta då vi ej kunde använda vanliga mjuka tvättlappar och vatten på rumpan när vi bytte blöja. Den var för känslig. sedan hade vi även fått speciella salvor på recept. Som man brukar använda på huden runt stomipåsar i vanliga fall.

Det var en obeskrivlig känsla att äntligen få lämna barnkirurgen. Med Stella. Jag kände mig så fri och det var så vackert. solen sken och det kändes i hela kroppen att det var en speciell dag. Äntligen skulle vi får vara hela familjen samlad. Vi hade klarat den jobbigaste tiden i vårt liv."


fortsättning följer...

8 kommentarer:

Linda sa...

... och som vanligt efter att ha läst dina inlägg om detta sitter jag med tårar i ögonen. ;) Kram

Sandra J sa...

Åh Carol jag vet inte vad jag ska säga, vilken mardröm...

Sarah sa...

Herregud vad ni har fått gå igenom! Vilken styrka du besitter som orkat! Visst ju om sjukdomen men inte allt vad den innebar, och din egen smärta dessutom. Jag är full av beundran.

Önskar er ett tusen gånger bättre år i år.
Kram,
Sarah R

Sandra sa...

Fina, starka Carro! Vilken berättelse jag får följa genom dina ord. Det värker i hjärtat av alla situationer som räknas upp. Men mest av allt kan jag känna den envishet och all kärlek som historien lyser med.
Stor kram, Sandra

Caroline sa...

Linda: Mmm när jag läser vissa inlägg om Stellas sjukdom blir jag typ ledsen själv. Verkligen jobbigt var det! (Och är emellanåt)
sandra j: Ja det var riktigt jobbit!
sarah: Man har ju inget val, får nog massa kraft av allt jobbigt sedan när det lugnar ner sig blir man tröttare än någonsin.
sandra: Tack söta du!

Fina Matildas mamma sa...

Vilken cirkus. Jag tyckte det var skitjobbigt när jag blev inlagd och senare skulle opereras för min gallsten men då var ju Matilda frisk! Tur att ni är två vuxna i alla fall...

Åsa sa...

Finaste du!
Du skriver så gripande och jag lider så med er! Så tufft ni har haft det, så duktiga ni varit. Glöm ALDRIG vilken fantastisk mamma du är!
Massor av kramar!

Anna sa...

Det är verkligen en helt bisarr, omöjlig, hårresande best-seller kvalitetshistoria du och dina kära fått gå igenom. Minns och återupplever med din berättelse allt ni fått gå igenom och önskar ingen i hela världen detta helvete. Vilken styrka du besitter och vilka sviter ni fått utstå alla fyra, var och en med sin egen smärta - psykisk och fysisk. Kan inte mer än stämma in i Sarahs kommentar ovan att jag önskar er ett tusenfalt lyckligare 2010 än 2009. KRAM!