Färdigundersökt. Färdigbehandlad. Kirurg skriver recept. 
Belöning. Lekterapin. 
I upplevelserummet. Mörkt. Vacker belysning. Vackra ljud. 
Ja vill ha! 
Fångad.Dagen var alltså rätt så hyfsad. Tills i kväll.
Stella fick någon attack och blev helt hysterisk och okontaktbar i cirka en timme. Hon skrek som en stucken gris och slängde sig från sida till sida. Om vi lade ner henne/satte ner henne på golvet slängde hon sig på golvet och rullade runt. Kastade sig nedåt och sedan kröp hon upp i mitt knä o tryckte sig mot mig men utan att sluta illvråla. I minst en timme. Inget hjälpte. Det gick inte att bryta. Hon var som en hysterisk skrik-maskin med panik i blicken.
Har det att göra med behandlingen idag?
Det är en ytterst intressant fråga. Utan något svar.
Dr överläkare töjde ringmuskeln och visst skrek hon även där som en stucken gris- men slutade när behandlingen var över. (Det här med att ge smärtstillande innan missades tydligen idag. Också. Hade jag sagt till eller hade jag gett det innan vi kom dit kanske det hade minskat hennes smärta? Om jag inte tänker på det, ges det inte. Det är en annan intressant fråga- gällande smärtstillande kontra behandlingar på små barn på sjukhus).
Efter det att hon slutade skrika (vilket hon gjorde lika plötsligt som det kom- genom att hon liksom "vaknade till" tittade på mig- och somnade) höll jag henne en bra stund tätt intill mig och lade sedan försiktigt ner hennei vagnen. Nu ligger hon och snyftar i sömnen. Stackars min tappra Stella. Min hjältinna.
Den vackraste stjärnan i hela universum.
Kram Caroline
9 kommentarer:
lilla Stellla då... :( Så hjärtskärande, för er alla. Hoppas hon mår bra och vaknar pigg och glad.
Va obehagligt när hon skrek och var sådär "borta" och så fruktansvärt det måste ha känts för er. Hur är det med dig nu? Stora kramar
Men lilla gumman d å =( Stackarn som ska ha så ont! Hoppas verkligen att hon mår bättre nu?
Kram
Usch stackars barn. Jag tror definitivt det kan ha med dagens upplevelser att göra. Tänk själv om man var ett litet barn. Saker och ting bara händer, man blir utsatt för saker, man kan inte prata, eller tala om vad man tänker. All stress och ångest...
Men lilla lilla Stella! Stackars liten! Blir alldeles ledsen när jag läste.
Kanske är någon slags efterreaktion hon fick ikväll?
Det brukar ju även vara på kvällarna/nätterna smärtor och känslor gör sig till känna när barnen slappnar av och ska sova. Kroppen och hjärnen bearbetar ju dagens alla intryck under natten när den får vila.
Inte för att jag vet om det är så i Stellas fall, men så har det vart för Vilmer många ggr när det är sovdags. Att han inte kan somna, ligger och vrider sig och/eller skriker/gråter.
Hoppas hon får sova gott inatt och är sig själv imorgon igen!
Hon är en stjärna, och en stark sådan! :)
Men hur är det med dig?
Kram!
Kikade in för att titta på bilderna igen. Upplevelserummet ser ju underbart ut! Kan tänka mig att Stella trivdes där.. :)
Har läst kommentarerna här, och kom då att tänka på Melvins problemmage han hade som bebis. Kvällar och nätter var som värst, och då sa en läkare till oss att det är då "man känner efter", även som bebis. Dagen är så full av intryck och ståhej, men när man ska komma till ro/sova så fokuserar hjärnan automatiskt mer på krämpor. Kanske är det så för Stella nu? Efterkänningar som känns av lite extra den tiden på dygnet. Kram!
Usch Caroline! Är det så tufft alltså :( Jag lider verkligen med dig!
Har du fått något svar på ungefär hur lång tid det kan ta innan du är återställd? Misstänker att det krävs mycket arbete för det också :(
Förstår känslan du har med pillrerna. Att behöva stoppa i sig massa saker för att man ska må bra, eller ok.
Skönt att du verkar trivas hos din sjukgymnast. Tyckte det verkar imponerade att han/hon även fungerar som en terapeut? Eller har jag fel?
Appropå Vilmers kläder är jackan en skaljacka från PoP och överdragsbyxorna är från Lindex. Tyckte dom var lite för dyra på PoP. Är det sämre väder så finns ju alltid galonbyxor.
Kram!
Är lite nyfiken om ni själva "töjer" på Stella med stift mellan varje behandling? Vi gjorde det på Axel i ett helt år efter op. Varje morgon och kväll töjde vi i någon minut... hade nästan glömt bort det... konstigt vilket selektivt minne man har i bland.
Malin- Ja vareviga dag. SUCK! :-(
Skicka en kommentar