söndag 11 april 2010

Någon gång

Igår när jag gick in till tobakshandeln i Lindome på väg hem från stallet hände det som händer titt som tätt. Och jag har slutat bry mig. Blir varken glad eller förnärmad. Legg tack. Sa han, gubben, när jag skulle lämna in en Lottorad. Jag måste dock erkänna att jag fortfarande får en gnutta av nervositet i mig. En gnutta av tvivel dyker upp. Ska han acceptera det leg jag visar upp? Eller helt enkelt säga att det inte är jag. Så att jag måste argumentera? Jag hade till och med sminkat mig den dagen.

Nä SÅ ung ser jag nog inte ut. Så det händer nog inte.

Fast det hände förr. Ofta. När jag skulle köpa något på systemet. Lika jobbigt varje gång. För jag var mig inte särskilt lik på mitt dåvarande legg. Men jag lärde mig att ha flera handlingar i plånboken där mitt för-och efternamn fanns med så att de såg att jag vara jag.

Det var nog känslan och det faktum av att inte bli betrodd som gjorde mig ledsen. Och illa till mods. Men snälla ni. Jag ljuger faktiskt inte. Jag är Jag. Och ingen annan.

Hur som helst. Jag fick köpa en lotto. Men vi vann inte. Inte denna gången heller.

Vad inbillar jag mig egentligen?

Bra för att jag fött ett barn med en diagnos där sannolikheten att hon, Stella, skulle få den var EN per Sverige per år. Enligt överläkaren. (Annan statistik om det vore kille. Har fortf inte mött någon H-mamma här i blogg-världen eller irl som har en tjej med Hirschspurngs sjukdom. Eller, jo, nu ljuger jag. En känner jag till. Fast hon är född år 2006). Eller bara för att jag samma år fått opereras för gallsten. Och bröstböld. Och blivit påkörd. Och fått en Whiplashskada.

Ja bara för det. Skulle jag vinna på Lotto bara för det?

Nej. Så enkelt är det inte. Det funkar inte så.

Men jag kan inte sluta att hoppas. Hoppas att vindarna vänder. Att det är vår tur nu. (Och inte tusan behöver det handla om en lottovinst.)

Nej.

Den största vinsten man kan få är att få vara frisk. Hälsan. För sig själv och för sin familj.

Har man inte hälsan spelar det andra ingen roll. Solen skiner ute. Folk går omkring och småpratar här ute och ler som om de liksom vaknat till liv. På nytt. Det ser underbart ut.

Någon gång ska jag med gå ute i solen och småprata och le. Och jag hoppas att den någon gång kommer snart.

Tack Therese för hjälpen med blogg-layouten. Du är fantastisk!

Puss o Kram

5 kommentarer:

Jenny sa...

Hej Caroline!
Hihi, det får du ta som en komplimang;) Det var evigheter sen de frågade mig efter leg!
Min sambo Peter som fyllde 40 förra sommaren fick däremot visa leg på Systemet i Lerum strax innan jul,hihi! Och då hade han ändå med sig sin 8-åriga dotter Tindra;)

Vad fin din blogg har blivit!

Ha en bra kommande vecka,

Kraam Jenny

Linda sa...

Vad fint här är i bloggen! :) Och Stella har hela världen i sin hand, ser jag. :)

Du ska också få gå i solen och le, känna våren väcka kropp och själ till liv. Det vänder, men det tar orättvist lång tid. Men det kommer att hända.Och då är det din tur att gå där och stråla ikapp med alla andra som vaknat ur vinterdvalan! Stor kram till dig!

Sandra sa...

Nä du, Carro. Så lätt är det inte. Orättvisan håller gärna ett extrahårt grepp om den eller de som redan befinner sig i den mörkare delen av tillvaron. Kanske är det så att en lotterivinst inte skulle göra er gladare?
Att läsa vissa av dina inlägg nu är som att läsa några av mina tidigare. Känslorna rinner genom orden och det är inte färgglatt alls. Din tillvaro är i oordning och det är fel. Jag vill att du och din familj ska vara soliga och glada - alltid!
Många kramar och önskan om en fin vecka.

maria sa...

Hej vännen! Jättefin ny lay- out du har fått! Du har solen inom dig. Du är varm, vacker och stark. Glöm inte det! Hur va det där mötet med läkaren i förra veckan?
Kram maria

Fina Matildas mamma sa...

Bloggen blir jättefin! Ja det viktigaste är helt klart att man har hälsan, man själv och barnen. Men jag hoppas att du vinner både hälsa och pengar:-)

När jag skulle hämta ut ett paket en gång var jag tvungen att skriva om min namnteckning eftersom hon inte tyckte den stämde överens med legget. Och det gjorde den ju inte heller, jag skriver typ bara ett streck nuförtiden men ingen brukar anmärka på det:-)