Sömnparalys, olycka och skrivpuff

Jag vaknade i morse totalt utmattad. Sömndrucken famlar jag efter glasögonen och förflyttar sedan mig och fem gosedjur till nedervåningen. Med Stella hack i häl. Leia sitter i vanlig ordning och tittar på tv. Jag ber henne klä på sig vilket går smidigt utan protester. Den lilla får jag däremot prata distraherande med under hela påklädningen. Väl klara att gå får vi ta en drickpaus då lillasyster skriker förargat efter dricka. Ute möts vi av ett snöblandat regn som formar hela gångbanan till en nyspolad isbana. Jag avskyr det! Och tänker att när sjutton har Fröken Vårt tänkt infinna sig egentligen? På riktigt alltså.

Lämningen går bra och väl hemma väntar snart en god frukost. Efter lite vila fixar jag denna och njuter sedan till hembakt bröd, havregrynsgröt och kaffe. Sedan blir jag sittandes i soffan. Alldeles stilla och utan energi. Trött. Bestämmer mig för att gå och lägga mig och gör så. Sover ytligt och dömer mycket och konstigt. Vaknar till någon gång och tittar dåsigt på klockan. Har en tid att passa. Utan att riktigt reflektera över om klockan är mycket eller inte tar sömnen tag i mig igen och jag sjunker in i den oemotståndliga dimman. Vid nästa uppvaknande känns kroppen extremt tung och stel. Tänker att jag ska gå upp men kan inte röra mig. Benen är tunga som bly och resten av kroppen likaså. Jag hade somnat med ullstrumpor på och börjar nu känna en obehaglig värme som sprider sig i fötterna. De måste få luft. Försöker febrilt flytta ut foten utanför täcket men den lyder mig inte. Jag kämpar mot sömnen, vaken som jag är men ger snart upp igen. Orörlig och dimmig ligger jag kvar. Omtöcknad i sängen. Och undrar vad som pågår.

Förstår senare under dagen att det jag upplevde på förmiddagen förmodligen var sömnparalys.

Och det var inte första gången.

I morgon är det ett år sedan olyckan. Jag bävar inför dagen men hoppas att den kommer att bli fin. Och kanske kan morgondagens skrivpuff passa mig bättre? För dagens ord invigning sa mig tyvärr inget alls. Noll. Och kommer inte orden av sig själv, kan man nog lika gärna ge upp. Eller?

Puss och Kram