fredag 11 mars 2011

Skriv om Prövning

Idag är ordet Prövning. På skrivpuff alltså. Och det kunde ju inte bli mer passande, eller hur?

Prövning

Idag är det ett år sedan det hände. Ett år sedan på dagen. Och jag minns dagen som igår. Tankarna på olyckan får mig att känna mig stressad. Rädd. Och rastlös. Jag får en omedelbar känsla av att jag vill fly. Springa iväg. Från det som är farligt.

Där och då, när det sa PANG, tänkte jag att nej, nu är det kört. Jag upptäckte att benen domnade bort och det pirrade i armarna. Värken i nacken var ofattbar och den brännande känslan i nacken och ryggen gjorde mig desto räddare.

Tiden efter olyckan var jag rädd. Och vilsen. Rastlös och förvirrad. Jag var i chock. Olyckan spelades upp om och om igen på min näthinna och jag analyserade varje sekund. Jag var helt fast i tankarna kring och om han som körde på mig. Vad han sa efteråt. Att han först skyllde på mig. Och inte minst, att han bor här, här i underbara lilla Billdal. Jag åkte förbi hans hus flera gånger. Jag satt i bilen och tittade på huset. Tänkte fula tankar och var otroligt arg. Och förbannad.

Jag fick prata med en kriskurator på sjukhuset. Vilket jag inte tyckte hjälpte ett skit. Ingen hjälpte mig. Jag sökte information på nätet om nackskador och överallt stod det vikten av att få hjälp med det samma. Orden stressade mig desto mer. Och inga sjukgymnaster i hela Göteborg verkade ha en tid ledig den närmaste månaden. Jag åt starka tabletter som gjorde mig dimmig och ostadig. Jag gick periodvis här hemma som i ett töcken och försökte ta hand om en ettåring och en treåring. Och till slut ringde jag min gama naprapat och fick en tid till honom. Tjugofem minuter för femhundra kronor. Han hjälpte mig med att massera de skadade musklerna och gav mig telefonnummer till både advokat och sjukgymnaster. Han fixade sedan en tid till mig hos en bland de bästa sjukgymnasterna på whiplashskador. Jag var evigt tacksam.

Jag fick besöka vårdcentralen för att få en förlängd sjukskrivning, det hade nu gått en vecka. Jag blev sjukskriven två veckor till. Och så började resan. Den längsta i mitt liv.

Från att ha varit högpresterande med det något uttjatade uttrycket många bollar i luften, kunde jag nu endast göra en sak i taget. Och knappt det. Jag var yr och illamående och fick sätta mig och vila var femte minut. Jag kunde varken se på tv eller sitta framför en dator. Inte en minut. Jag var ljud- och ljuskänslig. Och utmattad. Sov tolv timmar i sträck under natten med mediciner, och några timmar under dagen. Jag var totalt utslagen och kände samtidigt en enorm stress över att bli bra. Jag försökte verkligen göra allt de alla sa till mig. De olika sjukgymnasterna. Med mera.

Men så sitter jag här nu. Utan illamående och yrsel. För det mesta. Och jag sover av mig själv. Vaknar utan smärta. Och kan faktiskt både laga mat och lyssna på radio samtidigt.

Jag känner heller ingen aggression gentemot han som körde på mig. Det var en olycka. En olycka som vem som helst kan råka ut för. Eller orsaka. Jag känner heller inte så stor press på att bli bra. Längre. Jag vet att det är en ekvation utan lösning. Det finns inget rätt. Eller fel. Allt handlar om min kropp, mina känslor och mina tankar. Mina upplevelser. Och jag kan inte längre sätta mina känslor eller sensationer åt sidan för att lyda under tankarna. För att prestera och uppfylla de högt uppsatta målen jag hade. Inom mig. På mig. Och runt mig.

Nä. Så är det inte. Utan jag kan bara vara. Här och nu. Och observera mina sensationer. Observera mina känslor. Och observera mina tankar. Som är en del av mig. Men inte hela mig. Och jag vet att varje dag har något att erbjuda. Med eller utan värk. Med eller utan energi. Och livet fortsätter. Det pågår runt omkring. Och jag är fortfarande en del av det. Och känner att det har något att erbjuda. För mig. Det ljuva livet.

Och det var en prövning det. Mitt livs resa. Att komma dit.

Att komma hit.


Puss och Kram

12 kommentarer:

Sandra sa...

<3 Det är så här du ska skriva, Carro. Direkt, ur hjärtat, i livet, om ditt liv, på ditt sätt. Då fängslar det ända in i märgen och jag blir du för en kort stund.
Ett år har gått och du har kommit långt! Nu rullar det.

Jag ska också ge mig på skrivpuff, men inte i vanliga bloggen.

Ha en bra dag i nuet. Kram

Bettan sa...

Håller med Sandra- du skriver så bra! Vackert och fängslande.
Tänker på dig lite extra idag.
kram

Maria1723 sa...

Fint skrivet och det var spännande läsning,-)

Camilla Antonsson sa...

Vet vad du gått igenom.. Nu är det 10 år sedan min olycka.. Min wiplash gör sig fortfarande påminnd varje dag.. Hoppas din nacke blivit mkt bättre..vi får utbyta erfarenheter när vi ses! Svarade på ditt meddelande. Nu har jag läkarbesök och annat ons + tors i nästa v. Men mån, tis o fre är lediga för promenad eller fika! Kram!

Lotten sa...

Vad fint du skriver. Man blir fängslad av din historia.... Min mamma hade en whiplashskada efter att hon blev påkörd bakifrån så jag vet lite om hur det är.
1 år har gått och du är starkare och kommer fortsätta vara det. Det vet jag ;-)

Kraam Lotten

Anneli sa...

Vilken resa i både kropp och själ som du gjort på bara ett år. Din styrka lyser igenom i din text och man bara vet att det kommer att gå bra för dig.
Kramar!

marie sa...

Stark text, personlig och välskriven.

disco sa...

ja stark text du får fram mycket.
bra och skönt att du verkar orka igenom allt.

razaha sa...

Mycket stark text. Tack för att du delade med dig av ditt liv.

Jennie sa...

Oj, är det ett år sedan nu? Det tog lång tid innan jag insåg hur pass allvarligt det var. Jag är så ledsen Caroline, jag hoppas verkligen att varje dag blir bättre för dig. Du har så mycket att vara lycklig för. Texten är verkligen bra, din styrka och envishet lyser igenom. Tänk bara vad du åstadkommit på ett år! Du, om någon, kommer fixa detta!
Ta en dag i sänder, lev i nuet!!
Många kramar

saga sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
saga sa...

"Rannsaka mig Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro" [Kung David]

Din text förmedlar så mycket mer än bara ord!