Nu sitter jag här framför datorn. Hyfsat smärtfri. Har precis tagit alla tre tabletter. Skönt. Både fysiskt och psykiskt. Fysiskt för att slippa smärtan. Psykiskt för att slippa ta dem igen. Idag.
Varför är det så svårt för mig? Att svälja de där tabletterna? Ja inte bildligt menat utan rent psykiskt. Tabletter förknippar jag med lidande. Tror jag. Och jag vill inte lida. Jag vill vara ok. Jag vill klara mig.
Nog om det.
Jag sitter här i alla fall. Iklädd blåblommig sommarklänning med lite inslag av aprikosa blommor med och till detta aprikosa leggings. Impulsköp. Skulle handla kaffefilter på ICA. Men det blev visst en sommarklänning från butiken mitt emot.
Tänkte att denna kan jag ha på midsommarafton. Om jag av någon anledning inte skulle hinna/orka/vilja handla någon annan tills dess. Den är rätt söt och duger gott.
Förra midsommarafton var jag iklädd en rätt mörkfärgad långärmad tunika med svarta leggings till. Samma kläder jag gått i cirka sex månader innan. Och samma kläder jag gått i sex månader efter dess. Kändes inte somrigt alls. Alla hade vackert blommiga sommarklänningar och blomkransar i håret. Det kändes så i alla fall. Jag var blek, trött, sjuk iklädd mörka gamla kläder. Och ville nog helst därifrån. Fast ändå inte. För jag var ju ändå nära mina kära bästa vänner.
Jag kan alltså konstatera såhär i efterhand att förra året, år 2009 var ett av det tuffaste året för mig och min lilla familj.
Men även ett fantastiskt år. Lilla Stella kom till världen. Finns det något större mirakel i livet än när ett barn kommer till världen?
Så var hon sjuk.
Och den 7 April 2009 opererades hon. I morgon är det ett år sedan på dagen. Ett år sedan. Precis.
För ett år sedan just nu satt jag i en fåtölj på Drottning Silvias Barn och Ungdomssjukhus, barnkirurgen avd 327. Jag satt och tittade på mitt lilla mirakel. Som precis var tvättad med antibakteriell tvål.
Tankarna flög runt i huvudet. Och oron gnagde och gnagde. Jag hade tjatat mig till att få stanna över natten på sjukhuset för att vara säker på att få vara med när hon kördes upp till operation. Det var ingen självklarhet. Jag behövdes ju inte där den natten enligt sjuksköterskorna. Men hela mitt hjärta och hela min själ ville vara nära min dotter. Så jag stannade. Och satt där i fåtöljen och tittade på henne tills klockan blev sen kväll/tidig natt och det var dags att gå och lägga sig i skrubben några timmar.
Jag hade precis talat i telefon med farmor som sa till mig att hon bett farfar uppe i himlen att vaka över Stella i morgon. Och det gjorde han. För allt gick bra. Tack farfar. Och tack Dr Mats och Sigge som fixade operationen så fantastiskt bra.
I morgon är det alltså ett år sedan. Och det ska vi fira genom ett återbesök på Drottning Silvia. Vi ska träffa Dr Mats och syster Christina. Mina vardagshjältar! De betyder så mycket för mig och vår familj!
En annan vardagshjältinna är Jennie. Hon har inte bara en av Sveriges vackraste inredningsbloggar och på så vis skänker oss läsare massa glädje med hennes vackra bilder och varma ord. Utan ordnade även så att Stella blev sponsrad med massa blöjor idag. Och du som har ett barn med hirschsprungs sjukdom kanske vet hur mycket blöjor man i perioder gör åt? (Nu är sjukdomen väldigt individuell så kanske förskonas vissa från detta eviga blöjbytandet?!) Tack i alla fall Jennie för hjälpen med blöjorna. De behövs verkligen!
Puss och Kram
Ps- Du som följer min blogg kan väl trycka på följa där till höger? Annars vet jag ju inte vilka ni är. Och det är tråkigt. Men bara om du själv vill. Bara om du följer min blogg för att du gillar det jag läser. I annat fall ser jag förvisso ingen mening med att du följer min blogg. Hm... Hur som helst. Ha en fin kväll ni mina nära och kära som följer och läser med hjärtat!
4 kommentarer:
Hej Caroline!
Tack för dina fina ord, vad gullig du är! Det var jättekul att ses "på riktigt" idag, du verkar vare en så snäll o go tjej:) Tycker det är så orättvist att du skulle åka på den där bilolyckan..hoppas du slipper värken och tabletterna snart!
Lilla Stella är verkligen en liten kämpe, ska kika in o läsa inlägget om operationen sen.
Såklart vi hjälper till med blöjor;) Säg bara till när den här laddningen är slut så fixar vi fram mer!
Ha det gott så hörs vi,
Kraam Jenny
Så otroligt fint gjort att sponsra med blöjor, verkligen! Blir så glad av att läsa det!
Du skriver så gripande Caroline, och jag känner så med dig och dina.
Jag följer redan din blogg med bloglovin. :)
Ibland tänker jag att det hade kunnat vara bra att se ett år in i framtiden. Bra - för att man skulle veta att man klarade sig genom allt. Dåligt - för att man antagligen inte hade orkat om man visste hur mycket smärta och lidande man hade framför sig. Är nog tur att man måste ta en dag i taget...
Jag har dig i min blogglista så jag ser varje gång det kommer ett nytt inlägg. Men jag kan trycka på knappen också:-) Kram!
Ja, vardagshjältar finns det några få av i ens omgivning och de ska man vara rädda om! Vilkte fin gest att sponsra med blöjor.
Jag vet, i omgångar går det massvis, även för oss som har "torra" h-barn. Denna vecka har ett helt paket gått, nästan mer än när vi använde bölja på heltid... och tre paket med tvättlappar... och då är som sagt vår Axel "torr".
Kram på dig och din fina familj!
Skicka en kommentar