Jag minns det som igår, den där torsdagseftermiddagen på sjukhuset. Jag minns precis varenda detalj tror jag. Jag minns hur portarna öppnades med en smäll på akuten och ambulansen körde in. Jag minns att det stod ett hel trauma-team på minst fem, sex personer plus några studenter och väntade på mig. Hur de lyfte över mig från båren till sängen. Tråcklade av min dunjacka, tog av skjortan och klippte upp linnet och bh'n med en sax ."Sorry" sa någon sköterska. "Det gör absolut inget alls" svarade jag lugnt. Vem tusan bryr sig om ett linne när man tror man precis har dött och vaknat till liv igen, liksom? De lade mig sedan på sidan och kände på ryggraden. Frågade vart jag hade ont. Här? Om jag gör så? och så vidare. Jag minns hur de satte dropp och kateter och körde mig vidare upp till röntgen. Trauma två, sa någon läkare. De sprutade in kontrastvätska i blodet och röntgade nästan hela mig. Inre organ, nacke och ryggrad. Och ont ont hade jag. Så förbannat ont! Men snart var det över. Någon grabb körde ner mig några våningar igen. Han sa att läkaren som hade stått jämte och kollat plåtarna med det samma hade sagt att de inte såg något allvarligt. Så inget var brutet. Ja ryggen eller nacken eller så. Ahh, skönt svarade jag och drog en lättnads suck för bruten nacke var inget jag ville ha!
Några timmar senare var det dags för mig att gå hem. Det kom in en kirurg och skrev ut mig, han sa att jag skulle sjukskriva mig själv en vecka och sedan gå till vårdcentralen om jag fortfarande mådde dåligt.
Ok sa jag. Sjukskriven två veckor då kanske, tänkte jag vidare.
Två veckor gick. Och min livs längsta, hemskaste, brutalaste resa hade börjat. En inre resa jag kastades in i utan förvarning. Jag kämpade och brottades med allt från smärta till att få rätt sorts remisser till rätt sorts människor. Jag fick bekanta mig med smärtkliniker, sjukgymnaster, och rehabteam. Hon på försäkringskassan ringde mig oftare än min egna mamma i början. Den tiden innan någon visste vad detta egentligen var.
Hur som helst.
Nu har det gått ett år och fem månader och jag ska äntligen börja jobba i morgon. Jag ska äntligen ta på mig mina jobbkläder igen, packa väskan och köra till jobbet. Starta min dator och kolla mailen. Och dricka en kopp kaffe.
Fantastiskt!
Hela mitt väsen jublar! Jag vill, jag vill jag vill. Och jag har velat så förtvivlat länge. Men det har verkligen inte gått. Och nu sitter jag här och har faktiskt just nu rätt bra ont i nacken. Så jag ska strax gå och lägga mig och köra lite avslappning. Men nu vet jag i alla fall, att nu har jag förutsättningarna för att detta ska bli bra. Att det ska gå vägen.
Det var det,
Puss och Kram
12 kommentarer:
En stor och varm kram till dig, finaste Carro! Början på något nytt, imorgon drar den igång - fortsättningen på ditt underbara liv. All lycka!
Jag älskar också hösten, den är som att få en smällkyss när man minst anar det. Fast, just nu njuter jag extremt mycket av nuet. Det är idag som gäller, att suga ut det gottaste av den här dagen. Det andra kommer sen, helt plötslig bara. I år älskar jag sommaren extra mycket. Och den mig, det känner jag.
Bamsekram
Kram till fina dig Carro och Lycka till på jobbet imon..
Puss och kram :-)
Å, så underbart! All lycka imorgon!
Åh vännen, jag hoppas verkligen att det kommer att gå så bra det bara kan för dig på jobbet! Det är du så värd! KRAM
Jag hoppas att det kommer gå bra att jobba! Härligt att ha ett jobb att trivas med och längta tillbaka till. Måtte det gå vägen! kram!
Härligt finaste du! man lär sig mer och mer att uppskatta när allting fungerar hos sig själv, att alla delar gör som de ska..sånt man tagit för givet förut. gör inte det längre, har börjat vårda mer. blir glad för din skull..
kraam Lycke
Grattis till att ha kommit så långt att du nu börjar jobba igen. Ett stort och viktigt steg. Hoppas att allt fungerar som du tänkt!
Ta hand om dig
Kram vännen
Du målar säkert alldeles underbart söta du, han vet nog vad han talar om den där konstnären *** men håller med om det där, svårare att måla än att skriva. har alltid kunnat teckna av och få det likt, men att kunna måla sina drömmar sådär rakt av bara..det är svårt. men jag ska träna nu.
har inte förstått exakt vad som blev fel i din rygg nacke, olycka? låter som att du haft det jobbigt! själv kracklar ryggen ihop i perioder, som i hormonomställningen efter amningen. min sjukgymnast säger det är nerflätan som svällt upp, mitt onda ända ut i fingrarna. det börjar dock blir bättre nu, så jag är glad så glad, men får träna och hålla efter, hålla koll..
många kramar Lycke
Vilken resa! Hoppas det går bra på jobbet. :) Heja dig!!
Ja, du. Vad tiden går. Vilken resa du haft. Och har. Hoppas, hoppas och önskar dig att det går fint att börja jobba. Tusen kram.
Ta det lugnt och lycka till!
Å vilken glad nyhet att du kan börja jobba! Jag håller tummarna för att det kommer gå bra och att kroppen är med dig på detta!!
Stor kram
Skicka en kommentar