fredag 27 maj 2011

Spektakel

Del ett.

Hon stod vid sidan om. Iakttog alla glad människor. Flickor och pojkar som sprang runt och småbråkade mad varandra, skrattade och retades tills fröken sa till dem. Några stod i kö för att köpa glass. Eller spunnit socker. Och så hördes skriken i bakgrunden. De följde rytmiskt berg-och dalbanas upp- och nerförsbackar. Solen stod nu lågt på himlen. Det var kväll. Och det kändes alldeles magiskt att stå bakom trädet utanför stängslet och tjuvkika. Och alla tycktes vara där. Hela klassen. Femtio kronor hade det kostat. Pengar hon aldrig fick. "Nej, sådant jävla spektakel går inte vi i vår familj på. Vi har annat att lägga pengarna på", hade pappan svarat när hon frågade om hon fick gå. "Ja, det har ni sannerligen", hade hon tänkt tyst.

Hon tänkte på alla de gånger hon fått ljuga för fröken. Komma med bortförklaringar över varför de hade missat kvartsamtalet. Hon sa att hon hade glömt att berätta det. Eller som den gången det var utflykt till simhallen. Men hon hade varken någon baddräkt eller pengar till bussen. Då sa hon att hon hade jätte-ont i magen. Så hon fick stanna kvar i klassrummet. Och sitta och rita och göra små papperstranor. Och Elsa vara också där. Elsa som egentligen hade hand om Emil och Victor som inte kunde läsa och skriva, så bra. För de blandade ihop alla bokstäver med varandra. Elsa var snäll och alltid så glad. Hon brukade bjuda på karameller när inte fröken såg. Hon hade dem i en liten tygpåse som hon själv hade sytt till sin dotter en gång. Till sin Ida, men nu fanns inte Ida längre. Hon hade dött föra julen av någon hemsk sjukdom där man först tappade allt hår. Och Elsa hade gråtit och gråtit. Men då fick vi extra mycket kramar. Stora varma kramar och Elsa sa att nu fick vi äta upp karamellerna. För inte kunde man kasta hemlagade karameller. Och alltid kom hon med nya sorter. Antingen var de rödvita eller ljusbruna. Ibland fick vi även svarta. Eller gröna. Min alldeles egen karamell-tant tänkte hon.

Nu hade det blivit lite mörkare. Och det kändes kallt att stå där bakom trädet. Nej, nu var det nog dags att gå hem igen. Hem till mamma och pappa och lille Anton. Hon var tvungen att vara hemma innan han skulle läggas annars blev det uppståndelse i huset. För Anton kunde inte somna om inte hon var hemma. Och klappade honom på pannan tills han somnade. De delade rum. Anton sov underst och hon överst. Fast oftast sov de båda underst. Anton ville det. Han vaknade om nätterna och grät och kunde inte somna om. Om inte hon låg jämte och viskade några små ord i hans öra.

Hon vände sig om och började sakta gå. Ljudet av barnens skrik och skratt dämpade sig allt mer ju längre hon gick. Och snart hördes bara hennes egna små steg, nätta små skor som knastrade mot gruset. Steg för steg gick hon hemåt.


Skriv om ett Spektakel säger skrivpuff.

Puss och Kram

10 kommentarer:

marmoria sa...

Gillar

Kalle Byx sa...

Sorgligt, sorgligt.

Sandra R sa...

Vad fint skrivet. Sorgligt innehåll. Jag blir så ledsen när barn inte kan vara med på det sätt som alla borde få vara. Alla lika!
Kram på dig.

disco sa...

Fint melankoliskt som en ballad... bra

Anneli sa...

Sorgligt! Underbart beskrivet!
Kram!

Pia sa...

Fin text.

marie sa...

Melankoliskt och vackert!

annasskrivpuffar sa...

Den här texten är så skickligt skriven att jag får hjärtvärk när jag läser den! Gillar att perspektivet är barnets, när det berättas om kvinnan som förlorat sitt barn

saqer sa...

Jättebra! Rik text.

Jennie sa...

Bra skrivet Caroline och sorgligt!! Stackars alla barn som har det så här, det finns flera stycken ute i samhället tyvärr:(
Kram