måndag 2 maj 2011

Höjdskräck

Det kan tyckas vara en aning onödigt att befinna sig högst upp i tornet av glas, när man är försedd med plågsam höjdskräck.
Kanske kan det förefalla omotiverat att då öppna fönstret och luta sig ut.
Måhända att det inte är absolut nödvändigt att sedan klättra ut och därefter upp på taket.
Möjligen kan det även anses vara rent ut av dumdristigt att därefter gå balansgång på taknocken.
Vädrets förhållanden med blixtregn och ishalka anses heller inte vara förmildrade omständigheter.

Men ändå gör jag det. Ändå står jag där. Varje dag. Och balanserar på livets egna lina. Lindansös som jag är. Livets lindansös. Utmanar, provocerar och inbjuder till strid. Strid om rättvisan, ärligheten och öppenheten. Mot livet och mot mig själv.

Och efter ett tag är det inte så farligt. För det är ju så, att möta sin rädsla är det mest effektiva för att bli den kvitt.

Se där, nu sprack det upp. Solen skiner och jag ser fåglar flyga förbi. Sätter mig ner ett tag och dinglar med benen.

Jag är fri!




Skriv om denna bilden!

Puss och Kram

16 kommentarer:

Anneli sa...

Härligt! Precis så måste nog livet tas. Hoppas att du har det skönt däruppe där du sitter och dinglar med benen :)
Kram!

Kalle Byx sa...

Härlig text. Fortsätt din balansgång på taknocken.

saqer sa...

Kändes skönt när du satte dig ned:) Hur högt ska man behöva trava egentligen...

Pia sa...

Gillar och gillar att skrivkrampen släppt.

Sandra sa...

Fint, fint, fint! Så himla bra skrivet.
Jag har höjdskräck - även när det gäller livet. Att våga ta steget, nä jag vågar inte alltför ofta.

marmoria sa...

Modigt!

Dakota sa...

Så fint skrivet! :)

Skymningsreflektioner sa...

Underbart!!

Pärlan sa...

Gillar den mycket! Speciellt alla omskrivningar i början. "Kanske att... måhända.... möjligen..." osv... De var guld!

disco sa...

modig fröken. Stark text

Ethel sa...

Vilken livslust! Fint!

Jennie sa...

Håller med alla ovanstående....nu har skrivkrampen banne mig släppt sitt grepp om dig...och det med besked! :)
Bra text:) Kram igen

marie sa...

Det kräver mod och självinsikt att möta sin egen rädsla ... Bra text!

Maria sa...

Hej vännen! Läst igenom de senaste inläggen du skrivit... Fint att få följa dig. Du reflekterar så vackert! Kram Maria

Tisteln sa...

man måste vara modig, bra!

Anna Marie sa...

Det var i textens början ganska obehagligt! "Nej! Men gör inte sådär!" Men jag håller med om att det är modigt att utsätta sig för sin rädsla och låta den spricka. Bra skrivet!