Solen skiner in och avslöjar mina alldeles för smutsiga fönster. Tvåglasfönster. Som jag avskyr. Vill byta ut dem allihop. Jag steker pannkakor och kollar bloggar. Samtidigt. Får inspiration som jag själv saknar. Så här i början av januari. När allt känns piss. Och pannkakorna bränns. Om och om igen. Solens kraftfulla strålar möter den vita, krispiga naturen och det ser nästan magiskt ut. Än mer känner jag pressen. Att vara. Att njuta. Att uppleva. Att ta tillvara.
Idag är ingen sådan dag. Att ta tillvara. Idag är en överlevnadsdag. Jag öser ner smet i stekpannan. Kan den aldrig ta slut? Jag orkar inte mer. Jag lägger mig i sängen igen. Drar upp täcket så långt att jag slipper se de skita fönsterna. Och känna de varma solstrålarna. Blundar. Drar ett djupt andetag. Håller andan. Och andas ut igen.
Och vips. Jag bara är.
Här. Och nu.
Puss och Kram
1 kommentar:
Tack! Det känns bra att läsa att du också känner pressen att vara, njuta och allt det där. När det blir ett tvång att må bra känner jag mig illamående. Då blir allt fel och hur ska jag då hitta balans?
Skitiga fönster har vi också. Som tur är finns naturen, vacker och "ren", bara vi öppnar dörren. :) Det finns annat att tänka på än rena fönster.
Pannkakor har ett eget liv. De styr över oss, ibland blir de bra och ofta blir det gegga i järnet. Alltså gör jag gärna ugnspannkaka med lite bakpulver i. Tidssparande och absolut inte irriterande.
En jättestor och solvarm kram till dig, min vän.
Skicka en kommentar