onsdag 13 oktober 2010

Det bara vet jag

Jag bara måste börja med att tacka alla för de fina kommentarerna jag fått på mitt förra inlägg. De värmer så, så mycket! Och är till så god hjälp för mig. Faktiskt ren terapi. För när jag läser dem blir jag alldeles rörd. Till tårar. Och att gråta är det bästa som finns. När man håller på att drunkna inifrån. När det känns som att hela ens inre snart sprängs av alla tårar som vill komma ut. Men som liksom fastnar på vägen. Någonstans. Kanske i något viktigt samtal. Med en läkare. Eller på väg till något rehabmöte. Eller på ica. Ja mina tårar fastnar för det mesta. Men inte igår. Och det vill jag som sagt tacka er för!

Idag känns det lite bättre. Idag har det hela landat. Och jag vet att detta med sövningen och töjningen av tarmen är för Stellas bästa. Och att jag i normala fall inte alls hade tagit det så hårt. I normala fall hade jag liksom inte reagerat som jag gör. Med gråt och förtvivlan. Och allt vad jag nu känner.

Vad är det jag känner egentligen?

Men nu är det ju inte normala fall. Nu är hela min kropp och själ upptagen av min värk. Min smärta. Jag ställs inför min oförmåga att lösa mitt problem. Vanmakten att inte kunna påverka mitt hälsotillstånd i den grad jag önskar. En önskan att gå och lägga mig i kväll och vakna i morgon. Smärtfri. Som att olyckan aldrig hänt. Som att jag mådde som förr.

Att möta min egen svaghet. Fysiskt. Det är inte så lätt. Jag har ju alltid känt mig stark. Alltid kanske är en grov överdrift men jag har aldrig tvivlat på att det onda ska gå över. Inom kort. Och jag tvivlar inte heller idag. Med den till synes lilla skillnaden att det där "kort" är borta.

Ibland slås man över tillfälligheterna i livet. Ibland är det det lilla som avgör. Den där obefintliga detaljen som förändrar det stora. Och den elfte mars i år var ett sådant tillfälle. För mig.

Men det där lilla kan också vara det stora. På ett positivt sätt. Och jag är övertygad om att jag en dag kan se tillbaka på denna resa som det lilla som förändrade det stora. Att jag på något sätt fick ut det goda av detta.

Fast jag vet inte exakt idag på vilket sätt. Jag har inte funderat ut vad för gott som kommer ur detta. För det syns liksom inte nu.

Men jag vet att det finns där ute. Eller där inne. Inom mig. Det känner jag.

Och den känslan är ingen tillfällighet. Det bara vet jag.

Puss och Kram

4 kommentarer:

Jenny sa...

Hej Caroline!
Tänkvärt och klokt inlägg! Jag är säker på att du en vacker dag kommer kunna se tillbaka på den här resan som en erfarenhet i livet och att den förde något gott med sig:)

Sköt om dig Vännen!

kraam Jenny

Jenny sa...

Lillebror föddes med akut aortaförträngning, ett hål mellan kamrarna och medfött korrigerat transposition av de stora hjärtkärlen som är en variant av den ‘vanliga’ transpositionen. Förenklat innebär det att blodet går rätt i hjärtat men att hjärtat är ‘felvänt’ och att den svaga kammaren pumpar blodet ut i kroppen (dessutom förbi förträngningen) och den kraftiga till lungorna. Ett hål på det och fel tryck i kamrarna gjorde att hans klaffar inte fungerade tillfredsställande.
Har var lite märklig redan från början. Han var väldigt gul. Fick besöka bb-hotellet ofta första tiden p.g.a. detta. Han orkade knappt amma. Han andades snabbt och ytligt. Jag frågade och frågade om det där men man svara på bb och bvc att sånt där är normaaalt. Alla spädbarn är olika. Något fick mig en torsdag att sitta kvar på bvc tills en läkare kom och lyssnade på honom och som beordrade mig att åka till akuten och ja, sedan fick vi inte komma hem. Ambulansflyg till Lund och operation. Sedan hemma i nästan åtta månader då nästa resa till Lund gjordes. Den gången (1 juni i år) flyttades alla utgångar från hjärtat och nya tunnlar byggdes för blodet som går in i hjärtat. Nu är det bara att hoppas på att allt främmande i hjärtat ska växa i samma takt som han. Går på undersökningar på Astrid Lindgrens barnsjukhus var tredje månad.
Att ha funnit ett svar på min fråga är en lättnad. Det kanske har att göra med att lillebror har stora chanser att få ett bra liv med ett fungerande, ombyggt hjärta.
Nån gång i Lund ylade jag att det inte fanns någon mening med allt det hemska som hände honom. Oss. Psykologen höll med. Men hon sa också att jag kunde ge det en mening och det där fastnade hos mig. Jag har sedan dess arbetat aktivt på att försöka göra just det. Jag ska lära mig mer om mig själv. Om min livsuppfattning, mina fel och mina rädslor. Jag ska ge Svantes onödiga hjärtfel en mening. För mig. För honom får det bli något annat.
Jag lutar mig tillbaka på naturen runt om kring mig. Andas ut för nu.
Men jag är inte på långa vägar i närheten av din situation. Hur du har det med din fina Stella vet jag inte helt. Läser, tar åt mig och tänker positivt i hennes vägar. Lillpluttan! Sen att ha ont … ständigt. Mardröm!

Jennie sa...

Jag är också helt säker på att allt som för stunden uppfattas som ont eller negativt för något gott med sig i längden...även om inte du kan se det just nu. Det måste det göra! Var kommer annars alla ordspråk ifrån som vi människor använder, tex "efter regn kommer solsken". Om inte sorg fanns skulle inte heller lycka finnas. Vi skulle inte veta vad lycka innebar om vi inte visste vad sorg va, ellerhur? Tänk att aldrig få uppleva äkta lycka. Det skulle man inte göra om man inte var ledsen/hade tuffa perioder emellanåt. Vi får vår beskärda del av lycka respektive sorg. I bland kan allt komma på en gång "en olycka kommer sällan ensam" och i bland drabbar det oss i perioder. En sak är i alla fall säker, vi kommer inte undan!

Med tanke på allt ni varit tvugna att ta er igenom på sista tiden så borde ni ha ett underbat liv framför er:)

Klart att operationen bara för gott med sig för Stella, men jag förstår dig, det känns svårt att veta att de ska operera henne igen. Jag håller mina tummar hårt på att allt kommer gå bra och att hon ska ha så lite smärta som möjligt.

Kramar

Mathilda sa...

Fastnade i din blogg. Rörande, gripande och så otroligt mäktigt! Vad mycket ni fått utstå.
Hoppas det vänder för er - håller alla tummar och tår för lilla Stella.