onsdag 6 oktober 2010

Viktga saker

Idag pratar vi om viktiga saker. Idag pratar vi om känslor.

Jag och min fyraåring sitter i soffan och läser bok. Det är en bok lånad på bibblan. Majas växter eller något liknande heter den. Vi är på Rödbeta när Leia plötsligt säger;
"Vet du, mamma, idag på förskolan målade jag en gubbe med en ledsen mun och sedan satte jag dit riktiga ögon på honom.".
"Ja ha, riktiga ögon?"
"Ja, riktiga ögon som kan snurra"
"Ja ha, vart fick du dem ifrån då?"
"Från en bruk"
"Ja ha" fortsätter jag. "Men varför hade gubben en ledsen mun då?"
"För att han var ledsen så klart", säger Leia.

Samtalet fortsatte och det visade sig att de hade pratat om känslor idag på förskolan. Känslan att vara ledsen. Man kunde vara ledsen när man ramlat och slagit sig. Och då rann det tårar ner för kinderna. Eller så kunde man skratta så man grät. Då rann det tårar med.

Idag har jag vart på vattenträning. Hos sjukgymnasten. Och vid slutet av varje vattenträning finns det tid till avslappning. Och idag tog jag mig verkligen tid. Eftersom jag sannerligen över aktivt på att ha ett så lugnt tempo som möjligt. I allt jag gör. Med blandat resultat. Tänkte jag att idag så tusan ska jag. Idag ska jag verkligen inte tänka på något annat än här och nu. Ta mig tid. Till att vara. Här i bassängen. Sagt och gjort. Med en fantastiskt skön stor luftkudde under huvudet och två liksom stora runda långa skumgummikorvar (en under armarna och en under benen) låg jag och flöt i den varma bassängen. Nåja. Inte tillräckligt varm för att jag inte ska frysa lite grann men trettiofyra grader är det i alla fall. Och plötsligt blir jag alldeles ledsen där jag ligger. Och jag kan tillägga att gråta på allmänna platser hör inte direkt till vanligheterna för mig. Jag skulle vilja påstå att jag mycket sällan gråter bland folk. Och ska jag tillåta mig själv att gråta offentligt är det helst till film.

Men idag var det på ett vattengympa pass. Mitt i en bassäng. Bland folk. Och det var faktiskt väldigt skönt. Förlösande liksom. Att först tillåta mig att tänka på det som gör mig rädd och ledsen, och faktiskt låta känslorna komma. Och gråta. För visst gör det inte så mycket om kinderna blir blöta när man ändå ligger i en bassäng?

Överraskande nog gick det över förhållandevis snabbt. Och då kändes det bra. Och borta. Och det var vid det tillfället jag först förstod innebörden av en tankemodell jag nyligen fått lära mig. Den tankemodell som bland annat går ut på att "släppa taget". Idag släppte det. Helt av sig själv. Mamma var ledsen. Och då rann det tårar nerför kinderna.

Svårare än så är det liksom inte. Det har min fyraåring berättat för mig idag.

När man är ledsen gråter man.

Och det är faktiskt rätt stort.

Puss och Kram

6 kommentarer:

Linda sa...

vilket rörande inlägg. Varma kramar till dig!

Malin - Mamma till h-barn sa...

Du skriver som vanligt alldeles underbart. Släppa taget, är det SOAL du tänker på? Det kämpar jag med på jobbet just nu...
Kram fina du!

Sandra sa...

Vilken befrielse att bara kunna vara i nuet och släppa ut det överflöd du burit på.
När man är ledsen SKA man gråta, men hur många vågar göra det? Vågar släppa sina egna tankar och bara låta det komma. Jag gör det sällan, spänner mig in i det sista. Vet inte varför, ska nog sluta med det. Tack!
Hoppas din dag blir bra, kram.

Jenny sa...

Det händer mig också när jag slappnar av riktigt ordentligt. Lämnar fasader och förväntningar och bara … andas ut, blundar. Då får jag alltid en sorgsen känsla i hela kroppen och tårar i ögonen.

/En som nyligen hittat hit till din blogg :)

Gitte sa...

Åh så skönt att du kunde släppa efter och låta känslorna komma fram! Det är ganska vanligt vid avspänning, meditation, mindfulness, massage osv. Men det brukar bli mindre tårar med tiden som spänningarna släpper och efter ett tag kan man göra övningarna utan tårar :-)
Kram!

mojje sa...

Du är så klok- som vanligt.