En stor dag

Fyr fyra år sedan kom du till världen. Du var helt perfekt. Tio fingrar tio tår. Lugn, otroligt vacker och alldeles underbar. För fyra år sedan hade jag precis fått komma ner från uppvaket. Jag var nyopererad och nybliven mamma. En omtumlande och kaotisk tid väntade mig. Med sjukdom efter sjukdom, för mig. Men du var fullt frisk. Mådde som den prinsessa du är. Grattis på fyra års dagen älskade Leia. Här följer en text jag kopierat in som jag skrev för fyra år sedan.

Skrivet 2006-08-26, välkommen till världen älskade Leia!

"Vattnet går 29/6 2006
Ungefär kl 01.30 går jag upp för att gå på toa. När jag kissat klart på toa hör jag ett "knäpp" ljud i magen, jag torkar mig o ställer mig upp och då börjar det rinna läns benen...som att jag kissar på mig igen. Det rinner längs båda benen lite grann och jag tar ett kliv ut i hallen och tanken slår mig så klart, kan det vara vattnet som gått?? Jag vågar inte hoppas riktigt, utan tar ett kliv till men då rinner det allt mer och jag vänder in på toa igen och torkar upp efter mig.

Jag ringer upp till förlossningen på östra och de säger till mig att jag ska åka in och kontrollera, trots att det är mitt i natten. Jag tassar in till Tias som ligger o sover o säger till honom att jag bara ska till östra på en kontroll för att jag tror att vattnet har gått, att han ej behöver följa med o att jag snart är tillbaka.

Det var spännande att sätta sig i bilen och åka in. Jag hade absolut inga värkar så det var inga problem att köra själv. Kl 02.00 var jag inne, en lagom trevlig/sur bm mötte mig, hon var inte särskilt gullig, nästan lite nonchalant. Jag tänkte att bara jag inte får en sådan när jag ska in "på riktigt", men nu spelar det väl ingen större roll...

Hon kopplar in ett ctg, som visar att allt är bra. -Vilken piggelin baby du har, säger hon, vad hon nu menar med det?

Sedan byter de bm, en annan mkt gulligare gör en gyn-undersökning och de konstaterar vattenavgång. Jag får några stooora binder med mig samt ett papper att läsa där det står vad jag ska göra när jag går hem med vatten-avgång.

Förlossningen hade alltså börjat.

kl 04.00 var jag hemma igen, går o lägger mig efter det att jag ätit lite, var både hungrig och uppspelt. Jag sover dock inget alls, pratar med T lite vid 05.30 då han åker till jobbet, säger att han kan åka o jobba men måste vara hemma rätt tidigt, vi ska på ctg-kontroll på östra på dagen.

Sedan sover jag ngn h innan jag ringer östra kl 09.00 som det stod på pappret som jag fick med mig från förlossningen. Man ska tydligen göra ctg 1 gång per dygn när vattnet har gått, ok tänkte jag, då kan det i värsta fall bli 3 st ctg för mig o babyn.

På Östra sa de att vi skulle komma in efter lunch. Tias slutar rätt tidigt den dagen. När han kommer hem går vi o lägger oss, båda är trötta, vi sover någon h och stiger sedan upp vid 13.00.

Kl 14.00 åker vi in till östra, väl där möter vi en vän i väntrummet. Hon skulle göra en koll pga högt blodtryck. Vi får vänta rätt länge sedan kommer vi in, får sitta på en stol o göra ctg o registrera fosterrörelser genom att trycka på en knapp varje gång jag känner babyn röra sig. Det hela går fort max 5 min. Allt var bra och vi får åka hem igen med en ny tid tills i morgon. Bm sa dock "Jag tror inte vi ses i morgon"... jag vågade inte hoppas men tanken slog mig...

Värkarna börjar
Vi åker hem igen och kommer hem rätt sent. Vi äter lite o jag surfar lite på nätet. Kl 19.00 börjar jag klocka värkarna som kommer regelbundet. Kl 21.00 går vi på promenad till Hemköp, vid varje värk får jag stanna och andas som vi lärt oss. Vid Hemköp möter vi en kollega till mig, rätt komiskt. Hade då värkar ung var 5:e minut, dock för sällan för att åka upp till östra.

Vi går hem igen o jag forsätter o klocka värkarna som blir kraftigare o kommer mer ofta. Tias masserar mig i korsryggen, jag hänger mot väggen eller mot minis skötbord. Tiden går rätt så fort.

Vid 23.00 ringer jag till östra o säger som det är, att jag har värkar o undrar om de har plats i natt. "Ja visst" säger de o råder mig att stanna hemma ett tag till. Jag hade väldigt ont men skulle försöka stanna hemma.Jag tänkte att en h måste jag väl stå ut hemma till...

Kl 00.45 står jag inte ut längre, det gör så himla ont i ryggen och jag känner mig rädd och ensam. Tias hade precis gått o lagt sig. Jag ringer upp igen o de säger att jag får komma upp. Jag funderar på hur jag ska kunna sitta i bilen under en värk, jag måste ju stå upp, det gör mindre ont då. Jag tar med mig en kudde att sitta på.

Till Förlossningen
Färden till östra går fort o bra, 7 min ca, inga bilar ute. (7 minuter är väldigt snabbt kan jag lova). Väl där så släpper Tias av mig vid "grusvägen", de bygger om och har en grusväg in till förlossningen. Den vägen är max 100 m lång men kändes som flera km, aj vad ont det gjorde!! Jag går sakta framåt o tias parkerar bilen o kommer sedan i kapp mig.

Inne på förlossningen möts vi av en rätt så pigg bm, Marie hette hon. När jag får syn på henne gör det så förbannat ont och jag har svårt o gå och blir ledsen... Hon visar in oss i ett rum och jag får lägga mig på sängen o hon kopplar in ctg. När jag ligger där avtar värkarna och smärtan lite. Hon tycker att mina värkar är sådär kraftiga, 2-3 st på 10 min. Hon säger att vi ska ut o gå en promenad för att se "vart det hela tar vägen".

Hon låter väldigt övertygande och jag blir väldigt orolig över att hon ska skicka hem oss, hur skulle jag klara en bilfärd till?? Och jag har ju såååå ont, jag vill inte ut o gå, jag vill ha smärtstillande, tänkte jag. Men jag vågade inget säga för då kanske hon skulle skicka hem mig?? "Det är varmt ute i kväll, säger hon, men jag skickar även ut folk o Januari", säger hon vidare och småler...

På Promenad
Vi går ut och det går väldigt sakta. Det är snarare kallt ute, i alla fall när man bara har en tunn kofta som jag hade. Kl var runt 02.00 och jag tänkte att jag var här precis för ett dygn sedan också...

Jag minns hur jag sett på informationen som jag var på, på östra innan förlossnignen, om en oh bild som visade ett par som gick på promenad till pressbyrån, där den bm som höll i infon sa att "När man kommer upp kan det vara så att värkarna ej är så kraftiga, då kan man få ta en promenad, tex kan man gå till pressbyron".

"Vi ska till pressbyrån" sa jag till Tias. Ok, sa han. Det var väldigt långt till pressbyrån, i alla fall kändes det så. Vid varje värk fick vi stanna o jag kramade Tias arm o hand hårt o hängde på honom. Han klagade över att det var kallt, jag tänkte tyst att jag hundra ggr hellre hade frusit än haft så här ont!

"Kan vi vända nu, jag fryser ju" sa Tias, "Nej vi är inte framme än" sa jag, fast beslutsam om mitt mål... pressbyrån.

Sedan vände vi och stapplade tillbaka igen, det tog lång tid. Väl tillbaka så hade jag väldigt ont och jag var väldigt rädd för att hon skulle skicka hem mig. Det kom ingen in till vårt rum med det samma. Tias fick ringa på klockan för jag hade så ont. När bm kom in hade jag panik av smärtan o rädslan för att få åka hem. Jag började hyperventilera och var väldigt skärrad över hur ont man kan ha...

Bm försökte lugna mig o sa att jag skulle få ta ett bad, hon sa att hon trodde att det skulle göra mig gott, för att jag skulle kunna slappna av. Hon sa att hon ej velat kolla hur öppen jag var innan, för att det finns risk för att bakterier kommer in när vattnet har gått. Men nu kollade hon, 3 cm var jag öppen. Jag tänkte att om jag får bada får jag i alla fall stanna lite till, jag var alltså fortf ej övertygad om att jag skulle få stanna. Rädslan över att bli hemskickad och övergiven plågade mig ännu.

Jag får bada
Jag fick även två st panodil. Kl är nu 03.30 och jag får bada. Bm lyssnar på hjärtljuden via en tratt i badet som är 140 slag. Jag ligger där ett tag men rätt snart ringer vi på klockan och jag önskar lustgas. Först vågar jag ej andas i tratten, den är läskig, men den blir snart "Min bäste vän", precis som jag hört att lustgasen blir för många. Värkarna känns absolut inte lika mkt nu.

Efter ett tag gör det ont igen, jag ber sambon ringa på dem o säga att jag vill ha EDAN. Jag gillar ej sprutor mm, men jag står inte ut längre..

05.00 kliver jag upp ur badet, en annan bm tar över (står det i min journal som jag läser efteråt, detta minns jag knappt själv, jag är väldigt smärtpåverkad och lustgaspåverkad och minns ej ansikten, utan bara smärta och ångest). Jag minns vilken panik jag hade över att jag skulle upp ur badet och upp från lustgasen. Hur skulle jag klara av att gå hela vägen från badet till mitt rum där lustgasen var?? "Du klarar det!" säger bm. "Andas några djupa andetag innan vi går, så går vi fort mellan en värk", säger hon vidare. Jag gråter av smärta o rädsla men kampar tag i gåstolen och mer eller mindre springer iväg efter några djupa andetag i lustgasen med gåstolen i högsta hugg...Kanske är det inte att springa, men det känns så för mig, jag kämpar på allt vad jag kan...

Edan
Strax innan jag får edan känner bm på mig igen för att se hur öppen jag är, "grattis du är öppen 4 cm, du kan få edan", säger hon. "Hjälp tänker jag, bara 1 cm på hela bad-förloppet, hur ska detta sluta?"

kl 05.50 får jag edan av narkosläkaren, jag minns hur hon "skällde" på mig för att jag hade lustgasen hela tiden. Jag minns att jag hörde precis vad de sa till mig, kunde de inte låta mig bara i fred med lustgasen, varför skulle de tjata på mig att jag ej fick ha den hela tiden. När hon lade edan skulle jag ligga helt stilla, jag minns hur jag tänkte att om det så är det sista jag ska göra, kommer jag vara stilla. Jag var helt stilla och fick edan.

06.00 känns det bättre, kan slappna av nu. 06.30 tar en annan bm över, Nicoline, hon är väldigt gullig och snäll minns jag. Nu så minns jag mest att jag vilar och andas lustgas när värkarna kommer.

Öppen 10 cm
07.30 känner bm på mig och säger "grattis, du är öppen 10 cm!" Oj oj tänkte jag, blev väldigt glad för nu var väl det värsta över?? De säger ju det, att det tar längst tid o öppna sig, nu ska man "bara" krysta ut babyn. Men oj så fel de kan ha, visade det sig så här i efterhand. Jag trodde dock inte på allvar i den stunden att det värsta var över, jag visste att det var långt kvar, det kände jag.

Lång väntan och mycket kämpande
Jag minns att det var många h, att Tias liksom jag var väldigt trött, att det kom in fika och fikan åkte ut utan att jag rört den. Jag minns att bm säger till olika ställningar jag ska prova för att påskynda förlossningen. Jag minns hur vi lyssnade på de skivor vi hade med, Belle & Sebastian och Moneybrother bl a. Jag minns hur T berömmer mig för att jag är duktig. Jag minns hur bm sitter vid datorn och knappar. Jag minns att det var lugnt o skönt på rummet och att jag aldrig var rädd.

10.00 börjar jag få regält ont i ryggen igen. Narkosläkaren kontaktas. Det känns som det gjorde innan jag fick edan. 10.15 upptäcker bm att det ej är ngt flöde i pumpen, dvs edan verkar ej längre.

10.30 får jag en ny eda. Nu börjar jag även få feber. Jag vilar o andas lustgas och tiden löper på. Jag får massor av värkstimpulerande dropp för att värkarna ska ökas och för att babyn ska sjunka ner. Samtidigt stiger min feber. Babyn sjunker dock inte ner, tiden går och inget händer, upplever jag. Och precis så är det. Jag säger någon gång till bm att jag vill ha kejsarsnitt, att jag inte orkar mer.

Läkaren bedömmer kejarsnitt
Tre timmar senare av smärta och kämpande, av värkstimulerande dropp och av feber , dvs 13.30 tillkallas en läkare som bedömer att babyn inte sjunkit nedanför spinalknölarna ännu. Babyn är alltså fortfarande långt uppe i förlossningskanalen. Inget har alltså hänt sedan halv åtta på morgonen. Sex timmar har fortlöpt. Bm trodde dock att baby sjunkit ned, men det var fostersvulsten de kände då... inte huvudet. Hon ordinerar akut kejsarsnitt. Babyn har troligtvis fastnat. Och jag mår dåligt. Jag hör hur de "pratar över huvudet" på mig, jag förstår precis vad som händer, men de pratar inte med mig.

Mamman är rejält uttröttad säger bm, och hon har feber. De avbryter det värkstimulerande droppet och säger till mig att jag ska få kejsarsnitt. Jag känner mig väldigt lättad, nu är detta över. Samtidigt är jag sååå besviken. Jag har ju alltid trott att det skulle bli kejsarsnitt för att jag är så trång, så blir det så, usch vad typsikt. Jag är ledsen och gråter, jag är rädd och just i denna stund så byter de bm. Nicolines skift är över, någon annan kommer in.

Nu blir det stressigt på rummet. Det ska sättas kateter och tias ska byta kläder. Jag har fått tid om 10 min och den nya bm ska få rapport av den gamla. Alla stressar och jag vill inte vara med längre, kan det inte vara lugnt o skönt som det var innan? Med lite musik och vila?

Nu tar vi bort lustgasen Caroline, du ska upp på operation, säger någon. Nej, nej tänker jag, jag klarar det ej utan lustgas!!! Men jag klarar det, vi åker upp i hissen. Jag profylax-andas och håller någon i handen, var det Tias hand kanske, jag minns inte.

Väl inne på operation minns jag hur ljust det var i rummet. Sedan såg jag massor av folk, de presenterade sig och de började greja med mig. Jag fick lite panik... De gjorde så mkt saker och var så stressade och jag bara hängde med. Jag fick ett grönt skynke nedanför huvudet, det kändes som jag skulle kvävas. Jag fick även en slang i näsan, fy vad den skavde och nästan kvävde mig. Jag fick hålla en bm i varje hand, för att lugna mig, men jag var redan lugn, fysiskt sett.

Jag berättade att jag inte ville att de skulle lägga babyn på mitt ansikte när den var ute, för jag hade klaustrofobi, kände mig instängd o ville ej ha ngt för mitt ansikte. Ok, sa de.

Nu 14.52 börjar operationen och 14.56 föds min älskade Leia och 15.16 är operationen över. I efterhand har jag fått läsa och fått det berättat för mig att det var ett komplicerat ingrepp. Babyn satt fast i mitt bäcken och han som opererade och skulle plocka ut babyn kom ej ned i mitt lilla bäcken. De fick alltså byta läkare till en kvinnlig kirurg de fick ringa på som hade mindre händer o kom ner och fick tag i babyn. Babyn hade dessutom sjunkit nedanför spinalknölarna, alltså var hon längre ner än vad de trodde, vilket också försvårade operationen.

Jag lyssnade efter ett skrik
Jag minns att jag låg o lyssnade efter ett skrik. Babyn måste ju skrika för att vara frisk o andas. Helt plötsligt hörde jag det, vilken lättnad.

Tias började gråta av lycka, jag såg inget, kände mig rätt tom och chockad. "Vad blev det", frågade jag. "Pappan får titta efter", sa läkaren. "Jag ser inte vad det är", sa sambon, han var för chockad. "En tjej", sa han sedan.

Vår älskade Leia var ute och hon fick full pott, 10 10 10, vägde 4000 g och var 51 cm lång!

Välkommen min älskade prinsessa!!!!"

Leia nyfödd

Det var alltså dagen då min fyraåring föddes. Som ni kan urskilja av min berättelse var jag inte särskilt nöjd med min förlossning. Förlossningen i sig gjorde även att jag blev mycket sjuk efteråt och fick ligga inne tio dagar innan jag skrev ut mig själv. Sedan fortsatte eländet i cirka tre månader med flera livmoderinflammationer, infektion i själva sömmen, flera uvi och annat elände.

Men även den tuffa tiden klarade vi! Och nu är det ett minne blott! Och jag har även fått möjlighet att gå igenom den och känner mig nu helt klar med den biten. Har ju dessutom efter det upplevt en lugnare förlossning där jag kände mig säker och trygg. (Att både jag och baby nummer två blev väldigt sjuka efteråt (gallsten, bröstböld och hirschsprung för Stella) är dock en historia ni redan känner till och inte heller det var en lätt resa men även den stormen lade sig.

Det har hänt mycket på fyra år. Framför allt alldeles ljuvliga och underbara händelser.

Frukost på sängen...

... och massor av paket...

...mer paket

Hela fyra ljus i tårtan!

Puss o kram