Skriv om en Idé

Ofta känns det lönlöst. Ja rent ut av hopplöst. Som att febrilt leta efter nålen i höstacken. Den där pyttelilla knappnålen i ett berg av gräs. Ja hur hittar man den? Är det ens någon idé att leta?

Den frågar dyker upp. Allt som oftast. Är detta meningsfullt? Det jag gör. Mina små små övningar. Och mina små små mål. Som att vakna om morgonen. Gå upp, tvätta mig, klä på mig, sminka mig och äta frukost utan uppehåll. Utan att vila emellan. Eller som att kunna ta en dusch. Utan att sitta på en plastpall. Som att följa med barnen ut till lekparken. Utan att sitta på bänken hela tiden och räkna minuterna tills jag får gå in och vila igen. Eller som att spendera en hel helg utan en enda stark värktablett.

Så jag tänker att ja det är det. Det är meningsfullt. Att leta efter nålen. I höstacken. Fast med den lilla skillnaden att denna gången spelar det ingen roll om man metodiskt och systematiskt börjar i ena änden och finkammar varje millimeter av höskullen. För att hitta nålen alltså. Nej. Det funkar ju inte så. Det handlar inte om det. Om att jobba hårt. För helt plötsligt kommer det en kraftig vindpust och ändrar om allt. Igen. Och då kan det bakomliggande arbetet och letandet tyckas vara rätt så lönlöst.

Men nu såhär ett år efter olyckan börjar jag få någon slags rutin på det hela. Och när det blåser som värst. Ja när hela höskullen knakar i fogarna och gräset gör små virvlar i luften, då sätter jag mig helt enkelt lugnt ner. Och iakttar. Vad som händer. Och väntar.

Och tids nog lägger sig även denna stormen. Och då reser jag mig upp igen. För jag vet vid detta laget, ja jag är till och med övertygad om, att mina små små övningar är meningsfulla. För det är ju själva letandet efter knappnålen i höstacken som är själva meningen. Det är vägen dit, och inte ändamålet, som är själva idén.

Med livet.

Skrivpuff, skriv om en idé.

Ett ögonblick av livet. Idag.

Puss och Kram