Pitus sprang i sitt lilla hjul. Varje dag. Och speciellt om kvällarna. Och nätterna. Då var han som mest aktiv. Han sprang och sprang men hur mycket han än sprang kom han ju aldrig någon stans. Hjulet snurrade bara fortare och fortare. Så snabbt att det gnisslade om det. Jag brukade ligga och lyssna på det där hjulgnisslet om kvällarna. När jag inte kunde sova. Och jag kan än idag inte låta bli att undra, visste han om det? Att han aldrig kom någonstans. Att han faktiskt bara befann sig i ett ekorrhjul. Här och nu. För alltid.
Ekorrhjul. Livspussel. Vabbdagar. Deadlines. Viktiga möten. Egentid. Och samtid. Dagisdagar. Och studiedagar. Det är de nötta orden. De uttjatade orden. I vår nutid. Och jag orkar inte lyssna längre. Jag vet. Jag kanske också var där. Eller på väg dit. Dit till det evigt snurrande ekorrhjulet. Men så hände det något på vägen. Ja. Det var ju just på vägen det hände. Och var det min smala lycka? Var det det som var meningen? Med allt? Detta?
Men alla andra då? När ska de vakna upp? Jag kan inte annat än ställa mig samma fråga till dem. Samma fråga som jag tänkte om Pitus. Vet de om det? Att de inte kommer någonstans. Att ju fortare de springer, desto fortare snurrar hjulet. Tills de ramlar omkull. Eller stupar. Eller tills hjulet går sönder. Med ett brak.
Och trots att jag vet. Numera. Trots att jag med hela mitt jag känner att ett ekorrhjul är det sista jag vill kliva in i. Igen. Torts det. Så finns det inga garantier. Någonsin. Att inte hamna där.
Men just nu är jag bara här. Och nu.
Men Vart är du?
Puss och Kram
7 kommentarer:
Vart är jag? Ibland springer jag i ekorrhjulet tror jag. För vardagen är ganska fix och jag tycker att jag màr bra med att ha en slags ram att röra mig inom.
Men sen Mattias diagnos kom sà har jag fàtt lära mig att ta vara pà de smà guldkornen i vardagen och njuta av smà stunder och inte bli sà upprörd för saker som inte funkar som jag vill. Vi försöker ta vara pà livet och den tid vi har tillsammans. (Mattias kanske inte kommer att vara hos oss sà länge, ingen vet). Men varför var det tvunget att nàgot sà fruktansvärt skulle träda in i vàrt liv innan jag kunde dra i nödbromsen och sakta ner farten i ekorrhjulet?
Skapa din egen väg i ditt tempo. Det är bara sà det kan funka.
Mitt hjul sitter i huvudet. Skrangligt och vint efter alla mina försök att demolera det. Icke att jag fastnar i det igen så att allt blir slentrian. Samma gnäll, samma önskningar och samma jante...
Jag är på väg, min egen lilla vingelväg. Du med!
Kram (Fint inlägg.)
Klokt skrivet!
Själv så anser jag mig spendera en aning för mycket tid på jobbet och en aning för lite hemma. Men det är marginellt =)! I det stora hela så känner jag mig väldigt tillfreds med vad livet har att erbjuda. Jag har mål att sträva efter och visioner som lockar och som förhoppningsvis blir förverkligade en vacker dag. Men allt har sin tid, nu är barnen prio ett i mitt liv! De är bara små en gång och den tiden kommer aldrig mer igen hur mkt man önskar!
kram på dig...
Oj, tack för kommentars-bomben! ;) Alltid kul med ord.
Det här med ekorrhjulet är jag kluvet till. Jag jobbar medvetet halvtid (när jag inte är mammaledig) och försöker att inte ha för mycket planerat. Barnen har inga aktiviteter osv. Men samtidigt är jag tacksam för den vardag vi ändå har med dagishämtningar och lämningar och handling, matlagning, helger, träning. När vi inte hade någon som helst vardag eller vanligt liv alls, när Lillebror var så sjuk, då saknade jag det där.
Så, ja, jag väljer noga och gillar det i smyg. ;)
När jag var ung så skrev jag små lappar till mig själv för att ständigt påminna mig om att aldrig bli en Svensson. Men jag insåg någonstans på vägen att tryggheten är friheten. Så länge man tar ansvar för att leva ut sitt liv till fullo så kan man bli lycklig. Ett tryggt familjeliv är enbart en bas för den människa jag är och vill bli. Ett ekorrhjul för vissa, en grundläggande bas för andra. För kan man inte kombinera allt det där med föräldraskap och självförverkligande på ett ganska enkelt sätt ändå? Det tror jag. Jag har exempelvis lovat mig själv att lära mig spela cello innan jag fyller 35.
Tack för alla kommentarer!
Det jag avser med ekorrhjul är att ens liv blir ett invant mönster som man har svårt att se på utifrån. Eller svårt att ändra på. Eller känner ett måste att efterleva. När mönster eller rutiner förblir utan att man egentligen mår bäst av det. När ens alla måsten och prestationerna värderas högre än vägen dit. För det är som den visa sa, Det är inte slutmålet som räknas utan vägen dit!
Jag tänker att man inte ska fastna i gamla mönster som man själv eller andra skapat men inte för en framåt.
Att bara vara, se det stora i det lilla, och flyta med istället för att streta emot, tror jag är min nyckel till friheten. Den inre friheten. Vingarna som för en framåt och sprider harmoni!
Då spelar en missad deadlines på jobbet eller frånvaro pga tre vabb-veckor i rad, inte så stor roll. Det är världsliga saker som kommer och går. Som man inte rår på. Utan tar det onda med det goda och ser helheten. Det är den som räknas.
<3
Så klok, så klok. Som vanligt. Och jag läser- och reflekterar och funderar. Och njuter av hur du sätter igång tankarna.
Skicka en kommentar