tisdag 22 februari 2011

På okänd is

Jag dras till det. Och längtar till det. Att få se det. Känna det. Med hela mitt jag. Min uppmärksamhet skärps alltid en aning, när jag närmar mig det. Jag blickar ut över det och slås av dess storhet. Havet. Dess enorma kraft. Vågorna som piskar mot klipporna. Och vinden som på ett lekfullt sätt viner omkring över det, runt det och lämnar ett sus efter sig. Men idag möttes jag istället av en stillhet. Istäcket bereder ut sig som en vit slöja och försvinner långt bort mot horisonten. Hav och himmel skiljs av med den mörka karga klippkanten. Och himlen såg idag mystisk och spännande ut med ett gigantiskt molnfång som fast och bestämt försökte stänga solen ute. Utan att riktigt lyckas. Och de där små genomträngande strålarna. De är just de solstrålarna som vi alla behöver. Och längtar efter.

Jag ser fotspår på isen. Och lockas av tanken att följa dem. Jag tänker på hur modiga de är. De som tar steget ut. På okänd is.












Puss och Kram

5 kommentarer:

David sa...

Jag har alltid resonerat så att om man inte vågar gå ut på isen så får man heller inte uppleva så mycket. Erfarenheter som förhoppningsvis dels är roliga att uppleva, men också får en att utvecklas och hjälper en både nu och i framtiden. Då menar jag förstås i metaforisk mening, det är inte alltid bra att gå ut på is, speciellt på våren om man är osäker på tjockleken. Men det är nog nyttigt att testa lite nya saker i livet, pröva sina egna vingar mellan varven för att förstå vad man är för människa, det tror jag kan gynna exempelvis en långvarig relation.

Sandra sa...

Jag älskar också havet. Kom på att det var längesen nu, vågskvalpet saknas i mitt minne. Is har vi sällan här, för mycket vatten. Underbart med det stora och öppna. Fina bilder.

Jag tycker att jag förstår dig, tror iaf det. Du frågade om det efter ditt förra inlägg. Förstår på mitt sätt, och det är ju så vi fungerar.

Ha en fin kväll. Kram

Anonym sa...

Du skriver underbart vackert! Ser världen med andra ögon än mig iaf!
Jag njuter varje gång jag kommer ner till havet, lyx att ha det å nära!
Tack för trevlig pratstund idag!
Kram på dig,
Jennie

Sandra sa...

:) Ja, det är paneltak med bjälkar. Vi har sånt tak i hela huset, lite vitlaserat överallt utom i vardagsrummet där det är mer rått och mörkbestsat med bjälkar. Vårt underbara hus!

Jenny sa...

Hej Caroline!
Vackert skrivet och fina bilder,de ser lite trolska och mystiska ut tycker jag:)

Sköt om dig!

Kraam Jenny