Ledaren och den lidande damen

Jag har ju fått förmånen att träna i varmvattenbassäng. En gång i veckan. Och då menar jag varm som i minst trettiofyra grader. Det var riktigt mysigt där idag. På träningen. Med en himmel som fullkomligt öppnade sig utanför, blixtar som med täta intervall lyste upp den mörkgråa himmelen och trängde sig in genom fönsterrutan, var det avslappnade och sådär trivsamt och skönt att känna det varma vattnet omsluta kroppen. Jag bad ledaren sänka musiken medan andra patienter protesterade. Och jag tänker att det är fel. Fel att den som är yngst vill ha den tystaste musiken. Men trots att musiken är hyfsat välvald stressar ett för högt ljud mig enormt. Jag är helt enkelt ljudkänslig. Och att våga säga ifrån. Det får man träna sig på. Och vad är väl ett bättre tillfälle än en vattengympa med tio bestämda, lidande damer som antagligen ser vattensjukgymnastiken som sin största sociala aktivitet för veckan? Och liksom går igång på musiken.

Hon dämpade i alla fall. Musiken alltså. Och jag kunde tillgodogöra mig hela passet. Förhoppningsvis kommer jag ur sängen i morgon med. Jag tänkte på att ta det lugnt idag. Det var min läxa. Från förra onsdagen. Och jag brukar ju göra mina läxor. Nu för tiden.

Mitt under passet idag (som för er antagligen skulle uppfattas som någon slags uppvärmning med lite stretching) var det en dam som liksom föll ihop i vattnet. Fick tag i en ledstång vid bassängens kant och hängde på den och pustade. Och jämrade sig. Medan ledaren hurtigt hoppade vidare vid bassängkanten. Jag tittade argt på ledaren. Och vände mig oroligt mot damen. Ingen reaktion. Ledarens ignorans var lika talande som damens lidande.

Jag blev riktigt arg. Gick fram till damen i vattnet och frågade hur hon mådde. Hon ryckte till och sa att hon hade ont i foten. Och benet. Någon slags kramp. Jag frågade om jag kunde göra något för henne. Om hon ville ha hjälp upp ur bassängen. Nej det var ok. Men det såg inte så ut.

Ledaren skuttade vidare. Helt oberörd. Jag bestämde mig för att jag ogillade den där ledaren. Skarpt. Vi är faktiskt ett gäng tjejer här som inte mår något bra alls. Och kanske vore det på sin plats att ha någon slags omvårdnadsådra i sig. Kanske vore det på sin plats att man kunde möta människan där den är. Just nu?

Efter ett tag simmade jag fram till den lidande damen igen. Hon ville inte heller denna gången ha någon hjälp. Hon försvann sedan. Till en stege och sedan upp ur bassängen. Utan att ledaren reagerade.

När det var avslappning i slutet av passet ägnade sig den där ledaren till avancerad yoga. Och då menar jag avancerad som i att liksom stå på huvudet eller nacken med benet rätt upp och gå upp och ner med benen.

Det är som att strö salt i såren. Att för mig, med min skada, se någon som liksom står på nacken.

Nej henne gillar jag inte!

Puss och Kram