Ortopedin

Efter sex månader var det äntligen dags för någon slags bedömning. Bedömning av hur min nacke med mera mår. Remissen var skickad för några veckor sedan och först fick jag komma och träffa en sjuksköterska och en sjukgymnast. Vilket jag redan berättat för er. Och idag var det dags för läkaren att säga sitt. Och det var en enorm skillnad. På hur han bemötte mig, vad han undersökte, hur han undersökte mig och vad han sa. Och hans teori samt framtidsplan. Det verkar vara många som har planer för mig. Ja hur många rehabiliteringskedjor ska jag vara inne i egentligen? Hur många team ska utreda mig innan denna skada är läkt tro?

Jag är så klart enormt tacksam för den hjälp jag får. Men jag önskar så otroligt mycket att det också hjälpte. För i ärlighetens namn har inget hjälpt ännu. Visst, jag får smärtlindrig för stunden. Massage dämpar smärtreceptorerna eller vad han sa. Specialisten. Men den kommer tillbaka lika snart. Jag är bl a överkänslig i nacke och överarmar och rygg, för känsel alltså, och har minskad känsel/tappat känsel i nedre delar av armarna o händerna. Typ. Stick och kyla överreagerar jag på. Om ni fattar. Kyla blir smärta. Som sitter kvar. Men försvinner efter ett tag.

Jag känner mig faktiskt bättre till mods efter dagens läkarbesök. Det kändes som att jag äntligen fick träffa någon som visste vad han pratade om. En läkare som kunde bekräfta att jag har en allvarlig skada. En läkare som erkände att han inte kunde trolla men ändå hade en bra plan för mig. En plan som han faktiskt testat redan. Jag är alltså ingen försökskanin. Och dessutom hade han en plan B och C med om detta ej funkade. Men den förtäljde han ej idag. Han var även så rak så att han sa att han förmodligen tror att jag är bättre om ett halvår. Eller ett år. Eller tre år. Om jag blir bättre. Alla blir inte det. Men jag tillhör inte dem alla. Aldrig i livet. Jag är trettiotre år och har hela livet framför mig! Visst? Visst är det så. Snälla håll med mig!

Så kortfattat ska jag inom några v byta mediciner helt. Och vara med i något slags åttaveckorsprogram. Jag drar en liten suck. Och tänker att hur ska jag orka? Ännu ett ställe... Funderar på hur jag ska lägga upp det hela. Vad jag orkar med. Det är ju inte lönt att ta tre steg fram och fyra bak, som de försöker lära mig. De som kan. Max ett ställe per dag. Och det är sant. Annars kommer jag väl aldrig bli frisk.

Vi ska i alla fall ses igen. Jag och han specialisten. Om cirka sex veckor. Och tills dess lär det väl inte skett något mirakel. Men jag kommer aldrig sluta hoppas!

Puss och Kram