Inte vilken som helst

Nu smattrar regnet mot rutan. Luften har känts ovanligt tung idag. Det är lika varmt och klibbigt ute som inne. Regnet kom som en räddning igår kväll. Just när det var som fuktigast, klibbigast och varmast ute öppnade sig himmelen och det uppfriskande regnet svalkade allt varande som skrek efter avkyla.

Vi har nu haft vår underbara torpahelg. Barnen har busat och badat som aldrig förr. Eftersom vi ej har något rinnande vatten i torpet blir det många turer ner till sjön. För att fylla spännerna. Inte för att jag kan bära, men Tias. Eller far min. Som vart med och grejat lite med huset. Och vid varje tillfälle ner till sjön var det en liten tös som skulle med och bada. Hänga och sprattla i stegen. Som en liten groda. Släppa stegen får man dock inte. Inte för en endaste liten sekund. För sjön är djup som den djupaste grav. Gravsjön min.

När jag stillsamt beundrar barnen som springer runt på gräset är det som att tiden stannar. Det känns i hela kroppen att det är en alldeles speciell sommar. Första sommaren vi har två små prinsessor som leker ihop på torpet. En sommar utöver det vanliga. En sommar jag aldrig förr upplevt. Och det känns alldeles märkligt och ovanligt men samtidigt fullkomligt naturligt och normalt.

Förutom det sedvanliga matandet, vyssandet och blöjbytandet har jag även njutit av landsluften. Lyssnat till vindens sus. Badat naken i sjön. Kliat på alla hundra myggbett. Och jagat en och annan blinning.

Och nu är det vardag igen. Nåja. Visst är det fortfarande sommar och sommarlov. Visst är det fortfarande den där alldeles speciella sommaren. Men nu har vi också vart på planerat sjukhusbesök med Stella. Hon fick godkänt hos logopeden. Det betyder att hon kan tugga och svälja. Vilket jag dock redan visste. Men vi fick massor av tips för att komma till bukt med matintaget. Och en vidare remiss till dietist. För att räkna på kalorier med mera.

Det är även vardag i egenskap av rehabilitering och träning. För ond nacke och ont huvud. Jag har vart hos sjukgymnasten. Som jag är varje vecka! Flera gånger. Hela sommaren. Jag tränar och jobbar på med att få bort det onda. Och få må bättre. Kunna utföra lite mer för varje vecka. Se de små framstegen! Visst känns det lite småsegt ibland. Inte minst att ha bokade rehabiliteringsbesök på sommaren. Men detta är ju inte en sommar vilken som helst. Det är inte en tid vilken som helst.

Nej det är en begränsad tid i mitt liv som kommer att gå över. Jag påminner mig själv varje vecka. Och sjukgymnasten påminner mig. Om att vi inte kommer att ses för alltid.

Och det är jag evigt tacksam för. Att vi till slut ska skiljas. Jag och hon.

Fast inte denna sommaren. För detta är sommaren inte vilken som helst.










Puss och Kram