Besök

Klockan är tio i tio och det är ljust ute. Fortfarande. Hur gick det till?

Jag går längs gatan och ser att äppelträden blommar. Det luktar nyklippt gräs. Barnen springer i sommarklänningar.

Jag ser men kan inte riktigt förstå. Är det sommar? Igen? Var är jag egentligen?

Sista tiden känns som ett enda stort töcken. En tid som är en oklarhet. En tid som fylls av att genomleva dagar, timmar och minuter av värk. Av oro. Och av besök.

Besök hos läkaren. Besök hos sjukgymnasten. Och besök hos rehab. Besök på apoteket. Besök i stan. Besök på dagis. Besök på lekplatsen. Besök i hemma i huset.

Ja det känns som att jag är på tillfällig vistelse. I ett annat land. Och snart kommer jag att förvisas från detta land. Men jag vet inte när. Eller hur. Helst vill jag fly idag. Men det går inte. Det går inga plan idag. Och jag har ju visum två veckor till. Men hotellet är inte betalt. Jag måste hela tiden se till att få fram pengar.

Eller kan jag använda något annat som betalningsmedel?

Hallå. Jag hör inte hemma i detta land. Jag är faktiskt svensk och borde få åka hem till Sverige nu. Jag vill vara där äppelträden blommar. Jag vill sitta på klippan längs havet. Jag vill känna doften av svensk sommar. På riktigt! Jag vill se nakna såriga barnaknän. Jag vill bränna hamburgerkött på grillen. Och jag vill titta på allsång på Skansen. Och sjunga med.

Släpp mig fri. Snälla. Jag ber dig. Det är min tur nu. Låt mig vara. Jag har sett detta land nu. Jag kan denna karta innan och utan. Behöver inga mer stopp. Inte här.

Jag längtar hem. Och jag känner mig klar med mitt besök.

Låt mig gå.

Puss och Kram