Att lyssna och prata

Helgen har enligt sedvanligt schema först spenderats i stallet. I lördags var det Åsnis som fick bära Leia på ryggen. Åsnis är mycket riktigt en åsna. Och därmed väldigt envis. Inte alltid så villig att göra det som skas. Men vad gör väl det? Leia älskar åsnan. Och hon får vara nära djuren. Lite egentid med mamma.

Efter ridningen ramlade vi helt spontant in på en second hand som låg rätt nära stallet. Det var trevligt. Hittade dock mer saker än vad jag hade kontanter med mig. Hade 40 kr i plånboken. Leia fick välja. Hon fick en hatt, en klänning med tillhörande jacka. Klänningen var söt. Och jackan. Men kanske inte ihop.

I förmiddags var det tema Noas ark på söndagsskolan. Och bibelutlämning för femåringar och äldre barn i församlingen. Samt barndop. Så kyrkan var mer än välbesökt. Trevligt. Och lite rörigt. Lite så att jag fick de där jobbiga känslorna jag beskrev här om dagen. Och smärtan blev mer påtaglig. Jag är alltså fortfarande lite väl lättpåverkad just nu. Men genom att fokusera medvetet på något litet här och nu, som exempelvis att lyssna till mannens stämma som satt jämte mig och sjöng med en fanatisk röst, fick mig lugn och fridfull.

Hans stämma påminde om min farfars. Som alltid klämde i så där extra högtidligt när det gällde psalmer i kyrkan. Idag var det i och med barndop extra vackra psalmer. De som berör lite extra. Genom mannan sittandes jämte mig och genom att lyssna till hans stämma var det nästan så att jag kände farfars närvaro i kyrkan. Prästen predikande om arken. Och om möten. Och om regnbågar. Dess märkliga kraft. Mannen jämte mig berättade att han nyligen sett en regnbåge. Och hur ljuvligt det var. Jag kunde riktigt se det framför mig. Regnbågen och farfar.

Jag saknar min farfar!

Vi, jag och familjen, hade lite planer för eftermiddagen. Jag skulle bara ta en kort avslappning innan dess. Förmiddagen toppad av en pannkakslunch tillagad av mig gjorde att sängen och avslappningen var ett måste. Dock somnade jag. Som vanligt. Och väcktes av sambo på sena eftermiddagen. Då var det för sent för våra planer. Men Leia hade en lekkompis hemma. Så hon hade roligt ändå.

Man får ta dagen som den kommer. Jag börjar vänja mig. Och acceptera.

I morgon är en ny vecka. En ny vecka med rehabilitering. Det går i rätt riktning. Långsamt. Men jag får än en gång skriva att i detta läge är det bästa att flyta med. Och bara vara. Acceptera. Och lyssna på mig själv. På min kropp. Och på de människor som kan hjälpa mig.

Och mina barn. Och min sambo. Det får man aldrig glömma. Att Lyssna. Ett tänkvärt ordspråk att ta till sig. I alla fall för mig.

"Naturen har gett människan en tunga, men två öron, för att vi ska höra dubbelt så mycket som vi säger".

Fast ibland behöver vissa saker sägas. Ibland behöver man få ur sig saker. Och ting. Vissa dagar kan man inte bara lyssna. Man måste prata också. Vissa dagar kanske man måste prata mer än att lyssna. I vissa situationer eller möten med människor krävs det till och med att man står på sig- och pratar. Och inte bara lyssnar.

Men då kan man lyssna lite extra noga nästa dag. I en annan situation. Vid ett annat möte. På en annan människa.

Söta Alizia som leder Leia som rider på Åsnis.

Vårt första second hand besök i Göteborg.
Denna hatten vill jag ha mamma.

Ovan: Leia och kompisen Anna leker "kanin och sommartjej".
Resultatet av shoppingen: Sommarklänning med jacka samt hatt. 40 kr (kanske inte helt exemplariskt ihop i annat än utklädningssyfte)

Trött cool tjej fikar kvällfika.

Puss och Kram