Här fortsätter berättelsen om Stellas sjukdom, om du ej läst början förut klicka här och läs längst ner på sidan först. Det är det första inlägget av berättelsen. Här tar berättelsen vid från det att Tias ringt 112 natten då jag sov hemma och fick något konstigt krampanfall.
"Ambulansen kom. Jag oroade mig mest över vad grannarna skulle säga. Vad pysslar de på 45:an med egentligen, tänkte jag att grannarna tänker. Konstigt så här i efterhand. Att man skäms över att vara sjuk.
Timmarna som följde var ännu konstigare. Precis när ambulansmännen traskade upp för trappan här hemma var det som att krampen försvann. Jag blev bara otroligt matt och trött. Nu kände jag mig fånig istället. Men samtidigt fortfarande orolig. Jag visste ju inte vad jag haft och jag var rädd att det skulle komma tillbaka.
Jag fick följa med dem till Sahlgrenska. De tog prover på mig i ambulansen. Puls och syresättning tror jag att det var. Det var otroligt skakigt att åka ambulans och jag fick hålla mig i ett räcke för att inte åka ur båren. blev nog lite åksjuk med! De fick reda på att min nyfödde dotter låg på barnkirurgen och att hon var nyopererad. Då drog de själva den smarta slutsatsen att jag måste haft en panikångestattack eftersom jag var åtskild från min baby och eftersom jag trodde att jag ej fick någon luft. Och eftersom jag hade bra puls och syresättning.
Jag blev otroligt trött på dem. "Nej jag har inte ångest", sa jag. "Jag har ont. Smärta. Och jag kunde ej andas riktigt på grund av smärtan." De lyssnade inte. Väl på Sahlgrenska lämnade de över till någon nonchalant sjuksköterska och vidarebefordrade deras smarta slutsats om panikångest och skrev alltså ångest och gav mig den längsta prioriteten. De sa att jag inte skulle räkna med att få träffa någon läkare än på 10-12 timmar. Klockan var då 01.00 på natten. Klockan 08.00 skulle jag vara på sjukhuset hos Stella igen. Och dessutom skulle hon få sin första dagspermis i morgon. Vi skulle ju få komma hem över dagen. Och om två till tre timmar behövde jag pumpa brösten. Så var det bara. "Ja vården är fri, du får gå hem" sa de till mig när jag försökte förklara läget ang risken för mjölkstockning om jag ej får tag i en bröstpump. Bröstpump kunde ingen ordna. Jag frågade flera olika sköterskor jag såg och även någon läkare som gick förbi. Jag kände mig totalt uppgiven. Var det så här det funkade??
Men sagt och gjort. Jag reste mig från båren där jag låg i en korridor på Sahlgrenska bland en si sådär trettio andra människor, stapplade ut och hoppade in i en taxi. Betalade fyrahundrafemtio kronor och var hemma på en halvtimme. Klockan 02.30 låg jag i min säng. Drömde jag? Eller vad hade hänt?
Dagen efter åkte jag halvt utmattad och totalt groggy till min älskade Stella på sjukhuset. Vi hade en tid med kuratorn. Vi satt och pratade en timme. Hon gick igenom allt praktiskt som vanligt. Och frågade hur vi mådde. Jag berättade om natten. Hon tyckte det lät förfärligt.
Sedan var det dags att få komma hem. Med Stella. Över dagen. Över två mål. Det gav ungefär fem timmar hemma. Det kändes nästan som vi gjorde något olovligt när vi traskade ut ur sjukhuset med Stella. Som att vi kidnappade henne. Hon hade på sig sin nya fleece-overall från polarn och pyret, som bara var använd en gång innan. Trots att hon var exakt tre veckor på dagen. Jag var rätt så nervös och stressad. Hade vi fått med oss allt hem nu då? Det var rätt mycket grejer till en nyopererad tös som sondmatades.
Väl hemma kändes det i alla fall jätte-skönt. Vi gjorde det vi behövde göra. Det vill säga ammade lite och matade i sonden. Vi hade ju lärt oss hur man matar i en sond. Först måste man dra upp lite med en spruta för att kolla att den ligger rätt, det vill säga i magsäcken. Då får man upp lite vätska som man sprutar på ett papper som ska bli lila om det är rätt. Sedan får man värma maten så den blir lite ljummen. Och sedan kopplar man på sprutan på sonden och matar ner. Avslutar med lite kallt vatten. För att skölja sonden.
Det absolut jobbigaste av allt var att det rann genom rumpan mer eller mindre konstant. Det kunde gå 10 minuter innan det kom avföring igen. Sedan kunde det rinna konstant eller med några minuters mellanrum. Däför var vi tvungna att byta blöja hela tiden. Och då menar jag hela tiden. Och eftersom Stella hade en så kallad Frejkakudde mot instabil höftled var detta lättare sagt än gjort. Hon gillade inte alls när vi klädde på henne kudden, efter det att man bytt blöja på henne. Så därför blev hon arg och skrek. Då bajsade hon igen. Moment 22. Det tog aldrig slut. Detta problemet hade vi ytterligare tre veckor.
Hur som helst. Tiden gick fort och snart var vi tillbaka på sjukhuset igen. Vi hade klarat vår första dagspermis och kände oss stolta."
Fortsättning Följer...
2 kommentarer:
Var på väg i säng när jag såg att du uppdaterat... då kunde jag ju knappst lägga mig! ;) Nu har jag läst.. så jäkla jobbigt att bli bemött som om din smärta var INGENTING!! Att de inte lyssnade!! :( Låter skönt att få vara hemma lite med stella, trots alla bestyr. Kram! Och gonatt :)
Fy, att man måste stå på sig hela tiden och tvinga i dem sanningen att någonting är fel!! Ibland känns det att det är mer amatör personal på sjukhus än utbildade.
Skicka en kommentar