onsdag 9 juni 2010

TIO TUSEN

Wow!

Detta kunde jag aldrig ana när jag skrev mitt första inlägg. Att bloggen inom åtta månader skulle uppnå och passera hela tio tusen besökare. Oj oj oj! Tusen tack alla ni som troget kommer tillbaka till familjen Sweetie för att läsa om vårt liv. Jag är så fantastiskt glad för att ni vill läsa det jag skriver! Och jag vill även passa på att tacka er som länkar till min blogg. Det är en heder att ni länkar till just mig! Själv har jag ej gjort någon favoritlista ännu men ska någon dag ta mig tid till det!!!

Nu är det vardag igen. Och jag är fullt upptagen med att besöka olika personer sammankopplade med min rehabilitering. Rehabilitering från bilolyckans sviter alltså. Framför allt besöker jag min sjukgymnast. Hos henne får jag träna hårt. Och jag får även personlig massage och stretching. Allt för att göra det mindre stramt i nacke och rygg. Och släppa på det stela, spända och de konstanta kramperna. Som jag sagt innan har jag så förtvivlat jätte-ont. Så ont så att jag bara vill skrika rätt ut. Bara jag kunde få en endaste dag då jag kan slappna av och slippa den fasansfulla smärtan som oavbrutet plågar mig, hade jag vart glad just nu. Och nöjd. Och lättad. För då blir jag återigen påmind om hur det egentligen ska vara. Hur det borde vara. Hur jag borde få njuta av denna sommaren. Och inte ha ont. Eller må illa. Eller vara yr. Faktiskt.

Tillräckligt om det.

Idag hade jag telefonmöte med Stellas överläkare. Nu är hon remitterad till logoped. Detta eftersom fröken inte vill gapa. Hon vill inte äta. Och då kopplar man in en logoped. I synnerhet om man har att göra med ett tarmsjukt barn. Samtalet var för övrigt mycket bra och Dr Överläkare skrev även in i Stellas journal att hon bör placeras i enkelrum vid besök på barnakuten. allt för att minimera risken att hon smittas och såldes får långdragna sjukförlopp som hon har svårt att själv få bukt med. Och jag är givetvis supertacksam för det. Blir dock intressant att se om det fullföljs.

Dessutom hade vi idag kontakt med hennes ortoped. (Hur många olika sjukhusdistanser är Stella inskriven på egentligen kan man undra...) Hon ska i början av Juli röntga höfterna och sedan på en kontroll hos läkaren. Förhoppningsvis ser allt bra ut och är frid och fröjd. I annat fall blir det ant uppföljning och vidare kontroller. Stella hade ju en medfödd höftledsluxation vilket innebar att hon fick ha på sig en frejka-kudde hennes första månader i livet. (Fast detta tillämpades dock ej fullt ut eftersom hon till stor del då låg inne på barnkirurgen för sin tarmsjukdom. Och hon opererades även och fick därmed lufta rumpan/ligga utan kläder flera veckor efter operation). Hur som helst. Nu är tiden inne för att kontrollera huruvida höften är som den ska eller ej. Jag tror och hoppas på att allt ska vara bra.

I morgon är det sommarkaffe på dagis. Ska bli underbart att få se de små uppträda och sjunga. Det är lycka utöver det vanliga. Det är stolthet bara en mor kan beröra. Att se sin dotter sjunga Idas Sommarvisa iklädd sina finaste kläder. Mammahjärtat tar några extra snabba slag och hela mitt jag fylls på med ytterliggare kraft o styrka!

Puss och Kram

3 kommentarer:

Sandra sa...

Det är inte så konstigt att du har många läsare. Du skriver bra och intressant, har någonting att skriva om som fångar mångas intresse. Och så visar du fina bilder på familj och natur.
Fortsätt så och snart har du 20 000 besök.
Jag blir så ledsen när jag läser om hur ont du har. Att du orkar med vardagen är helt otroligt. Vilken kämpe du är! Inte så konstigt att Stella också är sån, brås på mamma. :)
Jag håller tummarna för att S's höfter är bra, att det ska räcka med tarmsjukdomen.
Ha en riktigt härlig dag med uppträdande på dagis.
Kram. ♥

Dr Kristina sa...

Hej vännen,

Jag förstår att du tappar modet med smärtan och kramperna i rygg och nacke... KAn du intala dig att "allt är som det ska" istället för att kämpa emot musklerna?

När vi har ont i musklerna så försvarar de nerverna i ryggmärgen (tror de) och drar ihop sig. Om du tänker att det är fel - så kommer de dra ihop sig mer... De gör sitt jobb (tror musklerna). Tänk på dem med lite kärlek - att de gör ett superbra jobb (om det nu var så att ryggen skulle gå av som musklerna tror) och acceptera att de jobbar.

Jag tror och vet av egen erfarenhet - att de brukar ge upp efter ett tag när hjärnan skickar signalen av välbefinnande och "att allt är i sin ordning och bra - med lyckliga tankar". Då fattar musklerna att de kan lugna ner sig - att jobbet är klart.

Förlåt om jag verkar hurtig och inte förstår din smärta - men det gör jag verkligen. Jag önskar bara med hela mitt hjärta att du slapp lidandet.

Stor kram och kärlek!
Kristina

Malin - Mamma till h-barn sa...

Jag är en av dina trogna läsare! Läser varje dag och länkar ofta till dig i mina inlägg då du inspirerar mig enormt att skriva! Men det vet du ju redan ;)
Jaaaa! Visst vore det kul att ses! Vi kan ta det lite mer privat på mailen.
Kram i massor till dig och din fina, fina familj!