torsdag 6 maj 2010

Längs promenadvägen...

Idag var första förmiddagen denna veckan som jag inte hade någon inplanerad behandling eller läkarbesök. Det låg på eftermiddagen istället. Alltså gjorde jag det som jag borde göra varje dag. Men sällan orkar med. Eller hinner. Eftersom precis all energi jag besitter går åt till dessa olika rehabiliteringsbehandlingar. Eller andra måsten som fyller min sjukskrivna vardag. Och då är det inte måsten i så som handla mat eller andra "vanliga vardagsbestyr". Nej det är måsten förknippade till min sjukskrivning/skada.

Sagt och gjort. Jag gick upp i tid. Det vill säga halv tio. Det är tidigt för mig. Just nu. Med ökat sömnbehov. Jag är extremt känslig för allt. Allt som rör vardagen och blir trött för minsta lilla. Så jag får dela upp vardagen i små episoder hela tiden. Till exempel går jag upp. Gör frukost. Vilar. Äter frukost. Vilar. Klär på mig. Vilar. Och sedan vilar jag lite till så att jag orkar gå ut på denna promenaden.

I annat fall blir jag illamående. Yr. Får kallsvettningar. Huvudvärken ökar. Och minnet sviker. Fast det händer ju ändå. Varje dag.

Visst låter det knäppt? Helsjukt när man skriver det så här rakt upp och ner. Men så är det.

Alltså kan vi konstatera att jag behöver lugn och ro. Och tid. Tid till vila, rehabilitering och återhämtning. Av kraft och energi.

Ett sätt att fylla på med energi är att vara ute i naturen. Det var jag idag automatiskt när jag stiger ut utanför dörren. Detta är min "vanliga runda". Som tar cirka 35 minuter men idag över en timme. Tog lite foton. Varsågod.

Och visst kan man tänka kring bilderna?

Gör ni det? Stannar upp och tänker?

Jag inbillar mig att det går lite i perioder för människor. Men jag hoppas att ni alla någon gång får egen tid för återkoppling och tankar kring ert liv. En tankeövning hade jag idag. Jag skriver nedan hur jag tänkte, men tar ej upp exempel. Jag applicerar mina tankebanor som "längs promenadvägen" fast det lika gärna kunde vara "längs livets resa".

Hoppas ni hänger med....


Det är vackert längs promenadvägen...ja längs vår resa genom livet med!


Och jag njuter för fullt...här hämtar jag andan...
blickar ut över havet och känner hur vinden tar tag i håret.


... Ibland dyker det upp nya vägar- som man aldrig förut följt...
Vart leder de? Vågar du testa?

Och ibland dyker det upp ett hinder på vägen...som från ingenstans. Bara ligger där mitt framför oss. Denna gången var det ett ganska stort hinder. Och påverkade min promenad längs vägen. Blev stående stilla. Tänker.
Lönlöst att försöka flytta. Hitta en väg förbi det istället.


Väl förbi, skymtar ljuset och det vackra.

Och långt där uppe skimrar det för fullt. Träden skymmer strålarna.
Kommer jag bara ut ur denna skogsdunge lyser solen även på mig!


Puss o Kram

11 kommentarer:

Fina Matildas mamma sa...

Men gud så vacker promenadväg du har! Och att jag skrev gud var inte helt oavsiktligt, själv känner jag mig alltid närmare Gud när jag är i naturen och stannar upp...

Linda sa...

Åh vad vackert! Både bilder och tankesätt!

Caroline II sa...

Du är helt otroligt, så tufft som du har det och så har du ändå en sådan sällsynt blick för det fina i livet. Det finns inte många av ditt slag.

Sandra R sa...

Vilka vackra bilder du bjuder på. Jag stannar ofta upp och ser, och tänker. Det har jag gjort hela livet. Många har undrat men så fungerar jag.
Din vardag måste vara tuff, att inte få/kunna vara sitt vanliga jag. Tur att du har din styrka, den är avundsvärd. Heja dig, Caroline.
Kram

Jennie sa...

Vilka fina liknelser! Din runda är oerhört vacker, den jag går är också det. Varenda dag tänker jag att jag ska ta med kameran men har ingenstans "att ha den" när jag går. Klumpigt nog med mobil och hörlurar;) Jag går en timme och då hinner man tänka en del! Tråkigt att läsa att du fortfarande är så påverkad av skadan, men jag håller med ovanstående, du är stark som orkar kämpa på! Jag hoppas dina behandlingar ger mer resultat snart. Hur länge ska du vara sjukskriven nu? Många kramar

Johanna sa...

Jag är hemskt dålig på att stanna upp och tänka. Livet bara rullar på utan större eftertanke. Måste bli bättre på att pausa ibland.

Jättefina bilder! Vilken vacker prommenad. Havet ligger mig så varmt om hjärtat. kram

Malin sa...

Så fint du skriver! Och visst har du så rätt! Man måste stanna upp och tänka ibland. Tiden springer iväg alldeles för fort!
Jag gör det ofta. Betydligt oftare nu sedan Vilmer kom än tidigare. Och tänker tillbaka. Mycket till min egen barndom och ungdomsår. Hoppas på att Vilmer ska få en lika fin uppväxt som jag tycker mig ha haft. Fast mycket bättre såklart!
Tror det är nyttigt att stanna upp och tänka då och då och inte bara rusa på. Plötsligt sitter man där gammal och grå och undrar vart livet tog vägen.
Lider med dig vännen att du ska behöva ha så tuffa dagar som du har. Måtte det vända snart!

Kram!

Malin sa...

Glömde säga vilka vackra bilder du har tagit!

Krickelin-Krickelin sa...

Grattis i efterskott. Vacker promenad. :) Jag önskar du kunde krya på dig massor och slippa smärtan och tröttheten. kram

Lotten sa...

Mm det är fint i Billdal! Jag bor i Älvsborg och de bästa loppisarna tycker jag är Erikshjälpen i Högsbo och Mölndal som har öppet på onsdag + lördag samt Reningsborg som ligger vid Frölunda sjukhem oxå det öppet onsdag och lördag.... Lycka till! Det finns massor fint att fynda om man har tålamod... ;-)

Kraam Lotten

mojje sa...

Men så vackert. Både bilder och text!