fredag 12 mars 2010

Bilolycka

Jag sitter i bilen på väg hem från jobbet. Klockan är strax innan fyra. Jag kör av motet från leden och kör ner till korsningen. Jag ser vår affär där borta och påminner mig själv om att jag ska köpa färsk fisk till middag. Torsk. Jag älskar panerad torsk med dillsås och känner mig lite extra glad idag. Det är torsdag eftermiddag och det innebär ju även helg för mig. Jag jobbar ju inte fredagar. Nu var min andra jobbvecka avklarad och snart ska jag äntligen få se barnen igen. Oj vad jag har längtat efter dem idag på jobbet. Det ligger en stor van framför mig som ska svänga vänster. Jag ska svänga höger. Jag ser att det kommer en bil långt borta från vänster. Vanen kör iväg. Jag kör fram en bit till och stannar för att kolla hur långt bilen kommit som kommer från vänster.

PANG.

Jag flyger framåt och sedan bakåt i bilen. "Åhh nej vad hände" tänker jag. Så bränner det till i nacken. Och huvudet börjar värka. Och ryggen. Jag rullar en bit framåt från själv korsningen och stannar några meter längre fram intill kanten. Knäpper av mig bältet och tar mig mot nacken. Och börjar storgråta. Får panik. Aj som 17 min nacke. Min nacke. Aj. Aj aj aj aj aj är det enda jag tänker på. Jag sitter kvar och inget händer. Tankarna skenar i huvudet. Vad hände? Jag blev påkörd. Bakifrån. Varför? Varför stannade han inte?? Och fisken. Jag kan ju inte köpa fisk nu. Min nacke. Aj. Hur ska detta gå? Jag längtar hem. Hem till mina barn. Aj aj aj vad ont jag har. Tårarna rinner nerför kinderna och jag sitter och skriker aj hela tiden.

Efter en stund står det en man utanför. Jag öppnar bildörren på glänt samtidigt som jag fortsätter att gråta och skrika aj. Mannen säger; "Men varför körde du inte?" och "Men varför stannade du en andra gång det kom ju ingen bil". "Vad fan spelar det för roll om det kom en bil eller inte, jag måste väl stanna och se om någon kommer" skriker jag hysteriskt till mannen. "Ursäkta" säger han bara då.

Han går iväg igen. Kommer tillbaka med en liten post it lapp och säger att hans namn och nummer och reg-nummer står på lappen. Han ger mig den i handen. Utan att titta på lappen och utan att titta på mannen tar jag lappen med andra handen och lägger den jämte mig i sätet. Sedan försvinner mannan. Jag hör hur hans bil startar. Jag blir sittandes i bilen i panik och får fram min telefon och ringer till Tias. Han svarar och jag skriker ut att jag har så förbannat ont i nacken att jag inte kan röra mig. Han uppfattar ungefär vad som hänt och dividerar lite fram och tillbaka. Men du måste till sjukhuset säger han. Ja det måste jag, tänker jag. Men mannen är försvunnen. Jag ringer en ambulans, säger T. Just då knackar det på rutan igen. Mannen är tillbaka. "Klarar du dig?" frågar han. "Ska jag kanske ringa en ambulans?" säger han sedan.

Han ringer en ambulans. Jag väntar. Det kommer folk som knackar på rutan. Jag står tydligen i vägen för bussar och folk skriker utanför dörren och viftar med armarna och bussar tutar. Jag ser inget klart. Blundar mest och mår illa. Benen känns konstiga. Tårna pirrar.

Sedan hör jag sirenerna. Äntligen tänker jag. Det kommer tydligen två ambulanser. Jag hör hur ambulansmännen snackar med mig och med varandra. De dividerar om vem som ska ta hand om mig. "Men när slutar ni?" säger någon. "Vi slutar fem, ni kan gärna ta henne, säger en annan". Efter vad jag tycker känns om flera minuter kommer de in i bilen och håller mitt huvud. Jag ser inget. Blundar och fokuserar på att inte kräkas. Eller svimma. Nacken bränner. Huvudet värker. Jag får inte röra mig. De säger till mig att jag har vart med i en bilolycka och att jag ska vara helt stilla. De hämtar en nackkrage. Och en stel skena. Jag placeras i en skena med en nackkrage och de tråcklar ut mig ur bilen och bär mig till amblansen. De ställer lite frågor.

Sedan går det undan. Jag hör hur de dividerar om de ska klippa upp mina kläder. De beslutar att vänta med det och sätta blodtrycksarmbandet utanpå jackan. De sätter nål i fingret. Tar syre. Och ringer sjukhuset. Berättar att det kommer en tjej som vart med i en bilolycka. Blivit påkörd bakifrån. De förklarar för mig att det kommer vara massa folk som tar emot oss när vi kommer. Flera kirurger och sköterskor. Men att jag inte behöver vara rädd.

Efter några minuter är vi på plats. Starka lampor tänds som lyser mig i ögonen. De klämmer och känner på mig. Någon kirurg bedömer mig som orange och trauma ett eller två. De sätter dropp. Och kateter. Men ska det vara nödvändigt tänker jag. Jag får inte röra mig innan jag har röntgas och då måste jag ha kateter säger de. De lyser med lampa i ögonen. De plockar av mig alla mina smycken. Någon säger "Jag lägger dina örhängen i jackfickan". Någon annan säger " Jag lägger ditt legg här i väskan igen".

De måste få av mig mina kläder. En sköterska tycker det är synd att klippa upp min Canada Gose jacka. Och kavajen. De drar i ärmarna och viker armen. Och lyckas få bort jackan. Och kavajen. Bh'n klipper de av. Jag är nära att kräkas. Får medicin mot illamående. Och syrgas.

Och slussas vidare. De säger att de väntar en en hop med folk på mig i korridoren. Jag rullas ut till väntkorridoren och där står två poliser. Eftersom mitt huvud är fixerat ser jag bara precis rakt upp. De flesta som pratar står för långt ner så jag uppfattar inga ansikten. Jag får massa frågor om vad som hände och får blåsa i en alkomätare. "Det är ren rutin Caroline", säger en polis. Inga problem säger jag. "Du får vänta på röntgen nu Caroline", säger en sköterska.

Jag fryser och skakar. De kommer med uppvärmda filtar till mig. Och inte långt senare körs jag upp till röntgen. Det är en konstig tunnel och jag vet inte riktigt vad det heter. Men de röntgar nacke, rygg och inre organ. Jag får kontrastmedel rätt ut i blodet i ett kärl. Det gör att jag blir varm inombords. En läskig känsla. Jag hör hur tunneln brummar och surrar. Alla jobbar väldigt metodiskt med mig. Skenan runt huvudet skaver och skär in i huvudet. Jag beklagar mig men de kan inget göra åt saken. Jag är rädd och har ont. Och mår illa. Och fryser. Hör en röst säger "Andas in, håll andan". Jag gör som rösten säger. "Och andas igen" säger den inspelade rösten sedan. Någon annan säger att jag ska hålla huvudet precis stilla.

Efter ett tag är allt klart. Han som kör ner mig säger att läkaren stod med vid röntgen och såg inget allvarligt direkt. Så det ser lovande ut. Han, sköterskan försöker hela tiden prata med mig. Jag mår så fasligt illa och har så ont. Orkar inte prata.Jag får en morfinspruta i magen.

Sedan får jag ligga och vänta. Jag får komma in på ett rum. Det känns som att det inte alls tar lång tid innan sköterskan är tillbaka. Nu har jag fått resultatet och du har haft tur, inga frakturer på kotor och inga inre blödningar. Bara muskelärt samt ev nerver då. Sa han. Fast det är för tidigt och säga.

Jag känner mig otroligt lättad. Fast samtidigt arg. Arg på bilisten som inte kunde bromsa. Och arg på att jag ska vara sjuk. Och ha ont. Igen. Kändes som år 2009 var tillräckligt med sjukdom för mig och vår familj. Med galloperation och kejsarsnitt för mig. Och stor operation för Stella och fler små operationer.

Vad händer nu? Hur går det med min nacke och mitt huvud nu då?

Jag upplevde att den akuta sjukvården på Sahlgrenska var absolut toppen. När det handlade om liv eller död. Men nu. Nu när det "bara" är smärtor och muskel-skador och inre blödningar som inte innebär fara för organ. Då lämnas man helt ensam. Med ett recept i handen. Och hänvisning till vårdcentral för förlängd sjukskrivning.

Det känns förfärligt. Dåligt!

Jag fick sjuktransport hem. Ödets ironi. Vi hade pratat om det på jobbet härom dagen. Så jag var rätt snabb att tala om att jag ville ha det. Eftersom T ej kunde komma och hämta mig. De tyckte det var passande eftersom jag behövde någon som ledde in mig i huset. Dropp och allt annat kopplades bort. Jag fick hjälp att resa mig upp och fick lite att dricka och äta. En skorpa och ett glas blåbärssoppa.

Väl hemma kändes allt surrealistiskt. Och hemskt. Jag såg bilden med olyckan framför mig hela tiden. Gick och lade mig men sov inget alls. Istället började jag må allt sämre. Mådde illa och det snurrade. Jag försvann plötsligt och tappade allt runt omkring.

Plötsligt var jag mycket sämre igen och vi ringde 112 för att prata med dem. De ville absolut att jag skulle åka in igen. Ambulans nummer två kommer inom kort.

... nu orkar jag ej skriva mer.. fortsättning följer... från en omtöcknad Caroline som har väldigt ont i huvudet och nacken och är luddig i huvudet av alla mediciner och tycker att det känns väldigt jobbigt att behöva köra bil mer... någonsin!




puss o kram

21 kommentarer:

Anonym sa...

Usch vad otäckt. Hoppas att allt blir bra med dig snart! kram Annika, ankan

madde sa...

Nej men gumman!!! Herregud! Nu sitter jag med tårar i ögonen! Krya på dig och ta hand om dig!! KRAM Madde / Tozza

Åsa sa...

Men hjälp gumman! Jag sitter här och kan inte förstå att du ska ha sån otur. Fy vad hemskt.
Var är du nu? Åh, jag blir orolig för dig. Kom snart tillbaka och skriv att allt är ok...!
Lilla vännen, hoppas det går bra.
Jag tänker på dig!
Stora, stora kramar!

Mikaela sa...

Gumman då!!!!! Såg början på din blogg upplagd på fb och blev helt kall. skyndade mig in för att läsa så fort jag kunde och oj oj oj va jag tycker synd om dig. jag har tårar i ögonen men vad hjälper det dig?? jag håller med, du har haft TILLRÄCKLIGT nu. önskar jag kunde göra något för dig. sänder dig en tanke, sänder han där uppe en tanke oxå. KRYA PÅ DIG CAROLINE!!! Stor varm kram // Mikaela

Sandra R sa...

Här sitter jag och gråter. Tänker en massa och undrar varför just du skulle råka ut för det här. Önskar dig allt gott i det här, ta det lugnt och se till att komma tillbaka i din takt.
Många kramar, Sandra.

Anna sa...

Men herre gud hur mycket ska ni råka ut för i er familj med sjukdom och olyckor! Din sjukhuskvot borde vara fylld för länge sedan... Hoppas det går bra, kram

Malin - Mamma till h-barn sa...

Vännen, vad kan jag skriva??? Jag är ordlös!
Tänker på dig massor!!!!!
Kram!

wonderkarin sa...

Nej nej nej är allt jag tänker.
Stackars dig. :-(

Jennie sa...

Ååå neej Caroline, va är det du säger? Min vän, hoppas verkligen det inte är nåt allvarligt. Usch, nu blev jag så ledsen:( Men nu kommer de att kolla dig igen ordentligt och hjälpa dig att må bättre. Sänder massor med kramar och tankar till dig. Puss och kram från en sovande Lova också;)

KRYA PÅ DIG och skriv så snart du orkar igen

Carolina sa...

Men gud, jösses - sitter helt tårögd, jag hoppas verkligen du mår bra igen snart Caroline, vilken hemsk upplevelse! :( Massor med kramar och tankar till dig!!

Johanna sa...

Men alltså...hur mkt otur kan en och samma familj, eller ffa du, drabbas av på kort tid??? Så fruktansvärt med krocken. Kramar i massor!

Linda sa...

näe...! Har inga ord i fingrarna just nu, sitter mest här o "gapar"... stackars! *kram*

Unknown sa...

Men Caroline!!! Så här får du inte ställa till det =( Jag ska hunt him down och slå sönder hans nacke! Ge mig post-it lappen!!!

Alltså mitt hjärta bankade 300 slag i minuten när jag läste.. Är bara väldigt glad att det gick som det gick och inte värre. Men det skulle ju verkligen inte hänt något alls! Man kan ju inte bara köra för att en bil börjar rulla.. avstånd MÄNNISKA avstånd. Och vilken idiot som bara lämnar en postit och typ tänker dra! Tur för honom att han återvända och iaf ringde en ambulans. Usch gumman, stackare! Hoppas innerlige att det inte blir några stor bestående grejer för dig av det här. Bilolyckor bakifrån är luriga ju. Man vet aldrig med nerver och sånt. HÅller alla tummar och tår jag har!!

STOR KRAM

Elin sa...

Å, Caroline! Stackare, jag hoppas verkligen du mår bättre nu! Vilken rötägg som bara tänkte åka därifrån, jag kan följa med Kiqi och slå honom!! Tänker på dig, och håller tummarna för dig!!

Åsa Z sa...

Skickar en stor krya på dig kram, jag ryser, jag vet exakt vad du menar

hoppas att du får prata ordentligt med någon om olyckan, det är tufft men det är ett måste för att kunna gå vidare Det är otroligt stor apparat som slår in vid en trafikolycka och det är obehagligt men det är ju otroligt bra att de tror det värsta för att rädda så mkt som möjligt!
Hoppas att du nu kan njuta av familjen o helgen och att det hjälper till att läka

mojje sa...

Men du, så hemskt. Jag hoppas verkligen att detta kommer att gå över snart för er. Ni får inte få ännu mer sjukhusvistelser...och du får absolut inte bli dålig. Massa kramar från mig.

anettejson sa...

hej! läste detta av en slump, satt och sökte på yoga. jag har whiplash (2 st ) och de har orsakat mig fibromyalgi, me/cfs och gjort min hypersomni sämmre... SE TILL ATT DU FÅR PROFFSHJÄLP NU!!!! att vara pensionär vi 40 är nget jag rekomenderar... har du frågor eller bara vill prata så maila mig gärna
kram anette

Stina sa...

FY FAN vad arg jag blev på den jäkla okänsliga bilisten som inte hade vett, förstånd eller hjärta nog att bete sig som en medmänniska!

Ett ynket "ursäkta". Jäkla pucko.

Hoppas du mår bättre snart gumman. STOR kram från Stina, Janne och Leo

Maria sa...

Vännen! Så fruktansvärt!!!! känns svårt att sitta här och skriva, är så orolig, hjärtat är i hundra. Måste ringa dig, veta att det är bra med dig. Blir så arg och ledsen på samma gång.
Ger dig all kraft jag har. Hoppas du snart ska må bättre. KRAMAR

Sandra J sa...

Åh Caroline va hemskt, hoppas du mår bättre dag för dag. Kram!

Jenny sa...

Åh. Nej! :(