måndag 26 mars 2012

Tiden som nybliven mamma och lite shopping

Nu är det inte långt tid kvar. Innan jag blir trebarnsmor alltså. Det känns fantastiskt spännande. Roligt. Och lite nervöst. Eller rättare sagt rätt så mycket. Inte för att blir mamma igen utan mer för tiden precis efter förlossningen. Ja själva bb-tiden. Hur jag kommer att må. Och hur baby kommer att må.

Vid mina förra två förlossningar har jag verkligen inte mått något vidare. Jag har haft rätt så stora problem med allt möjligt. Och jag önskar SÅ att jag får vara en av de mammor som kan njuta av den första tiden med min baby, denna gången.

Första gången, för fem och ett halvt år sedan, när Leia föddes, blev jag otroligt sjuk i samband med förlossningen. Och alla misstag man nog kan begå på ett bb begicks. De missade allt ifrån att ge mig blod (dvs kolla hb) till att ta ett livmoderprov och häva den kraftiga infektion jag hade där. Istället låg jag utslagen med 40 graders feber, fruktansvärda smärtor och crp på 320 (det ska vara ung mellan 5-10) i åtta dagar innan en läkare stövlar in på mitt rum, arg som ett bi och säger "Här ligger du dag ot och dag in, varför har ingen tagit ett livmoderprov på dig?".

Ja så var det. Jag låg på bb hela åtta dagar utan att rätt antibiotika sattes in. De visste nämligen inte vad det var för fel på mig, minns jag att en av de cirka tio olika barnmorskor jag hade sa. Helt sjukt! Två dagar senare när antibiotikan börjat verka kunde jag åka hem. Med ett crp på 50. Fast sagan var ju inte slut där. Jag var sjuk i cirka tre månader i allt möjligt som kunde härröras till förlossningen. (Det var akut kejsarsnitt med Leia).

Så tänkte jag att nu är det min tur, att allt blir bra, för tre år sedan. Jag hade planerat snitt denna gången. Och förlossningen var fin och jag upplevde den som kontrollerad och värdig. Och ut kom Stella och såg frisk och fin ut. Fast jag kunde inte riktigt förstå det. Jag var ju så säker på att hon var sjuk. Jag hade ju känt på mig det redan när hon låg i magen. Att något var fel. Jag hade till och med fått indikationer på det. Mer än så säger jag inte.

Så när hon kom ut och allt såg ut att vara bra krockade det med min föreställning totalt. Jag minns att jag till och med frågade barnmorskan någon dag senare "Men är hon verkligen frisk?" "Ja absolut, det är en frisk tjej du har" svarade hon.

Och ångesten började lätta. Detta var för bra för att vara sant, tänkte jag, Och vidare tänkte jag, att tänk så fel jag hade haft under hela graviditeten.

Kanske var det därför det blev så förskräckligt och jobbigt när vi sedan fick indikationer på att allt inte stod rätt till? Kanske var det därför jag liksom inte litade hundra procent på min instinkt att något ändå var fel. Och därmed krävde att de på bb lyssnade på vad jag sa. På att hon inte åt eller bajsade? För att jag ville så förtvivlat mycket att hon skulle vara frisk. Och när de gång på gång sa att "det är normalt" ville jag ju så gärna tro dem.

Men det gick ju inte till slut.

Nej, till slut, som ni nog alla vet, fick vi ju det bekräftat. Att Stella var sjuk. En medfödd kronisk tarmsjukdom.

Ja. Så var det då. Plus att jag själv precis efter förlossningen hade både akut gallsten och fick en så kallad bröstböld, som en vanlig mjölkstockning kan utvecklas till om man inte råder bot på mjölkstockningen eller inflammationen man sedan får.

Alltså två jobbiga starter på olika sätt för mig som nybliven mamma.

Och nu är det dags igen. Och jag tar inte ut något i förskott. Inte alls. Jag tänker inte att barnet är något alls för jag tar det då. Jag ser hur det blir och försöker helt enkelt förhålla mig till det då. Och jag tänker att nu är det en helt ny situation. Som faktiskt kan bli riktigt bra!

Fast det känns nervöst. Mest att jag ska möta nonchalanta personer som inte lyssnar på mig. Eller att de personer som har hand om oss inte är vänliga och trevliga. Det är definitivt ingen självklarhet på det stället.

Nåväl. Det var allt för i kväll.

Förra veckan handlade jag lite födelsedags-presenter till Stella och nya babykläder till bebben och då sprang jag även på denna ljuvliga klänning. Och jag kunde inte motstå. Tjejerna fick var sina.

Visst kommer de vara fina på dagisavslutningen i år?








Puss och Kram

8 kommentarer:

Anonym sa...

Hej fina du!!
Det är nästan så jag får dåligt samvete när jag läser din blogg! Jag har haft två bra graviditeter och två lätta förlossningar och mått bra efteråt! ....så jag kan inte annat än att önska av hela mitt hjärta att du ska få uppleva det samma!!!
Du är fantastisk Caroline!! KRAM till er alla!! //Stina

Bettan sa...

Tänk om personalen där du ska föda kunde läsa detta inlägg - vad bra det skulle vara! Jag hoppas verkligen med allt jag har att det ska gå bra denna gång, det förtjänar du verkligen.
Och vilka söta klänningar! Var har du hittat dem?

Lotten sa...

Usch, vilken otur du har haft! Jag håller verkligen både tummar och tår för att du skall få en helt okomplicerad förlossning och tid därefter!
Den där virkade filten kommer säkert bli hur tjusig som helst tror jag!

Kraam Lotten

jack sa...

Jag håller alla tår och tummar att du får en fin och harmonisk upplevelse av födseln och den första tiden den här gången! Jag hoppas att min goda aningar denna gång ska vara sanna för jag tror det kommer gå bra för mig också. *hoppas* (Hade sist en vag känsla hela tiden av att det var bättre så länge Svante låg kvar inne i magen och oj så rätt jag hade.)

Jag är reggad på Bloglovin så det är bara att lägga till mig. Det är så jag håller koll på bloggarna jag besöker.

STORT lycka till på tisdag!

Sandra R sa...

Alla dessa tankar och upplevelser som far runt och får dig att tänka på negativa saker. Så ska det inte vara, det ska vara sol och längtan och fjärilar i glada färger som virvlar runt i magen. :)
Jag har bara tänkt glada tankar kring dig sen jag fick veta att du var gravid den här gången. Du gör mig glad!
Jättefina klänningar till dina fina flickor.
Kramar <3

Sandra R sa...

Hej igen!
Jag trodde nog att det var en slags bearbetning du gjorde, iom att du skrivit om det flera gånger. För min del är det negativt att gå genom saker i huvudet i efterhand, det tar mer än ger. Fast, det är min erfarenhet och detta är ditt sätt. Din förklaring gav mig ett större djup i hur du tänker, tack för det. Den här situationen är speciell, förlossningar är något stort som man såklart vill ska vara positiva. Jag hoppas verkligen att du fått fram allt till BM, läkare och andra som kommer i din väg inför detta stora som snart ska ske. Att de verkligen ser och tar till sig. När Grodis var på väg låg mitt papper alldeles ensamt och oläst på en bänk. Som tur var lyssnade de på mig under tidens gång. Igen - du har ett sjuhelsikes bagage med dig som inte är jämförbart med mitt. Och så fort lille skrutt är ute SKA solen lysa på din familj - oavbrutet! Annars... :)
Kram kram

till-vidas-ara sa...

Hej rara fina du! jag kan förstå det där alltför väl. jag var livrädd när tredjen skulle komma. att allt skulle vara ok...ojoj vilka tankar som jag fick mota, men så blev ju allting bra och allra oftast blir det ju det. försök att tänka så och bara följ med i din kropp och allt som händer. du är mera rustad nu mot alla otrevligehter också, och det tror jag gör massor med bra för dig..
Tänk att det är så nära nu. blir alldeles varm i magen. får vi se? jag är sååå nyfiken och glad för din skull fina du!!!

kramar om, Lycke

Jennie sa...

Förstår all din oro och ängslan, men du ska se att det kommer gå fint denna gången <3 Vilka fantastiska klänningar, jättefina!! Kramar Jennie