En stor dag

Fyr fyra år sedan kom du till världen. Du var helt perfekt. Tio fingrar tio tår. Lugn, otroligt vacker och alldeles underbar. För fyra år sedan hade jag precis fått komma ner från uppvaket. Jag var nyopererad och nybliven mamma. En omtumlande och kaotisk tid väntade mig. Med sjukdom efter sjukdom, för mig. Men du var fullt frisk. Mådde som den prinsessa du är. Grattis på fyra års dagen älskade Leia. Här följer en text jag kopierat in som jag skrev för fyra år sedan.

Skrivet 2006-08-26, välkommen till världen älskade Leia!

"Vattnet går 29/6 2006
Ungefär kl 01.30 går jag upp för att gå på toa. När jag kissat klart på toa hör jag ett "knäpp" ljud i magen, jag torkar mig o ställer mig upp och då börjar det rinna läns benen...som att jag kissar på mig igen. Det rinner längs båda benen lite grann och jag tar ett kliv ut i hallen och tanken slår mig så klart, kan det vara vattnet som gått?? Jag vågar inte hoppas riktigt, utan tar ett kliv till men då rinner det allt mer och jag vänder in på toa igen och torkar upp efter mig.

Jag ringer upp till förlossningen på östra och de säger till mig att jag ska åka in och kontrollera, trots att det är mitt i natten. Jag tassar in till Tias som ligger o sover o säger till honom att jag bara ska till östra på en kontroll för att jag tror att vattnet har gått, att han ej behöver följa med o att jag snart är tillbaka.

Det var spännande att sätta sig i bilen och åka in. Jag hade absolut inga värkar så det var inga problem att köra själv. Kl 02.00 var jag inne, en lagom trevlig/sur bm mötte mig, hon var inte särskilt gullig, nästan lite nonchalant. Jag tänkte att bara jag inte får en sådan när jag ska in "på riktigt", men nu spelar det väl ingen större roll...

Hon kopplar in ett ctg, som visar att allt är bra. -Vilken piggelin baby du har, säger hon, vad hon nu menar med det?

Sedan byter de bm, en annan mkt gulligare gör en gyn-undersökning och de konstaterar vattenavgång. Jag får några stooora binder med mig samt ett papper att läsa där det står vad jag ska göra när jag går hem med vatten-avgång.

Förlossningen hade alltså börjat.

kl 04.00 var jag hemma igen, går o lägger mig efter det att jag ätit lite, var både hungrig och uppspelt. Jag sover dock inget alls, pratar med T lite vid 05.30 då han åker till jobbet, säger att han kan åka o jobba men måste vara hemma rätt tidigt, vi ska på ctg-kontroll på östra på dagen.

Sedan sover jag ngn h innan jag ringer östra kl 09.00 som det stod på pappret som jag fick med mig från förlossningen. Man ska tydligen göra ctg 1 gång per dygn när vattnet har gått, ok tänkte jag, då kan det i värsta fall bli 3 st ctg för mig o babyn.

På Östra sa de att vi skulle komma in efter lunch. Tias slutar rätt tidigt den dagen. När han kommer hem går vi o lägger oss, båda är trötta, vi sover någon h och stiger sedan upp vid 13.00.

Kl 14.00 åker vi in till östra, väl där möter vi en vän i väntrummet. Hon skulle göra en koll pga högt blodtryck. Vi får vänta rätt länge sedan kommer vi in, får sitta på en stol o göra ctg o registrera fosterrörelser genom att trycka på en knapp varje gång jag känner babyn röra sig. Det hela går fort max 5 min. Allt var bra och vi får åka hem igen med en ny tid tills i morgon. Bm sa dock "Jag tror inte vi ses i morgon"... jag vågade inte hoppas men tanken slog mig...

Värkarna börjar
Vi åker hem igen och kommer hem rätt sent. Vi äter lite o jag surfar lite på nätet. Kl 19.00 börjar jag klocka värkarna som kommer regelbundet. Kl 21.00 går vi på promenad till Hemköp, vid varje värk får jag stanna och andas som vi lärt oss. Vid Hemköp möter vi en kollega till mig, rätt komiskt. Hade då värkar ung var 5:e minut, dock för sällan för att åka upp till östra.

Vi går hem igen o jag forsätter o klocka värkarna som blir kraftigare o kommer mer ofta. Tias masserar mig i korsryggen, jag hänger mot väggen eller mot minis skötbord. Tiden går rätt så fort.

Vid 23.00 ringer jag till östra o säger som det är, att jag har värkar o undrar om de har plats i natt. "Ja visst" säger de o råder mig att stanna hemma ett tag till. Jag hade väldigt ont men skulle försöka stanna hemma.Jag tänkte att en h måste jag väl stå ut hemma till...

Kl 00.45 står jag inte ut längre, det gör så himla ont i ryggen och jag känner mig rädd och ensam. Tias hade precis gått o lagt sig. Jag ringer upp igen o de säger att jag får komma upp. Jag funderar på hur jag ska kunna sitta i bilen under en värk, jag måste ju stå upp, det gör mindre ont då. Jag tar med mig en kudde att sitta på.

Till Förlossningen
Färden till östra går fort o bra, 7 min ca, inga bilar ute. (7 minuter är väldigt snabbt kan jag lova). Väl där så släpper Tias av mig vid "grusvägen", de bygger om och har en grusväg in till förlossningen. Den vägen är max 100 m lång men kändes som flera km, aj vad ont det gjorde!! Jag går sakta framåt o tias parkerar bilen o kommer sedan i kapp mig.

Inne på förlossningen möts vi av en rätt så pigg bm, Marie hette hon. När jag får syn på henne gör det så förbannat ont och jag har svårt o gå och blir ledsen... Hon visar in oss i ett rum och jag får lägga mig på sängen o hon kopplar in ctg. När jag ligger där avtar värkarna och smärtan lite. Hon tycker att mina värkar är sådär kraftiga, 2-3 st på 10 min. Hon säger att vi ska ut o gå en promenad för att se "vart det hela tar vägen".

Hon låter väldigt övertygande och jag blir väldigt orolig över att hon ska skicka hem oss, hur skulle jag klara en bilfärd till?? Och jag har ju såååå ont, jag vill inte ut o gå, jag vill ha smärtstillande, tänkte jag. Men jag vågade inget säga för då kanske hon skulle skicka hem mig?? "Det är varmt ute i kväll, säger hon, men jag skickar även ut folk o Januari", säger hon vidare och småler...

På Promenad
Vi går ut och det går väldigt sakta. Det är snarare kallt ute, i alla fall när man bara har en tunn kofta som jag hade. Kl var runt 02.00 och jag tänkte att jag var här precis för ett dygn sedan också...

Jag minns hur jag sett på informationen som jag var på, på östra innan förlossnignen, om en oh bild som visade ett par som gick på promenad till pressbyrån, där den bm som höll i infon sa att "När man kommer upp kan det vara så att värkarna ej är så kraftiga, då kan man få ta en promenad, tex kan man gå till pressbyron".

"Vi ska till pressbyrån" sa jag till Tias. Ok, sa han. Det var väldigt långt till pressbyrån, i alla fall kändes det så. Vid varje värk fick vi stanna o jag kramade Tias arm o hand hårt o hängde på honom. Han klagade över att det var kallt, jag tänkte tyst att jag hundra ggr hellre hade frusit än haft så här ont!

"Kan vi vända nu, jag fryser ju" sa Tias, "Nej vi är inte framme än" sa jag, fast beslutsam om mitt mål... pressbyrån.

Sedan vände vi och stapplade tillbaka igen, det tog lång tid. Väl tillbaka så hade jag väldigt ont och jag var väldigt rädd för att hon skulle skicka hem mig. Det kom ingen in till vårt rum med det samma. Tias fick ringa på klockan för jag hade så ont. När bm kom in hade jag panik av smärtan o rädslan för att få åka hem. Jag började hyperventilera och var väldigt skärrad över hur ont man kan ha...

Bm försökte lugna mig o sa att jag skulle få ta ett bad, hon sa att hon trodde att det skulle göra mig gott, för att jag skulle kunna slappna av. Hon sa att hon ej velat kolla hur öppen jag var innan, för att det finns risk för att bakterier kommer in när vattnet har gått. Men nu kollade hon, 3 cm var jag öppen. Jag tänkte att om jag får bada får jag i alla fall stanna lite till, jag var alltså fortf ej övertygad om att jag skulle få stanna. Rädslan över att bli hemskickad och övergiven plågade mig ännu.

Jag får bada
Jag fick även två st panodil. Kl är nu 03.30 och jag får bada. Bm lyssnar på hjärtljuden via en tratt i badet som är 140 slag. Jag ligger där ett tag men rätt snart ringer vi på klockan och jag önskar lustgas. Först vågar jag ej andas i tratten, den är läskig, men den blir snart "Min bäste vän", precis som jag hört att lustgasen blir för många. Värkarna känns absolut inte lika mkt nu.

Efter ett tag gör det ont igen, jag ber sambon ringa på dem o säga att jag vill ha EDAN. Jag gillar ej sprutor mm, men jag står inte ut längre..

05.00 kliver jag upp ur badet, en annan bm tar över (står det i min journal som jag läser efteråt, detta minns jag knappt själv, jag är väldigt smärtpåverkad och lustgaspåverkad och minns ej ansikten, utan bara smärta och ångest). Jag minns vilken panik jag hade över att jag skulle upp ur badet och upp från lustgasen. Hur skulle jag klara av att gå hela vägen från badet till mitt rum där lustgasen var?? "Du klarar det!" säger bm. "Andas några djupa andetag innan vi går, så går vi fort mellan en värk", säger hon vidare. Jag gråter av smärta o rädsla men kampar tag i gåstolen och mer eller mindre springer iväg efter några djupa andetag i lustgasen med gåstolen i högsta hugg...Kanske är det inte att springa, men det känns så för mig, jag kämpar på allt vad jag kan...

Edan
Strax innan jag får edan känner bm på mig igen för att se hur öppen jag är, "grattis du är öppen 4 cm, du kan få edan", säger hon. "Hjälp tänker jag, bara 1 cm på hela bad-förloppet, hur ska detta sluta?"

kl 05.50 får jag edan av narkosläkaren, jag minns hur hon "skällde" på mig för att jag hade lustgasen hela tiden. Jag minns att jag hörde precis vad de sa till mig, kunde de inte låta mig bara i fred med lustgasen, varför skulle de tjata på mig att jag ej fick ha den hela tiden. När hon lade edan skulle jag ligga helt stilla, jag minns hur jag tänkte att om det så är det sista jag ska göra, kommer jag vara stilla. Jag var helt stilla och fick edan.

06.00 känns det bättre, kan slappna av nu. 06.30 tar en annan bm över, Nicoline, hon är väldigt gullig och snäll minns jag. Nu så minns jag mest att jag vilar och andas lustgas när värkarna kommer.

Öppen 10 cm
07.30 känner bm på mig och säger "grattis, du är öppen 10 cm!" Oj oj tänkte jag, blev väldigt glad för nu var väl det värsta över?? De säger ju det, att det tar längst tid o öppna sig, nu ska man "bara" krysta ut babyn. Men oj så fel de kan ha, visade det sig så här i efterhand. Jag trodde dock inte på allvar i den stunden att det värsta var över, jag visste att det var långt kvar, det kände jag.

Lång väntan och mycket kämpande
Jag minns att det var många h, att Tias liksom jag var väldigt trött, att det kom in fika och fikan åkte ut utan att jag rört den. Jag minns att bm säger till olika ställningar jag ska prova för att påskynda förlossningen. Jag minns hur vi lyssnade på de skivor vi hade med, Belle & Sebastian och Moneybrother bl a. Jag minns hur T berömmer mig för att jag är duktig. Jag minns hur bm sitter vid datorn och knappar. Jag minns att det var lugnt o skönt på rummet och att jag aldrig var rädd.

10.00 börjar jag få regält ont i ryggen igen. Narkosläkaren kontaktas. Det känns som det gjorde innan jag fick edan. 10.15 upptäcker bm att det ej är ngt flöde i pumpen, dvs edan verkar ej längre.

10.30 får jag en ny eda. Nu börjar jag även få feber. Jag vilar o andas lustgas och tiden löper på. Jag får massor av värkstimpulerande dropp för att värkarna ska ökas och för att babyn ska sjunka ner. Samtidigt stiger min feber. Babyn sjunker dock inte ner, tiden går och inget händer, upplever jag. Och precis så är det. Jag säger någon gång till bm att jag vill ha kejsarsnitt, att jag inte orkar mer.

Läkaren bedömmer kejarsnitt
Tre timmar senare av smärta och kämpande, av värkstimulerande dropp och av feber , dvs 13.30 tillkallas en läkare som bedömer att babyn inte sjunkit nedanför spinalknölarna ännu. Babyn är alltså fortfarande långt uppe i förlossningskanalen. Inget har alltså hänt sedan halv åtta på morgonen. Sex timmar har fortlöpt. Bm trodde dock att baby sjunkit ned, men det var fostersvulsten de kände då... inte huvudet. Hon ordinerar akut kejsarsnitt. Babyn har troligtvis fastnat. Och jag mår dåligt. Jag hör hur de "pratar över huvudet" på mig, jag förstår precis vad som händer, men de pratar inte med mig.

Mamman är rejält uttröttad säger bm, och hon har feber. De avbryter det värkstimulerande droppet och säger till mig att jag ska få kejsarsnitt. Jag känner mig väldigt lättad, nu är detta över. Samtidigt är jag sååå besviken. Jag har ju alltid trott att det skulle bli kejsarsnitt för att jag är så trång, så blir det så, usch vad typsikt. Jag är ledsen och gråter, jag är rädd och just i denna stund så byter de bm. Nicolines skift är över, någon annan kommer in.

Nu blir det stressigt på rummet. Det ska sättas kateter och tias ska byta kläder. Jag har fått tid om 10 min och den nya bm ska få rapport av den gamla. Alla stressar och jag vill inte vara med längre, kan det inte vara lugnt o skönt som det var innan? Med lite musik och vila?

Nu tar vi bort lustgasen Caroline, du ska upp på operation, säger någon. Nej, nej tänker jag, jag klarar det ej utan lustgas!!! Men jag klarar det, vi åker upp i hissen. Jag profylax-andas och håller någon i handen, var det Tias hand kanske, jag minns inte.

Väl inne på operation minns jag hur ljust det var i rummet. Sedan såg jag massor av folk, de presenterade sig och de började greja med mig. Jag fick lite panik... De gjorde så mkt saker och var så stressade och jag bara hängde med. Jag fick ett grönt skynke nedanför huvudet, det kändes som jag skulle kvävas. Jag fick även en slang i näsan, fy vad den skavde och nästan kvävde mig. Jag fick hålla en bm i varje hand, för att lugna mig, men jag var redan lugn, fysiskt sett.

Jag berättade att jag inte ville att de skulle lägga babyn på mitt ansikte när den var ute, för jag hade klaustrofobi, kände mig instängd o ville ej ha ngt för mitt ansikte. Ok, sa de.

Nu 14.52 börjar operationen och 14.56 föds min älskade Leia och 15.16 är operationen över. I efterhand har jag fått läsa och fått det berättat för mig att det var ett komplicerat ingrepp. Babyn satt fast i mitt bäcken och han som opererade och skulle plocka ut babyn kom ej ned i mitt lilla bäcken. De fick alltså byta läkare till en kvinnlig kirurg de fick ringa på som hade mindre händer o kom ner och fick tag i babyn. Babyn hade dessutom sjunkit nedanför spinalknölarna, alltså var hon längre ner än vad de trodde, vilket också försvårade operationen.

Jag lyssnade efter ett skrik
Jag minns att jag låg o lyssnade efter ett skrik. Babyn måste ju skrika för att vara frisk o andas. Helt plötsligt hörde jag det, vilken lättnad.

Tias började gråta av lycka, jag såg inget, kände mig rätt tom och chockad. "Vad blev det", frågade jag. "Pappan får titta efter", sa läkaren. "Jag ser inte vad det är", sa sambon, han var för chockad. "En tjej", sa han sedan.

Vår älskade Leia var ute och hon fick full pott, 10 10 10, vägde 4000 g och var 51 cm lång!

Välkommen min älskade prinsessa!!!!"

Leia nyfödd

Det var alltså dagen då min fyraåring föddes. Som ni kan urskilja av min berättelse var jag inte särskilt nöjd med min förlossning. Förlossningen i sig gjorde även att jag blev mycket sjuk efteråt och fick ligga inne tio dagar innan jag skrev ut mig själv. Sedan fortsatte eländet i cirka tre månader med flera livmoderinflammationer, infektion i själva sömmen, flera uvi och annat elände.

Men även den tuffa tiden klarade vi! Och nu är det ett minne blott! Och jag har även fått möjlighet att gå igenom den och känner mig nu helt klar med den biten. Har ju dessutom efter det upplevt en lugnare förlossning där jag kände mig säker och trygg. (Att både jag och baby nummer två blev väldigt sjuka efteråt (gallsten, bröstböld och hirschsprung för Stella) är dock en historia ni redan känner till och inte heller det var en lätt resa men även den stormen lade sig.

Det har hänt mycket på fyra år. Framför allt alldeles ljuvliga och underbara händelser.

Frukost på sängen...

... och massor av paket...

...mer paket

Hela fyra ljus i tårtan!

Puss o kram

Våra barn

När det är sommar och solen värmer mitt ansikte vill jag helst av allt bara glömma. Glömma allt tråkigt. Och till tråkigheterna hör Stellas medfödda sjukdom och allt därtill med mage och tarm. Jag har sagt det förr, att jag gärna kopplar bort allt vad långa sjukhusbesök och eländiga sjukdagar heter, när det är sommar. Men det kräver dock att vissa saker funkar.

Och ibland blir det inte rikgit som man vill.

För att ge er kontrasten till mitt mer behagliga, trivsamma och lättsamma liv (som dock är en stor överdrift att jag lever men det låter väldigt fint) kan jag förtälja några episoder där jag skildrar det ljuva livet familjen Sweetie lever sett från en annan utgångspunkt.

Det är eftermiddag på midsommardagen. Vi har verkligen landat efter en härlig afton och njuter som bäst av det underbara ställe vi befinner oss på. Hållö. Vi bestämmer oss för att sköta om Stellas mage och ge henne lavemang. Går således in i vårt lilla underbara rum med enorm oslagbar havsutsikt och klär av henne allt. Då ställer hon sig givetvis och kissar på golvet. Kisset rinner längs golvet och blöter ner omkringliggande kläder och andra prylar en ettåring roat sig med att slänga ner. Helt plötsligt hör vi ett illvrål utifrån. Det är Leia som kissar ner sig. Två år efter det att hon blev torr. En av oss hämtar en förskräckt Leia som blev lika förvånad som oss. Och den andra försöker torka upp på rummet. In med Leia i duschen och även Stella. Efter det att hon suttit på pottan cirka femton minuter. Klar där inne sätter jag henne i knät och torkar henne. Inser då att det är brunt på mina byxor och i sängen, där jag satt. Ooops, live lavemang som verkade ännu. Dags för sanering. Igen. Extra uppsättningar lakan är dock inget man släpar med sig till en (näst intill öde) ö! Det får gå ändå. Utan lakan alltså.

Men det är väl rätt normalt med två små barn. Kiss och bajs lite överallt. Inget jag hetsar upp mig över allt för mycket trots att det blir lite mycket på en gång. Där och då.

Det jag däremot hetsar upp mig över, lite smått i alla fall, är när dag efter dag fortlöper och Ilbattioni inte vill gapa. För mat. När mat kommer på tal, serveras eller bara tillfrågas, säger fröken bestämd Neee och skakar på huvudet. Och vägrar gapa. Idag har fröken intagit en halv banan. Och några flaskor välling. Tack och lov. Får inte glömma de fyra små makaronerna och en åttondels köttbulle med. Detaljer är noga.

Mat och bajskaos är exempel då det är något svårare att koppla bort det tråkiga. Det blir för påtagligt. Fast jag försöker att ta det lugnt. Jag tänker på det varje dag. Och jag övar på det i grupp. Att bli medveten här och nu. Och kunna acceptera och välja att vara lugn. Visst låter det fint!

Berättar mer om det en annan dag. Nu ska jag natta mig själv. Man måste nämligen ta hand om sig själv med. Även det börjar jag att lära mig. Att livet helt enkelt inte går ut på att flytta berg. Efter berg. Utan att ta hand om sig själv med. Tänka mer barn.

Och det gör jag gärna. Tänker barn! Det är ju det bästa i livet!

Våra barn.

Puss och Kram

Midsommar tjugohundratio

Midsommar tjugohundratio är en midsommar att minnas. Midsommar tjugohundratio överträffade alla förväntningar. Slog alla rekord i vad svensk sommar innebär. Med havet glittrande trehundrasextio grader runt mig, med en strålande sol som gav värme till min ömma själ och med ett extraordinärt lugn på en liten holme njöt jag av sill, jordgubbar och gott sällskap. För på Hållö var vi ostörda. Det var stilla, rofyllt och väldigt vilsamt. Vi badade. Vi solade. Och vi åt gott. Och som vi njöt. Det var bara barnaknän med skrubbsår. Det var skattjakt. Och det var grillkväll. Vad mer kan man önska?

Vi plockade blommor och band kransar...

Och klädde barnen fina i sommarklänningar...

Vi busade och tog kort...

Och slog rekord i att äta majskrokar...

Vi åkte båt...

Och blåste i pipor...

Och vi bara va...

Vi blev solbrända...

Och åt jordgubbstårta...

Och vi beundrade solnedgången...

Puss och Kram

Dan före

I morgon är det dan före. Dan före vi ska dansa kring stången. Dan före vi dricker fördrink på klipporna. Dan före vi binder kransar till håret.

I morgon åker vi till Smögen. Sedvanligt ska vi nämligen fira den underbara mycket svenska traditionen där. Närmare bestämt ska vi faktiskt till ön Hållö på själva midsommarafton. Hållö ligger endast femton minuters båtfärd från Smögen. Vi ska bo på det idylliska vandrarhemmet två hela nätter. Och umgås med kära vänner. Vänner som tar oss för vad vi är. Och inget annat.

I morgon är det alltså paus igen. Paus från vardagen, hemmets alla sysslor och bloggen. Och jag har bestämt mig att även ta paus från värken.

Och varför inte ta och käka en räkmacka?

Hållö och vandrarhemmet där vi ska bo

Puss och Kram

Räkmacka

Idag är en sorgsen dag. Inte så att jag är mer olycklig än annars. Jag känner mig inte nedstämd. Utan bara förtvivlad. Och tröstlös. Något så fruktansvärt otillräcklig, ofullständig och eländig.

Jag vill leka med mina barn. Jag vill bygga sandslott. Jag vill blåsa såpbubblor. Och jag vill baka bröd. Jag vill ta raska promenader. Jag vill fika. Och jag vill plantera blommor. Och jag vill äta handskalade räkmackor!

Torkar en tår, gråter en skvätt, frågar mig varför.

Men får som vanligt inget svar.

I morgon är en ny dag. Och då kommer solen återigen skina på himmelen. Då kommer jag att vakna än en dag med ont. Men jag hoppas att jag känner mig muntrare och att jag har hittat ut från denna tillfälliga svacka. Livet har toppar och dalar. Nedförsbackar och uppförsbackar. Räkmackor och panpizzor. Panpizza är äckligt, onyttigt, eländigt och inte det minsta lyxigt.

Jag är trött på panpizza. Mer räkmacka tack!

Gärna med majonäs.

Puss och Kram

Störts av allt är kärleken

Nu är vi hemma igen. En hel vecka sedan vi hördes av. Och ni underbara trogna läsare har tittat in hos mig trots avsaknaden av inlägg. En vecka har gått och vi har hunnit med massor. Massor av utflykter och skoj. Men även massor av smärta och ont. Ja den är kvar. Värken och skadan. Jag hoppades i min enfald att en välbehövlig semester till Skåne skulle ta bort det onda. Åtminstone lite. Men det onda lindrades bara för stunden. Stunden då jag med hela mitt hjärta skimrade av glädje när familjen sweetie fick lite extra tid till gemenskap. Lek. Och kärlek.

Vi har vart i Danmark. Med söta mormor och morfar som rådde om oss. Matade baby och bytte blöjor. Och handlade danska barnkläder och köpte lunch. Givetvis missade vi varken Höganäs kermikoutlet eller Sofiero slott när vi besökte Skåneland. Och vad jag handlade. Både vackert kakfat och glas. Kaffekoppar och muggar. Och en skål. Och lite till. Det var jag värd!

Vi bodde fantastiskt med underbart havsutsikt. Vi åt oss mätta på fish and ships. Och glass och kakor. Barnen badade i poolen som tillhörde stugbyn och jag låg och vilade på värmekudden. Vi hade även besök av fina faster Malin och hennes pojkvän Martin. Och besökte då Kullens fyr och åt middag på den lokala ljuvliga hamnkrogen. Med en bländande kvällssol och ett glas rosé kändes bilolycka och sjukgymnastik rätt långt borta. Trots att smärtan och tabletterna var närmare än någonsin.

Mölle är platsen där de branta gröntäckta klipporna möter det öppna vattnet Öresund. Husen är belägna högt på berget och den vackraste platsen av alla besitter Grand Hotell. Vi fick äran att vid ett tillfälle ha hela solterrassen för oss själva. Att vi var en timme tidigare där än vad öppettiderna tillät besvärade inte personalen alls. Glass och kaka i solskenet. Familjen sweetie njöt.

Hela trippen avslutades hos Leias farmor i Varberg. En middag på vägen hem och en timme framför tv´n med det vackraste bröllopet av alla var ett värdigt avslut på vår resa. Säga vad man vill om monarki och kungahuset. Kronprinsessan Viktoria gick sin egna väg och fick äntligen sin prins. Daniel. De är så fantastiskt vackra ihop och jag beundrar dem båda. Henne för hennes oerhörda generositet, ödmjukhet och intellekt och han för hans mod och styrka. Mod och styrka att ta plats i ett kungahus, vinna både prinsessan och hela svenska folkets hjärtan är en bragd värd att beundra. Hans tal igår visar även på hans förmåga att både prestera när det gäller samtidigt som han värnade om sin egna familj och integritet. Och jag håller helt med.

Stört av allt är kärleken.

Lekplasen utanför stugan

Vår vackra lilla blomma

Malin o Leia i Mölle hamn

Stella på Sofiero slott

Vackra slottsträdgården, här är vi i Majas trädgård

Hallå

Leia tittar på Maja och alla hennes fina saker

Mmm kan man äta den mamma?

Vid Kullens fyr

Oj vad det blåser

Mycket uppskattat med en egen pool

Vackra Grand Hotell

Pappa och mamma sweetie

Lunch

Underbar utsikt

På båten

Nya danska barnkläder

Störst av allt är kärleken

Puss och Kram

På väg

Hur bär du din ryggsäck?

Vi ska ut och resa. Men inte så långt. Bara cirka tjugoen mil och trehundra meter. Närmare bestämt till Mölle. By the sea. Ja snart är vi på väg. Men först ska det packas.

Och vad jag packar. Ja det tar aldrig slut. Allt från Stellas mediciner, Stellas alla tarmsonder, lavemang, sprutor, sköljbunkar, och andra hjälpmedel, till vanliga prylar såsom blöjor och välling. Och sandaler och gummistövlar. Och solhattar och regnmössor. Och värmedyna och syskonsits. Och böcker. Till alla fyra.

Nåja. Det är ok att packa i en dag. När man sedan får softa i sex dagar. Vi ska bara njuta av livet. Oavsett väder. Och bo i en liten stuga och lyssna till fågelsång. Bada i havet och leka på stranden. Besöka Höganäs, Helsingborg och Helsingör med. Om vi orkar. Vi tar dagen som den kommer. Med mycket vila. Och mycket mys. Utan någon dator. Och utan någon blogg.

Slutdestination

Puss och Kram,

må väl, vi hörs om några dagar

På samma gång

Vi steker pannkakor och vispar grädde. Vi äter mat och fikar kärleksmums. Vi målar träd och spiller ut målarvatten. Vi lägger grus och plaskar i vattenpölar. Och vi borstar tänderna och sitter på pottan. Det städas och det stökas. Det skrattas och det skriks. Allt på samma gång.

Det är fredag och alla i familjen sweetie är hemma. I morgon ska vi rida, gå på jubileumsfest på förskolan och äta taccos. Fast inte på samma gång.

Lilla konstnären

Minikonstnären

Mmm saftigt och gott

Ta da! En ettårings och en treårings verk

Puss och Kram

Avslutning på förskolan

Regn, regn, regn. Älskade och hatade sommarregn. Jag njuter av att känna dina svala droppar mot min kind. Och jag förargas över hur du tvingar oss att vara inomhus. På en avslutning på förskolan. Jag önskar att det var solens strålar som smekte min kind. Samtidigt som vi sjunger sjunger "Den blomstertid nu kommer". I kör. Barn och vuxna klämmer i.

Jag mår bra av barnsång, jordgubbstårta och trevlig sällskap. Jag mår bra av vatten och regn. Jag njuter och förargas på en och samma gång. Och jag kan inte bestämma mig över vilken känsla som ska ta över. Jag kan inte komma fram till om jag älskar eller hatar. Dig välbekanta, omtalade och uppmärksammade sommarregn.

Regn regn regn, sommarregn

Vårens tema har varit bondgården och här ser ni alla djuren

Små kor, får, kaniner, grisar och ett troll

Mmm jordgubbstårta

Jag kan äta, mamma kan tvätta och pappa kan klippa

Puss och Kram

TIO TUSEN

Wow!

Detta kunde jag aldrig ana när jag skrev mitt första inlägg. Att bloggen inom åtta månader skulle uppnå och passera hela tio tusen besökare. Oj oj oj! Tusen tack alla ni som troget kommer tillbaka till familjen Sweetie för att läsa om vårt liv. Jag är så fantastiskt glad för att ni vill läsa det jag skriver! Och jag vill även passa på att tacka er som länkar till min blogg. Det är en heder att ni länkar till just mig! Själv har jag ej gjort någon favoritlista ännu men ska någon dag ta mig tid till det!!!

Nu är det vardag igen. Och jag är fullt upptagen med att besöka olika personer sammankopplade med min rehabilitering. Rehabilitering från bilolyckans sviter alltså. Framför allt besöker jag min sjukgymnast. Hos henne får jag träna hårt. Och jag får även personlig massage och stretching. Allt för att göra det mindre stramt i nacke och rygg. Och släppa på det stela, spända och de konstanta kramperna. Som jag sagt innan har jag så förtvivlat jätte-ont. Så ont så att jag bara vill skrika rätt ut. Bara jag kunde få en endaste dag då jag kan slappna av och slippa den fasansfulla smärtan som oavbrutet plågar mig, hade jag vart glad just nu. Och nöjd. Och lättad. För då blir jag återigen påmind om hur det egentligen ska vara. Hur det borde vara. Hur jag borde få njuta av denna sommaren. Och inte ha ont. Eller må illa. Eller vara yr. Faktiskt.

Tillräckligt om det.

Idag hade jag telefonmöte med Stellas överläkare. Nu är hon remitterad till logoped. Detta eftersom fröken inte vill gapa. Hon vill inte äta. Och då kopplar man in en logoped. I synnerhet om man har att göra med ett tarmsjukt barn. Samtalet var för övrigt mycket bra och Dr Överläkare skrev även in i Stellas journal att hon bör placeras i enkelrum vid besök på barnakuten. allt för att minimera risken att hon smittas och såldes får långdragna sjukförlopp som hon har svårt att själv få bukt med. Och jag är givetvis supertacksam för det. Blir dock intressant att se om det fullföljs.

Dessutom hade vi idag kontakt med hennes ortoped. (Hur många olika sjukhusdistanser är Stella inskriven på egentligen kan man undra...) Hon ska i början av Juli röntga höfterna och sedan på en kontroll hos läkaren. Förhoppningsvis ser allt bra ut och är frid och fröjd. I annat fall blir det ant uppföljning och vidare kontroller. Stella hade ju en medfödd höftledsluxation vilket innebar att hon fick ha på sig en frejka-kudde hennes första månader i livet. (Fast detta tillämpades dock ej fullt ut eftersom hon till stor del då låg inne på barnkirurgen för sin tarmsjukdom. Och hon opererades även och fick därmed lufta rumpan/ligga utan kläder flera veckor efter operation). Hur som helst. Nu är tiden inne för att kontrollera huruvida höften är som den ska eller ej. Jag tror och hoppas på att allt ska vara bra.

I morgon är det sommarkaffe på dagis. Ska bli underbart att få se de små uppträda och sjunga. Det är lycka utöver det vanliga. Det är stolthet bara en mor kan beröra. Att se sin dotter sjunga Idas Sommarvisa iklädd sina finaste kläder. Mammahjärtat tar några extra snabba slag och hela mitt jag fylls på med ytterliggare kraft o styrka!

Puss och Kram

"Att leva ett liv- inte vinna ett krig"

Kan någon ta bort demonerna som bor i min nacke. De har full fest där inne. Bankar och härjar. Eldar på medan jag lider. Hallå försvinn! Ni har gjort nog nu. Det är min tid nu. Tid för vila. Jag vill vara fri.

Idag är en dag full av värk, plåga och smärta. Hur fint det än är ute kan jag inte riktigt njuta. Hur mycket solen än skiner på mig kan jag inte riktigt känna värmen. Och hur söta och alldeles ljuvliga barn jag än har går det inte att le. Inte idag. Idag är värken alldeles för påtaglig. Det känns som att någon stryker med ett strykjärn i hela nacken. Och huvudet. Om det ändå hade vart ren och skär huvudvärk. Då hade tabletterna hjälpt. Men inte mot denna plåga. Jag känner mig maktlös inför svedan. Jag känner mig totalt handfallen och hjälplös.

Det enda som hjälper att kapitulera. Att ge efter för värken och tillämpa acceptans. För det använder jag Anna Kåvers bok "Att leva ett liv, inte vinna ett krig". Läs den. Du behöver varken vara tokig, lida av konstant värk eller läsa till psykoterapeut för att ha behållning av boken. Nej det är sant. Alla kan absolut få ut något av denna fantastiska bok. Och det är verkligen nu det är dags för de nötta slagorden "Inget ont som inte har något gott med sig...".

Och det stämmer. Min bilolycka driver mig att söka efter andra utvägar. Andra än de enklaste. Eller mest självklara. Som att acceptera att min värk är här. Här och nu. Idag. Och genom att med alla sinnen uppfatta stunden exakt som den är nu, utan att värdera eller döma, är enligt Kåver ett första steg till förändring. Kortfattat innebär det alltså att stanna upp men samtidigt gå framåt i en given stund. För att referera till mig själv innebär det med få ord att jag får sluta föra krig mot tillvaron, det vill säga själva smärtan. Låta den komma, se den, känna den, och sedan låta den gå. För inget vara för evigt. Inte ens smärtan. Men det är svårt att komma ihåg ibland.

Väldigt svårt!

Puss Och kram

Bjuder på några bilder från idag

boktips

dagens bukett

Pippi i sockerdrickaträdet

Stella lyder snällt sin syster och hoppar vaggan

Funkisveckan 2

Jag vill börja med att tacka för de fina kommentarerna. Kommentarer som de värmer hela mig, de planterar sig längs in i hjärtat tillgängliga att plockas fram den dag då jag börjar tveka. Tveka om det är rätt att fortsätta att blogga. Om det är rätt att i detalj berätta om Stellas vardag och hennes funktionsnedsättning. Om det är rätt att offentliggöra mitt liv.

Jag svarar själv på frågan och säger ja. Ja det är rätt för jag väljer själv. Både inlägg och innehåll.

Och blogginnehåll är inte ekvivalent med hela mitt liv. Med hela mitt jag. Med hela min själ. Med hela mitt psyke och mina innersta tankar. Och just det har jag förklarat för er förr. Som ett extra tillägg tänkte jag på detta vis här om dagen. Bara för att man läser en författares verk, om det så är en skönlitterär bok, en memoar eller en faktabok betyder inte det att man känner författaren. Man kan känna till författaren, känna till vad författaren tänker i vissa situationer. Eller vad författaren delvis har upplevt. Och även vad författaren då har känt. Men inte ens den tjockaste självbiografi kan åskådliggöra en hel människans yttre och inre värld. Bara vissa delar. Bara vissa utvalda stycken av dess liv. Och precis så är det här med.

Så, en del av mamma Sweetie känner ni så klart. Några stycken av just mig är offentliga. Och det tycker jag om. Jag gillar att dela med mig. Jag gillar att få kontakt med människor. Och mest av allt gillar jag att få respons. Av er!!! Därför betyder alla kommentarer och mail ni ger/skickar enormt mycket. Jag vet, jag har inte riktigt kommit på ett bra sätt att besvara dem. Men oftast skriver jag i er blogg om ni har någon. Annars läser jag bara. Och tar ödmjukt till mig. Stundom svarar jag i mitt egna kommentarsfält men det känns lite krystat.

Nu till det centrala i detta inlägg. Själva kärnan i hela min blogg. Stellas funktionsnedsättning. Inlägget går alltså återigen i funkisveckans tecken.

Idag tänkte jag skriva om det jag upplever som allra jobbigast med Stellas funktionsnedsättning. Det som är kämpigt, svettigt och besvärligt mest varje dag. Det som är mödosamt trots att min älskade stjärna är "frisk". Och då menar jag att det inte är en extra krävande period exempelvis i form av feber, förkylning, magsjuka eller något annat påtagligt sjukt.

1. Maten! Stella har sällan någon aptit. Hon vägrar det mesta och för att få henne att över huvud taget gapa krävs det en uppfinningsförmåga utöver det vanliga. Från mamma Sweetie och pappa Sweetie alltså. Oftast har hon ätit om det serverats en viss barnmatsburk från Hipp. Från 8 månader. Eller möjligtvis hemlagat potatismos och korv. Men sällan med aptit och självmant. Allt handlar istället om att distrahera fröken så att hon tänker på annat. Och gapar av en annan orsak.

Men så helt plötsligt kommer det en dag då hon gapar för fullt. Äter en hel burk mat utan problem plus efterrätt. Då passar jag givetvis på att göda henne så mycket som möjligt. Och variera. Färsk lax och vanlig potatis med smör kan exempelvis gå ner då. Men nästa dag är man tillbaka på ruta ett. Vägrar frukost. vägrar lunch. Dricker en halv flaska välling efter otaliga försök med allt möjligt. Kanske tänker ni då, men det är ju ok! Nej det är ej ok. Inte dag efter dag vecka efter vecka. För vår tös ligger oftast efter i "vanligt matintag" och behöver således mer än bara det som välling innehåller. Annars kan man få följdsjukdomar.

2. Ont i magen? Ja det är den stora frågan. Har man hirschsprungs sjukdom har man svårt att bajsa. För ringmuskeln saknar de celler som gör att själva muskeln kan slappna av när man ska bajsa. Alltså måste hon bajsa mot en spänd hård muskel. Som inte vill släppa ut bajset. Således stannar avföring i tarmen och även gaser. Stella kan knappt prutta själv. Och tänk er själva, gaser i magen, hur ont gör inte det? Detta kan man dock åtgärda genom en tarmsond. (Vilken är en plastslang som föres upp i ändtarmen.) Men vi sätter ju inte tarmsond flera gånger dagligen. Det är både praktiskt svårt och inte hållbart eftersom hon antagligen inte behöver det. Alltså kan det vara så att hon har gaser som gör att hon har ont och blir uppblåst. Som kan ge magknip. Ja hur ska man veta? Hur ska man veta om hon har en dålig dag, har ätit för lite, är törstig, håller på att få tänder, är trött eller har ont i magen?

Det är svårt tycker jag. Självklart utesluter vi det ena efter det andra när fröken är missnöjd och grinar. Precis som ni till barn utan hirschsprungs sjukdom gör. Men det finns alltid en extra parameter. Och det är magen. Och när och hur och vad vi ska göra åt det är en avvägning och något vi får lära oss med tiden. Och precis när vi tror att vi har kläm på det ändras allt. Då är det på ett annat sätt. Ja då kanske hon vill spola tarmarna på morgonen och ge annat lavemang på kvällen för att må som allra bäst. Och det är jobbigt. Att anpassa allt vad hennes behandlingar heter efter henne och i rätt tid. Inget är statiskt och för evigt. Allt är upp till fröken och hänger på oss. Hon är i sin sjukdom extra beroende av sin mamma och sin pappa.

Och när får man släppa egentligen?

3. Och där kommer jag till punkt tre. Det är så förvillat jobbigt att känna sig oumbärlig. Att känna att Stellas hälsa till stor del hänger på oss. Hennes mamma och pappa. För så är det. Vi måste läsa av henne och anpassa vården efter henne. Vi kan inte köra på autopilot. Även fast det i perioder verkligen är lugnare och mer oföränderligt. Hur som helst är det svårt att släppa. Men jag antar att det handlar om träning för min del. Att våga släppa taget och lämna över till farmor eller mormor! För visst kan de med! I alla fall med lite instruktioner.

Det var allt för idag. Det finns mer punkter på listan men jag nöjer mig såhär.

Ni andra funkisföräldrar som läser, håller ni med mig om den tredje punkten? Eller vad tynger ert hjärtan, såhär en vanlig lördag kväll. Om man ser ur funkisperspektiv alltså!

Puss Och Kram ha en fin helg alla ni där ute!!

Funkisvecka

Det är torsdag idag. Torsdag i vecka tjugotvå. Vecka tjugotvå är dock ingen vanlig vecka. Utan det är en alldeles speciell vecka. Nämligen funkisveckan. Det är Towe med den fantastiska bloggen smulgubbe som är skaparen bakom denna eminenta idé. Towe skriver så här "Min tanke bakom funkisveckan är att vi ska blogga så mycket som möjligt om våra erfarenheter om livet med en funktionsnedsättning...".

Tanken var alltså att vi som funkisföräldrar ska berätta om våra erfarenheter och tankar. Och nu är det redan torsdag och jag har inte ens börjat. Som ni redan läst har familjen Sweetie ju haft annat för sig. Annat än det vanliga. Och i det vanliga ingår ju även bloggandet.

Vad ska jag skriva om då? Vad vill jag berätta?

För er som specifikt vill läsa om Stellas sjukdom och hur det började kan ni som bekant läsa här. Där finns det hela dokumenterat. Från början. Och för er som mer vill läsa om hennes vardagsliv idag kan ni läsa här. Under denna etiketten Hirschsprungsvardagen finns det blandade inlägg som på något vis berör Stellas sjukdom idag.

Ni som har följt min blogg under hösten, vintern och våren, vet att det blivit många inlägg som hamnar just under ovanstående etikett. Hirschsprungsvardagen. Ni som följer min blogg vet också att det går i perioder. Det sjuka och extra krävande alltså. Och att just under de perioderna som är olika långa vet man inte riktigt när och hur det ska ta slut. Och att det känns som att det bara går runt runt runt. Mina inlägg på bloggen alltså. Och alla sjukhusvistelser. Ja och att det ibland till och med känns som att vi har vip-kort på barnakuten. Och att just besök på sjukhuset faktiskt kan vara riktigt jobbiga. Ur många synvinklar. Och att man söker svar på de stora frågorna. Som vad är lösningen? Och att sömnen som är så viktig blir katastrofal när hon är dålig.

Ni som följer min blogg vet ju allt detta. Jag är ju rätt duktig på att skiva om "allt mellan himmel och jord". Eller mellan himmel och hirschsprung kanske det ska stå. Och det är ju faktiskt mestadels därför jag en gång startade denna bloggen.

Hur som helst. Nu är det sommar. Ja det är faktiskt det. Och vi njuter för fullt. Jag, mamma sweetie, pappa sweetie, mini-sweetie och mini-mini sweetie.

Jag kan i ärlighetens namn våga berätta att jag fullständigt kopplar bort allt vad funktionsnedsättning, sjukdom, vård och oro heter. Just nu. Just nu är det bara nu. Och nu. Och det är så långt bort från febertoppar, dagar långa av okontrollerbara diarréer, veckor av magsjuka, timme efter timme på barnakuten, såriga rumpor, nattliga samtal till barnkirurgen, otaliga besök hos tarmterapeuten och ständig oro och övervägning om det är dags att åka in akut, som det bara kan vara.

Självklart. Vi har vår dagliga vård med Stella. Vilket i sig inte ska förminskas. På något sätt. Men man kan få sätta det lite i periferin. Låta det ligga som en trygg livrem runt midjan. Sådär lagom löst så den bara sitter uppe. Inte spänner för hårt och inte ramlar av. Så är det nu. Livremmen sitter alldeles lagom hårt. Finns där men vi drar aldrig åt. Inte nu. Nu är det sommar och då är vi friska. Och då blickar jag inte ner mot midjan utan vänder hellre blicken upp i skyn. Möter solens varma strålar. Betraktar molnen som sakta seglar förbi. Beskådar det ljuva i livet. För det är precis så det är. Livet alltså.

LJUVLIGT!

Med eller utan hirschsprung. Med eller utan funktionsnedsättning.

Och detta vill jag ha sagt med veckans första funkisinlägg. Ett inlägg dedicerat alla funkisbarn. Ett inlägg specifikt tillägnat alla tarmsjuka barn. En hyllning till alla funkisföräldrar. För jag vet att ni, precis som jag, är mitt i det. Det ljuva livet!

Puss och Kram

När Sagan blir verklighet

Halva våren har hon tjatat och tjatat. "Jag vill åka till Astrid Lindgrens Värld!". "Ja ha", svarar mamma och pappa, "Ja visst" fortsätter vi sedan. Och tänker, måste vara från dagis hon hört det. Barn som stolt berättar om sitt möte med Emil i Lönneberga eller självaste Pippi Långstrump.

Tanken slog mig sedan. Det är faktiskt fyra timmars bilfärd dit. Och jag klarar knappt av att sitta i bilen på väg till sjukgymnasten. Inne i stan. Utan att må illa och ha förfärligt ont alltså. För att inte tala om självaste nöjesparken som sådan. Är det så smart att åka till ett ställe där allt bygger på att traska runt, interagera med skådespelar och möta massor av folk? När just gå och vara bland massor av folk är det sista jag tycker passar mig just nu.

Och natten. Sova över i en fyra kvm stor stuga? I en hård säng? Trångt. Med massor av folk över allt. För att dagen efter återigen traska runt i nöjesparken?

Är det en så bra idé egentligen? När man har en whiplashskada alltså. Och ett barn som kräver lite extra. Av sin mamma. Och pappa. Som exempelvis dagliga behandlingar. Och specialkost.

JA!

Det är en alldeles superbra toppenidé.

Jag kan helt övertygande säga att jag ALDRIG upplevt en nöjespark i mina trettiotre år där det fanns så många ställen att sitta. Och vila. Och äta. Medhavd mat.

Ja nu har ni flesta säkerligen redan vart där och förstår vad jag pratar om. Men för er andra. Tänk er en jätte-park, alldeles grön och vacker. Och så tänker ni er Astrid Lindgrnes sagor. Ja såsom Pippi, Emil, Lotta på Bråkmakargatan, Madicken, Ronja, Nils Karlsson Pyssling, Rasmus på luffen, Karlsson på taket och alla de andra. Tänk er in i deras miljöer. Hur ser de ut? Och deras hus och till och med deras möbler och grejer. Så tänker ni er de största och bästa lekplatserna ni vet. Fast ni tar bort alla barn. Och alla vuxna. Så fyller ni tanken av massor av ljuv musik. Självklart allt i Astrid Lindgrens tecken. Fortsätt med en klarblå himmel och en strålande varm sol. Och två urnöjda och söta barn.

Tänker ni?

Så toppar ni det med massor av god mat, fika och godis. Och två lugna och strosande föräldrar.

Det var vi. Var var där. Där Sagan blev verklighet. För mig. För Tias. För Leia och för Stella.

Tack för två underbara dagar! Om två dagar börjar högsäsongen på A Lindgrens värld. Nej det är inget för oss. Vi föredrar att göra det på det lugna viset. Och visst blev det bra?

Mio min mio

Mycket underhållande med dockteater tyckte Stella

Titt ut, barnen i Bullerbyns hus

Lotta på Bråkmakargatans cykel

Lek med Pippi

Lite blyg blev man allt...

Mor o dotter utanför Pippis hus

En fantastisk teater om hur Pippi fritog sin pappa från piraterna

Junibacken

Mamma, pappa och mini-mini sweetie

Puss Och Kram