Våra barn

När det är sommar och solen värmer mitt ansikte vill jag helst av allt bara glömma. Glömma allt tråkigt. Och till tråkigheterna hör Stellas medfödda sjukdom och allt därtill med mage och tarm. Jag har sagt det förr, att jag gärna kopplar bort allt vad långa sjukhusbesök och eländiga sjukdagar heter, när det är sommar. Men det kräver dock att vissa saker funkar.

Och ibland blir det inte rikgit som man vill.

För att ge er kontrasten till mitt mer behagliga, trivsamma och lättsamma liv (som dock är en stor överdrift att jag lever men det låter väldigt fint) kan jag förtälja några episoder där jag skildrar det ljuva livet familjen Sweetie lever sett från en annan utgångspunkt.

Det är eftermiddag på midsommardagen. Vi har verkligen landat efter en härlig afton och njuter som bäst av det underbara ställe vi befinner oss på. Hållö. Vi bestämmer oss för att sköta om Stellas mage och ge henne lavemang. Går således in i vårt lilla underbara rum med enorm oslagbar havsutsikt och klär av henne allt. Då ställer hon sig givetvis och kissar på golvet. Kisset rinner längs golvet och blöter ner omkringliggande kläder och andra prylar en ettåring roat sig med att slänga ner. Helt plötsligt hör vi ett illvrål utifrån. Det är Leia som kissar ner sig. Två år efter det att hon blev torr. En av oss hämtar en förskräckt Leia som blev lika förvånad som oss. Och den andra försöker torka upp på rummet. In med Leia i duschen och även Stella. Efter det att hon suttit på pottan cirka femton minuter. Klar där inne sätter jag henne i knät och torkar henne. Inser då att det är brunt på mina byxor och i sängen, där jag satt. Ooops, live lavemang som verkade ännu. Dags för sanering. Igen. Extra uppsättningar lakan är dock inget man släpar med sig till en (näst intill öde) ö! Det får gå ändå. Utan lakan alltså.

Men det är väl rätt normalt med två små barn. Kiss och bajs lite överallt. Inget jag hetsar upp mig över allt för mycket trots att det blir lite mycket på en gång. Där och då.

Det jag däremot hetsar upp mig över, lite smått i alla fall, är när dag efter dag fortlöper och Ilbattioni inte vill gapa. För mat. När mat kommer på tal, serveras eller bara tillfrågas, säger fröken bestämd Neee och skakar på huvudet. Och vägrar gapa. Idag har fröken intagit en halv banan. Och några flaskor välling. Tack och lov. Får inte glömma de fyra små makaronerna och en åttondels köttbulle med. Detaljer är noga.

Mat och bajskaos är exempel då det är något svårare att koppla bort det tråkiga. Det blir för påtagligt. Fast jag försöker att ta det lugnt. Jag tänker på det varje dag. Och jag övar på det i grupp. Att bli medveten här och nu. Och kunna acceptera och välja att vara lugn. Visst låter det fint!

Berättar mer om det en annan dag. Nu ska jag natta mig själv. Man måste nämligen ta hand om sig själv med. Även det börjar jag att lära mig. Att livet helt enkelt inte går ut på att flytta berg. Efter berg. Utan att ta hand om sig själv med. Tänka mer barn.

Och det gör jag gärna. Tänker barn! Det är ju det bästa i livet!

Våra barn.

Puss och Kram