Jag vet inte riktigt när man brukar börja intressera sig för det andra könet. Eller samma kön för den delen. Ja när kärleken brukar uppstå. Eller kanske smyga sig på. Men jag minns att vi i min klass på mellanstadiet frågade chans på varandra. Tjejer och killar var ihop med en eller ett par styckena åt gången. Men det hände inte så mycket mer. Mer än att någon kompis till den där killen frågade chans åt den där killen. På mig. Och jag sa ja. Samtalet med killen i fråga infann sig nog aldrig. Direkt. Utan det var nog mer som vanligt. Vi var barn helt enkelt. Och det var på skoj.
Men sedan i högstadiet började nog en del killar och tjejer vara ihop mer på riktigt. Liksom. På något vis. Fast inte jag. Och jag var absolut inte kär. Nej. Inte i någon killen i alla fall.
Nej, utan för mig fanns kärleken i stallet. Såklart. Det var ju där jag hängde i stort sett varje dag. Och jag borstade. Och kammade. Och mockade. Hos de små djuren. Jag red i ett flertal olika stall. Både på lektion och privat. Och hade den där stora drömmen. Som jag alldeles säkert som trettonåring inte var ensam om att ha. Drömmen om en egen häst.
Och jag tjatade. Och tjatade. Och tjatade. Dag efter dag. Vecka efter vecka. Och år efter år. Men utan någon framgång. Och jag fick alltid samma svar. "Nej, du får ingen egen häst. Det kostar för mycket pengar". (Och det ligger väl något i det där. Det är inte direkt gratis att varken köpa en häst, eller ha ansvar över en häst, med allt vad det innebär i from av stallhyra, foder, hovslagare, försäkring, och så vidare.). Fast jag nöjde mig inte med det svaret. Nej. Det gick till slut så långt att jag började göra upp mina egna små beräkningar. En kalkyl för vad det kostade. Och hur mycket jag kunde betala själv varje månad av det. Med mitt barnbidrag som jag hade blivit tillräckligt stor för att få förtroendet att förvalta själv.
Och till slut hände det. Jag kan så här i efterhand inte helt och hållet minnas hur det gick till. Men på något sätt hade jag lyckats övertala mina föräldrar att jag skulle få ha en häst på foder. Som det så fint hette. När man lånade en häst under en tidsbegränsad tid. Helt och hållet. Och hade hand om den själv. Med allt vad det innebar.
Jag satte ut en annons i tidningen minns jag. (Ja nu kan ni nog tänka att hur gammal är jag egentligen, ( eller inte för det har jag ju redan talat om i mitt förra inlägg), men trots att jag är hela trettiotre år eller rättare sagt bara trettiotre år, så fanns faktiskt inte internet då). Och fick svar. En underbart söt liten brun ponny skulle bli min. För ett år framöver.
Och lyckan var totalt. Jag kan lova att jag hängde i stallet näst intill dygnet runt.
Hos min stora första kärlek. Han hette Harpo!
Puss och Kram
2 kommentarer:
Haha, vilken fin beskrivning av den första kärleken:) Jag har varit "kär" i båda mina hundar, Bimbo och Max. Bimbo var en kritvit golden och Max en svart labbe. Bimbo lever inte längre men Max är omplacerad hos ett pensionärspar med massor med djur och mår jättebra trots hög ålder.Jag var så ledsen när vi fick omplacera honom, men det var tvunget pga studier. Jag hade inte kunnat ha honom i en studentlya på 30 kvadrat:( Jag hade inte heller samma tid för honom när jag pluggade. Det var inte rätt mot honom att behålla honom av egoistiska skäl!
Det blir Göteborg någon gång från den 3 jan. Det får bli så. Jag är så ledsen att jag missar julmarkanden:( Det är en tradition som blir allt svårare att hålla fast vid märker jag pga avståndet. Jag får helt enkelt inte ihop det då jag jobbar mkt helg numera (tillfälligt)
Så i januari träffar jag och Lova familjen Sweetie om ni har möjlighet? När blir bäst för er i så fall? Kan ni mitt i veckan, typ 3-4 jan? Den 3 jan. har Lovas dagis planeringsdag vilket innebär att jag ej kan ha henne där, så då kan jag vara ledig och åka upp två dagar. hade varit perfekt!!
Kraaaam
Vilken fin historia. En novell som kramas.
Hoppas du och din fina familj har haft en bra helg.
Stor kram
Skicka en kommentar