måndag 20 december 2010

Dag sju, min bäste vän

Min bäste vän. Oj så svårt. Vad är en vän? Egentligen?

För mig är min bäste vän han eller hon som står vid min sida. Och varken följer eller går före. Han eller hon som lyssnar utan att döma. Som ringer trots att man själv inte hört av sig. På flera månader. Som frågar hur man mår. Och verkligen menar det.

Det är han eller hon som man faktiskt vågar vara svag inför. Som man vågar öppna upp. Sig själv. Det är han eller hon som man delar sina hemligheter med. Du vet den där hemlisen som man inte riktigt vågar berätta för någon annan. Bekant eller vän.

Med min bäste vän kan man bara vara. Sig själv. Utan att förställa sig. Utan att känna sig konstig. Eller skamsen. Eller dum. För min bäste vän hejar på mig. Står vid min sida. Och håller om mig hårt. När det blåser. När vinden är så där fruktansvärt kall och hård så att ögonen tåras. Små droppar som sakta rinner ner för min kind. Då finns min bäste vän där. För mig.

Min bäste vän dömer inte. Min bäste vän kräver inget tillbaka. För det kommer ändå så naturligt. Jag vill ge. Ge hela mig själv. Ge tillbaka. Vänskap, kärlek och omtanke.

Till min bäste vän.

2 kommentarer:

Sandra sa...

Så fint, vi har samma bästa vän. Inte alla förunnat, något som bara finns där.
Kram

Jennie sa...

Mycket fint beskrivit:) Ett par sådana här vänner räcker för att man ska vara lycklig!
Många kramar Jennie