måndag 9 april 2012

Tredje gången gillt vet man...

Det rullar på här hemma. Trebarnslivet alltså. Eller tillvaron med en nyfödd baby. För det vill jag nog nästan kalla honom ännu. Nyfödd, blott 9 dagar gammal.

Och nu tredje gången gillt som nybliven mamma måste jag nog säga att det känns rätt ok. Varandet. För det kommer inte längre som någon överraskning. Eller chock. Nä, denna gången är jag något mentalt förberedd. På att det exempelvis gör förbannat skitont att amma i början. Så ont så att du skriker rakt ut av smärta när din lilla älskling greppar tag kring bröstet. Och så är det. Varje gång. I flera dagar, eller veckor. Nu har jag ammat nio dagar och det gör fortfarande väldigt ont. Om än något mildare. Jag kan behärska mig utan att skrika. Fast det bästa är ju då att jag vet att det-inte-är-för-evigt!

Utan att det går över.


Vips går amningen som en dans. Och man har igen det tusen gånger om. Med mitt första barn, Leia tog det dock över sex veckor och flera besök på amningsmottagningen på sjukhuset innan smärtorna vid amningen lade sig. Det var till att byta grepp, lägga barnet på ett annat sätt och att inhandla specialsalvor för de blödande brösten. Fy!

Med mitt andra barn, Stella, så ammade jag ju knappt första månaden. Först var hon för sjuk för att äta, hon hade ju sin icke ännu diagnostiserade tarmsjukdom. Och sedan, efter operationen var hon dels för trött för att amma/äta själv och dels för dålig i tarmen. Det jag gjorde då var att pumpa ut mjölk och mata i sond. Och tränade lite på att amma där emellan. Men trots att jag pumpade var fjärde timma dygnet runt i trettio dagar lyckades jag ju få en varböld i bröstet, en abscess. Men efter att den stormen lagt sig helammade jag Stella i hela sex månader (med helamning avses att man inte ger barnen något alls förutom just din bröstmjölk i matväg, dvs inget tillägg, ingen ersättning, gröt eller välling...). Och det var ju alltså värt det!

Och hur gör vi nu då? Jo, eftersom Ebbe är väldigt långsam av sig att äta, och helst äter lite och sover lite, i flera timmar, så har vi kommit fram till att det inte alls är hållbart på natten. Man kan inte vara vaken var tjugonde minut hela natten. Vilket det blir om han ska amma, eftersom att han vaknar lika snabbt eftersom att han ju är hungrig. Så det jag gör är att pumpa ut mjölk på morgonen/dagen och spara i kylskåpet, sedan på natten när han vill äta så ammar jag först så mkt det går utan att han somnar, sedan ger vi min bröstmjölk på flaska, och han äter sig mätt på en anständig tid. Och somnar om. I flera timmar om vi har tur.

Och det är jag glöd över. Att jag lyckats komma på. Så här tredje gången gillt!

Sedan har vi det här med smärtorna från själva kejsarsnittet. Det är ju trots allt en stor operation man gör i magen. Och dagarna efter snittet på bb är verkligen en mardröm. Ur smärtsynpunkt. Men även denna gången tänkte jag på hur det varit innan. Och satte upp små mål för mig själv. Exempelvis att jag skulle sitta på sängen den tiden. Resa mig upp. Och så vidare. Och då behöver det inte kännas hopplöst. Tillvaron. För jag vet att jag kommer kunna gå igen. Kissa igen. Och antagligen till och med hosta igen. Utan att det bränner som en eld i magen och svartnar för ögonen.

Fast där är jag inte ännu. Nä. Istället tar jag astmaspray som aldrig förr och djupandas varje gång jag känner att jag eventuellt börjar hosta. För att häva själva hosten.

Och säkerligen kommer jag även kunna resa mig upp ur sängen inom en snar framtid utan att tänka på att först rumma runt på sidan, sedan ner med benen, och sedan ta i med handen. Om jag skulle glömma bort mig, och försöka resa mig upp på ett mer sedvanligt vis, kommer den där eldskärande smärtan i magen igen och jag vill bara skrika rätt ut!

Ja så är det. Tredje gången gillt vet man. Åtminstone tror man sig veta. Vad det är som komma skall.

Fast jag måste nog ändå erkänna att egentligen har man väl inte den blekaste aning om vad framtiden och livet har att erbjuda.

Men en sak är jag dock hundra procent säker på.

Jag är den lyckligaste mamman på jorden!





Puss och Kram

4 kommentarer:

Johanna sa...

Åh vad fina ni är!! Tror det stämmer väldigt bra det du skriver. Att med trean så blir det inte alltför många överraskningar även om de är olika individer. Man har väll förhoppningsvis blivit tryggare i sin föräldraroll också! Njut av den magiska tiden nu, den går alldeles för snabbt! kram på er allihop!!

Anonym sa...

Finaste ni! Härligt att höra att du är lycklig! Många kramar //Frida

Jennie sa...

Så fina ni är tillsammans!! Ja efter tredje gången vet man!! Du/ni har verkligen hittat små saker som underlättar i vardagen,som det med och pumpa upp mjölken osv! Det tar ett tag, några spädbarn,innan man får rulljans på det hela;)Mamma hade fyra, varav de två sista var tvillingar med Gluten intolerans. Detta var på åttiotalet när man fortfarande inte visste så mycket om sjukdomen! De var fyra år när de sov en hel natt igenom, utan matning! Jag brukar tänka på henne när jag gnäller över småsaker;)

Jag går här och finslipar inför Lovas dag i morgon och tittar till bloggarna när jag pausar och dricker en kopp tee!
Snart blir det dags för sängen så att inte Lova vaknar innan mig i morgon;) Det skulle ju vara snopet!

Stor kram till dig där du går i din babybubbla!!

Anneli sa...

Åh vad underbart! Stort grattis till underbarnet! Vilken liten guldklimp.
Många kramar till er alla!