torsdag 26 april 2012

Allergichock och en stark liten Ebbe

Det ösregnar ute. Klockan är tolv och jag ska dricka kaffe här hemma. Ebbe sover i sin bilstol i hallen. Han sover som bäst om morgonen och förmiddagen. Istället för om natten. Och jag tänker att det nog är rätt så typiskt för små spädbarn.

Jag och Ebbe har varit inne i stan på morgonen. Jag skulle till min allergiläkare och allergi-vaccinera mig. Det gör ju jag var 8-10:e vecka, i nästan fyra år. Så det blir några turer. Sköterskorna tyckte att Ebbe var så fin så fin och alla ville hålla och lukta på honom. Och jag berättade om min allergi-chock jag hade för två veckor sedan. Det har jag nog inte berättat här. 

Men läskigt var det. Det började med att jag märkte att det kliade på armarna och ryggen. Jag låg i sängen och försökte sova. Ebbe och de andra sov. Klockan var kring midnatt. Jag kliade och kliade men det gav inte med sig. Så spred det sig till resten av ryggen, magen, benen och halsen. Och så kände jag att jag behövde ta astmaspray. Jag blev även lite hostig. DÅ förstod jag, hm, detta måste hänga ihop. Så jag traskade ner till badrummet och kollade mig spegeln. Jag såg ut som en svullen skär gris. Jag var alltså alldeles rödflammig med prickar och nu började halsen svullna till rejält. Det blev tätare och tätare. Och jag kände hur paniken började komma. Men eftersom jag går och allergivaccinera mig har jag alltid en dos kortisontabletter hemma, betapred. De ska jag ta om jag får en reaktion på själva vaccinet. Som man kan få. (Vilket jag inte fått ännu tack och lov). Jag letade febrilt i en liten stund och fann dem till slut i en liten låda. Läste på påsen och gjorde som det stod. Det vill säga löste upp tolv tabletter i lite vatten. Sedan ringde jag sjukvårdsrådgivningen, 1177 och sa som det var.

"Du ska lägga på luren och ringa 112," sa hon till mig då. "Men jag har ju tagit kortisontabletter" svarade jag. "Ja men mitt råd är att du ringer 112 efter en ambulans, eftersom svullnaden kan komma tillbaka. Man vet inte om tabletterna tar bort chocken eller inte" svarade sköterskan i telefonen.

Tusan också, tänkte jag. Med en 10 dagar gammal baby hemma tänker jag INTE åka ambulans. Det har jag gjort förr. (När jag hade akut gallsten när Stella var tre veckor gammal). Och det är inte att rekommendera. Eftersom de inte ens har en ynka bröstpump på hela Sahlgrenska sjukhuset så risken att man drar på sig mjölkstockning alternativt bröstböld på köpet, är överhängande stor. Eftersom väntetiden för vård är typ tre gånger så lång som väntetiden för mammans bröst för att amma/pumpa ut mjölk.

Nåväl. Jag lade på och ringde 112. Vågade ju inte göra något annat för jag tar ju hellre en till bröstböld än avlider av kvävning, tänkte jag. Tjejen i luren svarade med det samma. "112, Vad är det som inträffat?" "Jo, jag vill egentligen inte ha en ambulans..." började jag trevande. "Men då ska du inte ringa hit" fortsätter hon rakt och snabbt. "Jo, men jag har en allergi-chock" säger jag då. "För råd ringer du 1177, säger tjejen igen mycket snabbt, och fortsätter sedan med att fråga vilken adress jag bor på. "Ja men det var ju det jag gjorde och de sa att jag skulle ringa hit efter en ambulans, men jag vill inte ha en" säger jag lite halvt uppgivet och förvirrat och uppger sedan min adress. Och jag ville liksom förklara att jag absolut inte vill åka in om de inte tror jag ska dö typ... "Är det Caroline jag pratar med", fortsätter hon sedan. "Ja", svarar jag, varpå tjejen ber mig vänta lite så blir jag kopplad till en sköterska.  

Och efter typ fem minuters samtal konstaterar vi att jag ju faktiskt kan andas just nu, om än dock något svårt. Och att vi avvaktar och jag väntar en halv timme så ser vi vart det tar vägen. Och om jag känner det minsta att det vänder och blir sämre ringer jag bara upp direkt igen. "Ok tänkte jag, det låter bra". Och så lade jag på. Och efter en halv timma kände jag mig betydligt bättre. Ja det var som att någon viftat bort locket som satt för halsen och jag kände att luften kom tillbaka fullt ut.

Så jag gick och lade mig istället. Skönt!

Ja... Så därför fick jag även träffa läkaren idag. Men han trodde detta var en "kortslutning" i kroppen som en reaktion i eterförloppet av graviditeten och att jag förlösts. Det låter ju rimligt. 

Så jag fick mina tre sprutor idag. 

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe här, och i eftermiddag ska vi till bvc och väga och mäta Ebbe. Spännande! Igår lade jag honom på magen för första gången. Han har ju tränat på våra bröst när vi håller honom, har honom på bröstet när vi halvligger i soffan. Men han har aldrig varit själv så innan. 

Och se så stark han är i nacken blott tre veckor gammal.

Tre veckor och fyra dagar gammal.
Och väldigt stark!
Jag vilar lite sedan då...

Stolt storasyster!



Puss och Kram

6 kommentarer:

Sandra R sa...

Vilken tur att du har tabletter hemma. Och vilken tur att allt gick bra med allergichocken. Jag förstår dig som inte ville åka in, men. (Inga men, det gick ju bra.) Du är allt lite tokig, Carro, på alla möjliga vis.
Söta barnen, jag älskar att titta på bebisar just nu (är helt på det klara med att vi inte ska ha fler, därför suger jag åt mig allt det gotta med de som är små just nu).
Kram till dig! <3 Jag är jätteglad för att du tar dig tid att blogga.

till-vidas-ara sa...

ojoj vilken tur att tabletterna fanns!!! och jag förstår att du inte ville in i onödan, så himla jobbigt när en Liten behöver all tid, så vad bra det gick till dig. Vilken otrloigt stark Liten en där, väldigt fin bild, och du..Ossian var också en sån där tjurnacke..nästan direkt att han var stark som en oxe..nu kan jag knappt byta blöja om han får för sig att proetstera..han vrider handlederna av mig (ler)

kramar Lycke

Anneli sa...

Fy vilken läskig upplevelse! Vad underbar han är er Ebbe :)
Kramar!

caroline sa...

Så fiiiiiin han är lille Ebbe!!!

Jennie sa...

Åååå sötaste lille Ebbe <3 Nu var han helt plötsligt mer lik Leia, tycker jag! Jag tyckte ju Stella först!

Usch, det var ingen rolig händelse du beskrev där med allergin...vilken tur att du slapp åka ambulans till sjukhus...roligare kan man ju ha;)
Håller med Sandra, jag är så glad att du vill och orkar blogga:) Kramar

Anneli sa...

Jag vet att du har fullt upp i livet just nu, på ett härligt sätt :) Men du har en award att hämta hos mig.
Många kramar!