Kaffe, choklad virknng och nya böcker

Kaffe, choklad, virkning, nya böcker och nya tidskrifter gör mig glad. Till och med så att jag glömmer av att det regnar ute. Och på eftermiddagen höll det upp och då var jag och Leia i stallet. Hon red igen och fick följa med på en långtur i skogen. Hon red helt själv 1.5 h och jag gick bakom. Jag är så stolt över henne. Och det var ett väldans bra träningspass för mig. Soffpotatisen. I alla fall regniga dagar som denna. Tjejerna fick dessutom nya cyklar idag. Väldans fina. Men de får ni se en annan dag!

Snart ska jag och Tias ha semester. En vecka. Bara vi och två underbara vänner i en fantastisk stad. Längtar ihjäl mig. Fyra dagar kvar!





Puss och Kram

Hon var på väg

Hon var på väg.
På väg att gå vidare. Lämna allt bakom sig. Alla vänner, familjen, dem hon älskar.
Hon var på väg.
Hennes tillstånd hade snabbt försämrats. Nu låg hon helt stilla. Och sov djupt.
Hon var på väg.
Till en annan tillvaro. Till evigheten. Långt härifrån. Och väskan var redan packad.
Hon var på väg.
Levnadsloppet var snart till ända. Döden hade öppnat sin dörr. Hon såg ljuset.
Hon var på väg.


Skriv om att packa.



Puss och Kram

Ett ljus för Linda- som somnat in idag.

Idag har inte vart någon bra dag. Jag har inte haft ork eller lust till något alls. Jag har känt mig så ledsen. Ledsen för att finaste Linda blivit sämre. Så dålig att hon själv inte orkar skriva något mer till oss. Som läser hennes blogg varje dag. Som hejar på, peppar och beundrar henne. För hon är en av de tappraste och starkaste människorna jag stött på. Någonsin.

Och det kändes i hela kroppen. Idag. Att tiden var inne. Det gjorde fysiskt ont i magen och hjärtat. Och nu på kvällen fick vi veta, att vid halv fyra somnade Linda stilla in. Vila i frid Linda. Himlen har berikats av ännu en fin ängel. Jag tänder ett ljus för dig. Och mina tankar går till hennes familj, man och barn!




Ta hand om er där ute, och alla era nära och kära, för det kommer en dag då det ljuva livet tar slut.

Puss och Kram

Skirv om att Försumma

Du låter bli
att träffa mig
Du missköter
vår relation
Du vanvårdar och struntar i
det
som en gång fanns
och jag kan inte nonchalera
det
jag kan inte förbi se
det
Du slarvar och försummar
det
jag inte glömmer



Skriv om att försumma

Puss och Kram

Stella två år idag

Grattis min stjärna!

Idag fyller hon alltså två år. Min älskade Stella. Två år. Helt ofattbart. Hur kan två år gå så fantastiskt fort? Minns dagen hon föddes som om det var igår. Det är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Så stort! Så mycket kärlek! Och så mycket underbara och fina känslor!

Jag hade tänkt att bjuda fröken på frukost-på-sängen med paket i morse, men trots att jag ställde klockan mycket tidigare än vanligt lyckades Stellioni vakna före sin mamma, som vanligt! Så jag frågade henne direkt, när hon kom in till mig och väckte mig, "Men Stella, vet du vem som fyller år idag?" "JAAAAAAG!" vrålar hon i högen sky och skrattar sedan efteråt. Vi går ner tillsammans och byter blöja och fixar smörgås och jos, och tar med det upp igen. Så sätter hon sig i sängen och tittar lite konstigt på mig och Leia som sjunger både en och två gratulationssånger. Stella såg både glad, förväntansfull och samlad ut. Att äta frukost i sängen var nog lite konstigt, men hela mackan gick ned i ett hafs. I paketet hon öppnade låg det två små böcker.

Sedan bar det av till dagis och det märkets tydligt på henne att det var en spännande dag. Vi hade köpt glasstrutar som hon sedan bjöd barnen på.

Jag fortsatte promenera efter lämningen och tog som vanligt rundan längs havet. Fåglarna kvittrade i kör och solen kändes ovanligt varm. För i vår! Väl hemma igen fick det bli en snabb frukost och lite tv. Sedan gjorde jag något jag tänkt göra i flera år, men inte fått tummen ur, så att säga. Kanske känner ni igen er? Man tänker på det allt som oftast men där tar det stopp. Så var det med mina två frys. Jag frostade alltså ur det ena idag och städade ur det. Ett himla jobb vill jag lova men väl värt besväret då jag faktiskt till och med kan förvara varor i lådorna nu. Såhär efteråt känns det nästan genant att jag skjutit upp sysslan i flera år!

Sedan, efter rätt mycket vila, fick jag åka iväg och handla mer paket åt damen. Och det blev en sopkvast att ha ute (hon älskar att städa, och det har hon definitivt inte ärvt av sin mamma men ev av sin mormor, eller farmor, för de är väldans bra på att städa och har det dessutom oftast väldigt städat runt omkring sig), en "sångpåse" som är en fin handgjord tygpåse med sex olika djur man kan sätta på fingrarna och sjunga kring. Och så blev det en vaxduk till hennes nya bänkar, (så himlans fin!!!) en lampfot till den nya skärmen, och en vimpel att pryda väggen med. Rätt så mycket inredning alltså men vi håller ju fortfarande på att inreda deras rum, sedan vi renoverade dem i höstas/julas.

Och som ni kan förstå blev det en mysig fredagseftermiddag med ett litet familjensweetie-kalas! Tårta före middagen som blev rejält försenad så barnen var i säng rätt så sent.

Men har man födelsedag så har man. Faktiskt.

Ha en fin helg ni alla, i morgon ska vi ha tvåårskalas, väldans trevligt!

Något vackert!

Något underbart!

Och alldeles ljuvlig!

Puss och Kram

Skriv om ett Äventyr

Skriv om ett äventyr

Ja så stod det idag på skrivpuff. Ett äventyr. Och jag tänkte med det samma, vad ska jag skriva om? Om ett äventyr som i en spännande händelse och upplevelse. Eller ett äventyr som i en riskabel händelse och ett vågspel. Eller ett äventyr som i en kärlekshistoria och romans. Och är det det lilla jag vill skildra, ett äventyr som i att stå på benen första gången igen efter ett kejsarsnitt. Eller som i att ta första promenaden med barnvagnen med ditt lilla nyfödda barn. Eller som i att smaka på en maräng för första gången i ditt liv? Eller är det det stora viktiga och kanske avgörande i livet jag vill skildra? Som att du befinner dig på just det ställen, den punkten, vid det tillfället vilket kommer att förändra hela ditt liv. Är det ett sådant äventyr jag vill berätta om?

Och, svaret är, allt. Eller inget. För jag tror att även den minsta till synes mest obetydliga lilla händelse eller tillfällighet kan vara början på det största äventyret i ditt liv. Ja, det är faktiskt så. Att även den längsta resa, eller det mest storartade äventyr, börjar med ett första steg. Ett första kliv. Framåt. Bakåt. Eller åt sidan.

Och jag kan i detta något flummiga kanske filosofiska men definitivt grubblande resonemang bara konstatera att vad vi än gör när vi än gör det så hänger allt ihop. Tror jag. Naturen. Herren. Gud. Han. Hon. Eller vad ni än vill kalla det, har liksom stoppat hela världen och mer därtill, i sin gryta och blandat om. Och på så vis har allt kontakt med allt genom den saftiga, mustiga buljongen och vi snuddar liksom i varandra omedvetet eller medvetet mest hela tiden eller aldrig och definitivt inte någonsin.

Och mitt största äventyr i livet är nog trots allt det minsta lilla äventyr som går att definiera, det att verkligen se, känna, uppleva, tänka och göra med hela mitt jag, samtidigt, på allt eller ingenting alls.

Så, det, ville jag skriva om. Det, blev det. Mitt egna lilla, minimala, stora, gigantiska äventyr som jag upplever precis hela tiden och aldrig inte någonsin.

Hänger ni med?

Puss och Kram

Solljus och prinsessor

Med våren kommer även det efterlängtade ljuset. Och jag älskar verkligen att vara inne när det är riktigt ljust runt omkring mig. Allt blir så mycket vackrare då. Det är även positivt för fotona man tar. Ska försöka ladda lite energi och fota de snart färdiginredda barnrummen. Ni har ju knappt fått se dem här på bloggen ännu!

Mina fina barn älskar att klä ut sig. Det är en lek som garanterat återkommer varje dag. Oftast är den stora prinsessa och den lilla drake. Fast idag ville storasyster vara drake till lillasysters besvikelse. Hon protesterade i högan sky och jag fick försöka dämpa arga bebben. Som blir två år om två dagar. Nästan ofattbart. Hur fort det har gått. Och jag säger som en klok kvinna nyss sa till mig;

"Ja tiden går fort när man är lycklig".

Storasyster och lillasyster i lillasysters rum

Min prinsessa

Och visst är det så!


Puss och Kram

Skriv om en Idé

Ofta känns det lönlöst. Ja rent ut av hopplöst. Som att febrilt leta efter nålen i höstacken. Den där pyttelilla knappnålen i ett berg av gräs. Ja hur hittar man den? Är det ens någon idé att leta?

Den frågar dyker upp. Allt som oftast. Är detta meningsfullt? Det jag gör. Mina små små övningar. Och mina små små mål. Som att vakna om morgonen. Gå upp, tvätta mig, klä på mig, sminka mig och äta frukost utan uppehåll. Utan att vila emellan. Eller som att kunna ta en dusch. Utan att sitta på en plastpall. Som att följa med barnen ut till lekparken. Utan att sitta på bänken hela tiden och räkna minuterna tills jag får gå in och vila igen. Eller som att spendera en hel helg utan en enda stark värktablett.

Så jag tänker att ja det är det. Det är meningsfullt. Att leta efter nålen. I höstacken. Fast med den lilla skillnaden att denna gången spelar det ingen roll om man metodiskt och systematiskt börjar i ena änden och finkammar varje millimeter av höskullen. För att hitta nålen alltså. Nej. Det funkar ju inte så. Det handlar inte om det. Om att jobba hårt. För helt plötsligt kommer det en kraftig vindpust och ändrar om allt. Igen. Och då kan det bakomliggande arbetet och letandet tyckas vara rätt så lönlöst.

Men nu såhär ett år efter olyckan börjar jag få någon slags rutin på det hela. Och när det blåser som värst. Ja när hela höskullen knakar i fogarna och gräset gör små virvlar i luften, då sätter jag mig helt enkelt lugnt ner. Och iakttar. Vad som händer. Och väntar.

Och tids nog lägger sig även denna stormen. Och då reser jag mig upp igen. För jag vet vid detta laget, ja jag är till och med övertygad om, att mina små små övningar är meningsfulla. För det är ju själva letandet efter knappnålen i höstacken som är själva meningen. Det är vägen dit, och inte ändamålet, som är själva idén.

Med livet.

Skrivpuff, skriv om en idé.

Ett ögonblick av livet. Idag.

Puss och Kram

Du är mig evigt trogen

Du är mig evigt trogen.
Finns där i sorg och saknad, i glädje och lycka.
Du är mig evigt trogen.
Om morgonen när jag vaknar vet jag att du är nära.
På dagen när jag tar en promenad, följer du med.
Till middagen sitter du bredvid.
Och på kvällen ropar du högt. För att synas och ta plats.
Du tar över mitt vardagsrum. Och uppfyller hela mig. Jag känner att jag själv sakta suddas ut.
Du finns här. Där. Och överallt.
Och jag stretar emot.
Gör allt för att tränga bort dig.
Musik. Konst. Umgänge. Litteratur. Promenader. Vila. Sömn. Tabletter.
Du gör mig sällskap i allt.
Du går bakom, jämte och framför.
Och följer mig slaviskt.
Jag kan inte undkomma.
Jag kan inte värja mig.
Du är mig evigt trogen.

Skrivpuff, skriv om att vara lojal.

Mini Cooper och bloggtips

Det finns så mycket trevligt där ute. I vår allas virtuella verklighet. Och jag upptäcker nya fina platser varje dag.

Här kommer veckans första bloggtips. I synnerhet för er som gillar stil och inredning och så lite konst. Fick dessutom lära mig ett nytt uttryck, nämligen BBP = blatant blog plagiarism. Och jag är inte sen med att tillämpa min nya lärdom, här kommer mitt uppenbara bloggplagiat!

Är den inte ljuvlig denna Mini Cooper?
Kanske inte den mest praktiska familjebilen men ack så fin!

Puss och Kram

En utsmyckning

Jag skriver om en utsmyckning. Här och nu. I framtiden blir det nog där och då.

Vi sitter kring matbordet. Jag och mina flickor, fyra och ett år gamla. Leia och Stella. Det är eftermiddag och tjejerna har precis kommit hem från dagis. Leia visar stolt upp sitt halsband. "Titta mamma, detta gjorde jag på dagis idag". "Men åh vilket fint halsband" svarar jag. Och hon sträcker på sig lite extra, och fingrar på sin fina utsmyckning. "Vad fin du är i det" fortsätter jag sedan. Stella ser på sin storasyster och tittar sedan ner på sig själv. Ögonbrynen går ihop och hon får det där bekanta vecket mellan ögonen. Hon ser verkligen bekymrad ut. Men plötsligt hoppar hon ner från sin stol och säger "Ja med" och styr mot trappan. I sitt rum på övervåningen har hon två krokar på väggen, som är i det närmaste lagom höjd för att hon själv ska kunna hänga upp saker. Och där hänger allt ifrån änglavingar till drakdräkter, men även minst ett tiotal halsband. Med pärlor i regnbågens alla färger. Jag och Leia sitter kvar runt matbordet. Vi småpratar lite om hur dagen har varit. De åt kycklinggryta med ris till lunch. Och hade varit på skogspromenad. Efter några minuter hör vi att Stella börjar gå ner för trappan igen. Men helt plötsligt tystnar stegen. Jag reser mig från min stol och går ut i hallen. Mitt i trappan står hon. Med samma bekymmersrynka. Jag tittar på henne och hon ser tillbaka på mig. Med en ledsam blick. Och hon, Stella, min ettåring, den allra vackraste stjärnan av alla, säger sedan allvarligt;

"Nej Bella fin".


Puss och Kram

Jag mutar mitt barn

Skriv om en muta.

Jag mutar mitt barn
Jag köper tid
Om du gör så
nu
Får du det
sedan

Jag varnar mitt barn
Jag köper tid
Om du inte gör så
nu
Får du inte det
sedan

Tid
Ögonblick
Tillfällen
Jag tar det ifrån henne
Bit efter bit
Dag efter dag
Tid efter tid

Och sedan
När åren har passerat
När tiden har gått
Får hon den tillbaka

Här har du en bunt
med tid
Att förvalta
Och i rätt ordning
ska det ske
Tiden är uppdelad
Och förutbestämd
Gör nu det
Och sedan det
Ingen valfrihet
Ingen egen
tid

Åren går
Och nu sitter hon här
Utan sin tid
Och alla säger
Se till att ha
egentid!

Så hon mutar sitt barn
Och köper tid

Puss och Kram

Något som Skimrar

Skriv om något som Skimrar.

Det mörka kalla omsluter mig med en väldig kraft. Det kommer hårt och plötsligt och jag har inte en chans. Jag dras med och kan inte värja mig. Alla knep, alla kloka ord, och allt jag lärt mig är som förlorat. Är det ett påhitt? Lever jag nu?

Men så plötsligt blänker det till. Däruppe. Jag ser det tydligt. Det skimrar. Hastigt och överraskande får jag ny kraft. Jag lyfter. Jag ser. Jag är med.


Puss och Kram

Skriv om en Rubrik

Skrivpuff ber oss skriva om en Rubrik. Jag väljer denna.

Tretton Dagar

Nu fyller min stjärna snart två år. Ja, två år om tretton dagar. Och det var tretton dagar gammal hon var, när hon opererades. Tretton dagar gammal, rullades hon ut från barnkirurgen på Drottning Silvias Barn-och Ungdomssjukhus och upp till operation. Hon låg i en alldeles för stor järnsäng iklädd en ljusblå lång skjorta. Med en nål i huvudet. Och en på handen. Kvällen innan hade de badat henne med antibakteriellt tvål. Sköterskorna alltså. De frågade om jag ville vara med och bada. Jag tackade nej och möttes av oförståeliga blickar. Tretton dagar tidigare hade jag förlösts med kejsarsnitt och var av den orsaken matt och orkeslös. Dessutom hade jag vid det tillfället även akut gallsten, som dock inte hade diagnostiserats ännu. Situationen var extremt påfrestande. Tiden sedan min Stella föddes hade varit omvälvande på alla sätt. Tillvaron hade vänts upp och ner och jag kämpade mot kaoset inom mig och runt omkring mig.

Tretton dagar gammal lämnades hon av sin mamma. Ett avsked jag aldrig kommer att glömma. Ett avsked som stretar emot all moderlig instinkt i världen. Men paradoxalt nog kände jag mig ändå trygg. Rädd och trygg på samma gång. Jag visste det. Det fanns inom mig. Övertygelsen om att det skulle gå bra. Mitt hjärta visste om det men tankarna skenade ändå iväg.

Och om tretton dagar fyller hon två år.

Två år om tretton dagar. Och det går nästan inte att förstå.

Hur mycket kärlek, smärta, lycka och lidande tretton dagar kan innehålla.

Tretton dagar.


Puss och Kram

Skriv om Prövning

Idag är ordet Prövning. På skrivpuff alltså. Och det kunde ju inte bli mer passande, eller hur?

Prövning

Idag är det ett år sedan det hände. Ett år sedan på dagen. Och jag minns dagen som igår. Tankarna på olyckan får mig att känna mig stressad. Rädd. Och rastlös. Jag får en omedelbar känsla av att jag vill fly. Springa iväg. Från det som är farligt.

Där och då, när det sa PANG, tänkte jag att nej, nu är det kört. Jag upptäckte att benen domnade bort och det pirrade i armarna. Värken i nacken var ofattbar och den brännande känslan i nacken och ryggen gjorde mig desto räddare.

Tiden efter olyckan var jag rädd. Och vilsen. Rastlös och förvirrad. Jag var i chock. Olyckan spelades upp om och om igen på min näthinna och jag analyserade varje sekund. Jag var helt fast i tankarna kring och om han som körde på mig. Vad han sa efteråt. Att han först skyllde på mig. Och inte minst, att han bor här, här i underbara lilla Billdal. Jag åkte förbi hans hus flera gånger. Jag satt i bilen och tittade på huset. Tänkte fula tankar och var otroligt arg. Och förbannad.

Jag fick prata med en kriskurator på sjukhuset. Vilket jag inte tyckte hjälpte ett skit. Ingen hjälpte mig. Jag sökte information på nätet om nackskador och överallt stod det vikten av att få hjälp med det samma. Orden stressade mig desto mer. Och inga sjukgymnaster i hela Göteborg verkade ha en tid ledig den närmaste månaden. Jag åt starka tabletter som gjorde mig dimmig och ostadig. Jag gick periodvis här hemma som i ett töcken och försökte ta hand om en ettåring och en treåring. Och till slut ringde jag min gama naprapat och fick en tid till honom. Tjugofem minuter för femhundra kronor. Han hjälpte mig med att massera de skadade musklerna och gav mig telefonnummer till både advokat och sjukgymnaster. Han fixade sedan en tid till mig hos en bland de bästa sjukgymnasterna på whiplashskador. Jag var evigt tacksam.

Jag fick besöka vårdcentralen för att få en förlängd sjukskrivning, det hade nu gått en vecka. Jag blev sjukskriven två veckor till. Och så började resan. Den längsta i mitt liv.

Från att ha varit högpresterande med det något uttjatade uttrycket många bollar i luften, kunde jag nu endast göra en sak i taget. Och knappt det. Jag var yr och illamående och fick sätta mig och vila var femte minut. Jag kunde varken se på tv eller sitta framför en dator. Inte en minut. Jag var ljud- och ljuskänslig. Och utmattad. Sov tolv timmar i sträck under natten med mediciner, och några timmar under dagen. Jag var totalt utslagen och kände samtidigt en enorm stress över att bli bra. Jag försökte verkligen göra allt de alla sa till mig. De olika sjukgymnasterna. Med mera.

Men så sitter jag här nu. Utan illamående och yrsel. För det mesta. Och jag sover av mig själv. Vaknar utan smärta. Och kan faktiskt både laga mat och lyssna på radio samtidigt.

Jag känner heller ingen aggression gentemot han som körde på mig. Det var en olycka. En olycka som vem som helst kan råka ut för. Eller orsaka. Jag känner heller inte så stor press på att bli bra. Längre. Jag vet att det är en ekvation utan lösning. Det finns inget rätt. Eller fel. Allt handlar om min kropp, mina känslor och mina tankar. Mina upplevelser. Och jag kan inte längre sätta mina känslor eller sensationer åt sidan för att lyda under tankarna. För att prestera och uppfylla de högt uppsatta målen jag hade. Inom mig. På mig. Och runt mig.

Nä. Så är det inte. Utan jag kan bara vara. Här och nu. Och observera mina sensationer. Observera mina känslor. Och observera mina tankar. Som är en del av mig. Men inte hela mig. Och jag vet att varje dag har något att erbjuda. Med eller utan värk. Med eller utan energi. Och livet fortsätter. Det pågår runt omkring. Och jag är fortfarande en del av det. Och känner att det har något att erbjuda. För mig. Det ljuva livet.

Och det var en prövning det. Mitt livs resa. Att komma dit.

Att komma hit.


Puss och Kram

Sömnparalys, olycka och skrivpuff

Jag vaknade i morse totalt utmattad. Sömndrucken famlar jag efter glasögonen och förflyttar sedan mig och fem gosedjur till nedervåningen. Med Stella hack i häl. Leia sitter i vanlig ordning och tittar på tv. Jag ber henne klä på sig vilket går smidigt utan protester. Den lilla får jag däremot prata distraherande med under hela påklädningen. Väl klara att gå får vi ta en drickpaus då lillasyster skriker förargat efter dricka. Ute möts vi av ett snöblandat regn som formar hela gångbanan till en nyspolad isbana. Jag avskyr det! Och tänker att när sjutton har Fröken Vårt tänkt infinna sig egentligen? På riktigt alltså.

Lämningen går bra och väl hemma väntar snart en god frukost. Efter lite vila fixar jag denna och njuter sedan till hembakt bröd, havregrynsgröt och kaffe. Sedan blir jag sittandes i soffan. Alldeles stilla och utan energi. Trött. Bestämmer mig för att gå och lägga mig och gör så. Sover ytligt och dömer mycket och konstigt. Vaknar till någon gång och tittar dåsigt på klockan. Har en tid att passa. Utan att riktigt reflektera över om klockan är mycket eller inte tar sömnen tag i mig igen och jag sjunker in i den oemotståndliga dimman. Vid nästa uppvaknande känns kroppen extremt tung och stel. Tänker att jag ska gå upp men kan inte röra mig. Benen är tunga som bly och resten av kroppen likaså. Jag hade somnat med ullstrumpor på och börjar nu känna en obehaglig värme som sprider sig i fötterna. De måste få luft. Försöker febrilt flytta ut foten utanför täcket men den lyder mig inte. Jag kämpar mot sömnen, vaken som jag är men ger snart upp igen. Orörlig och dimmig ligger jag kvar. Omtöcknad i sängen. Och undrar vad som pågår.

Förstår senare under dagen att det jag upplevde på förmiddagen förmodligen var sömnparalys.

Och det var inte första gången.

I morgon är det ett år sedan olyckan. Jag bävar inför dagen men hoppas att den kommer att bli fin. Och kanske kan morgondagens skrivpuff passa mig bättre? För dagens ord invigning sa mig tyvärr inget alls. Noll. Och kommer inte orden av sig själv, kan man nog lika gärna ge upp. Eller?

Puss och Kram

"Det är inte tjejen som är med i filmen, som har skrivit brevet".

När det gäller min nya etikett, Att Skriva, behöver de texter och dess innehåll inte alls ha något med mitt liv att göra. Det kan alltså vara helt uppdiktade texter. Såsom mitt förra inlägg var. Så var inte oroliga, ni som hört av er, jag har inget större trauma från min skoltid. Jag säger alltså som Martin Timell, (programledare för programmet "Bullen" som gick när jag var ung), brukade säga "Det är inte tjejen som är med i filmen, som har skrivit brevet". Fast nu är det mer tvärt om. Typ.

Och för att få ett behagligt avslut även på denna dag citerar jag en av mina egna favoriter, Eller vad tycker du?

Jag samlar kraft och lindar in min själ i toner från pianot. Toner som sprids ut i tystnaden. Toner som lägger sig som ett mjukt balsam runt ett sorgset hjärta. Ett hjärta som skriker men två ögon som är torra som sand. Jag lyssnar och blundar. Känner hur stillheten hittar och formar mig. Jag sänker mitt huvud och knäpper mina händer. Och jag tackar Honom för denna dag.

Puss Och Kram

Skriv om Förmögenhet

Förmögenhet

Det var onsdag morgon. Hon skulle gå till skolan. När hon steg ut på trappen hörde hon ringsignalen. Nu började första lektionen. Hon var sen som vanligt och visste att fröken skulle tillrättavisa henne igen. Samma varje morgon. Det tog bara några minuter till skolan. Men hon sprang inte. Hon släpade skorna i marken. Steg för steg. Det var kallt ute. Hon frös. Jackan var för tunn och hon saknade vantar och mössa. Hon var nervös. Och rädd. Hon ville inte. Hon visste att han skulle vara där. Att han skulle stå vid skåpen och vänta på henne. Det knöt sig i magen. Men alternativet var inte att tänka på. Stanna hemma gick inte. Hon hade ju lovat att gå. Och hon gick. Steg för steg. Och närmade sig sakta ytterdörren. Hon visste att om hon gick in där skulle det vara för sent. Hon ville bara vända om. Och springa hem. Gömma sig i sitt rum. Under sängen. Stanna där. För alltid. Hon tog tag i dörrhandtaget och öppnade sakta dörren. Och stannade.


Mitt bidrag till dagens skrivpuff.


Puss och Kram

Skriv om Styrka

Att skriva är en passion för mig. Att skriva är en längtan och ett begär. Att skriva och på så sätt föra talan, samtidigt som någon läser och lyssnar. Det, är en förmån för mig. Därför nappade jag på detta. Idag.

Styrka

Förut trodde jag att styrka var att satsa högt
Och att jobba hårt.
Jag trodde att styrka var att prestera
Och att åstadkomma något
Jag trodde att styrka var att bita ihop när det blåser
Och att hålla ut
Jag trodde att styrka var att vara själv
Och att kunna själv
Jag trodde att styrka var bra betyg
Och ett välbetalt jobb
Ett fint hus
Och en ny bil
Jag trodde att styrka var att springa ett maraton
Och att bestiga ett berg
Att renovera ett hus
Eller att läsa en mångfald med böcker på kort tid
Jag trodde att styrka var att vara påläst
Och att veta allt
Jag trodde att styrka var att le
Och att vara glad


Styrka är att be om hjälp
när det är svårt
Styrka är att brista i gråt
när du är ledsen
Styrka är att se bortom det stora
och uppskatta det lilla
Styrka är att släppa taget
Om det du håller av
Styrka är att falla
Och resa sig igen
Styrka är att känna tacksamhet
i sorg och smärta
Styrka är att våga
när du är rädd
Styrka är mod att visa
att vara svag



Puss och Kram

På riktigt.

Nu är det Mars månad igen, tänker jag och drar en suck. Månaden då min käraste, finaste och allra underbaraste lilla stjärna föddes och kom till världen. Mars månad innebär mycket känslor. För mig. Och inom mig. Känslor som ligger där och väntar på att få vädras. Igen. För Mars är nämligen den Stora vädringsmånaden. Du vet, då när locket öppnas på riktigt och det är fritt fram att släppa ut det som ligger och skaver och gror. Eller bara är. För mig finns det en obeskrivlig glädje. Och ett hopp. Men samtidigt en förtvivlan. Och så den stora rädslan. För det var under Mars månad, när du var blott sex dagar gammal, vi fick reda på att du, min älskade Stella, var svårt sjuk.

Och jag minns tiden, för snart två år sedan, som om den var igår. Det är som om en film spelas upp om och om igen. Den utspelas på näthinnan och det hjälper inte att blunda. Den finns där ändå. Och syns. Alldeles verkligt. Och på riktigt.

För det var ju på riktigt.

Jag minns den enorma glädjen när du kom ut. Hur lycklig jag var. Den obeskrivbara kärleken som tog tag i mitt hjärta och knöt mig så hårt. Till dig. Men som helt plötsligt byttes ut till en förtvivlad oro. Och rädsla. En rädsla för det värsta. Döden.

Jag minns första natten du var ifrån mig. När jag för första gången lämnade dig själv. Själv i en egen säng på neonatal. Med slangar och sladdar. Så liten. Så sjuk. Och så omedveten. Om livet och allt det svåra. Jag minns den förskräckliga rädslan och fruktan för det värsta. Jag var så rädd. Att du inte skulle få finnas mer. Så otroligt rädd.

När jag tänker på den känslan idag drabbas jag oundvikligt hårt och rakt i hjärtat. Och magen. Det går inte att undkomma. Förskräckelsen har planterat sig som ett elakt frö av ogräs. Och jag vet inte hur jag ska bli av med det. Ogräset.

Så därför får jag vädra.

Och varje dag, varje timme och varje sekund är jag så otroligt tacksam. Jag känner en sådan enorm tacksamhet för livet. För det finns inget vackrare. Än livet.

Det ljuva livet.

En favoritbild. Obeskrivlig lycka och nybliven tvåbarnsmor.

Detta foto har en speciell plats i mitt hjärta. Sommar. Frihet. Och Lycka.
Kontrasten till sjukdom, oro och instängdheten i ett isoleringsrum.
Pryder nu även vår vägg hemma.

Stella på torpet. Sommar. Glädje. Och Lycka.
På riktigt.

Puss och Kram

Flygplan och kurragömm

Vi åkte och hälsade på fina faster Malin i lördags. Det bjöds på kakor och bullar. Till barnens förtjusning. De lekte flygplan och kurragömma. Och hoppade i sängen. Den nya sköna Jensensängen. Och när vi efter några timmars fikande och busande skulle bege oss hem igen frågade hon om hon fick låna dem. Tills dagen därpå.

Så klart hon fick!

I eftermiddags kom de hem igen. Mina trollungar. Trötta och glada. Och här hemma blev det storstädning när vi hade huset för oss själva. Jag sorterade kläder och böcker. I fin färgordning. Och insåg att jag behöver både mer bokhyllor och garderober.

På bordet står det färska tulpaner och påskliljor. Och jag har bjudit på äppelpaj med vaniljsås. Till några glada mammor som var här och shoppade kläder. Från Me&i. Själv höll jag hårt i plånboken. Vilket dock inte gav något märkbart resultat på fakturan.

Nä ibland går det bara inte. Att motstå. Frestelsen. Och då är det nog bara att acceptera.

Vissa saker kan man faktiskt inte ändra på!











Puss och Kram

Vi tillsammans.

När jag öppnar ytterdörren på morgonen slås jag över hur ljust det är ute. Jag kliver ut och tycker inte att kylan är lika påtaglig längre. Det biter inte tag i kinderna. Och svider inte om benen. Trots att jag inte har långkalsonger på mig. Fåglarna kvittrar där ute. Det är som att de liksom försöker överrösta varandra. De sjunger i kör. De sjunger in våren. För visst är den på väg nu? Jo. Det är den. På väg.

Jag känner det. Nu är det inte långt kvar. Håll ut lite till. Och jag vågar nog lova dig, att vi har klarat denna vintern med!

Ljuvligt. Kika in här får du se mer!

Vi tillsammans. Du. Och jag.

Puss Och Kram