En utsmyckning

Jag skriver om en utsmyckning. Här och nu. I framtiden blir det nog där och då.

Vi sitter kring matbordet. Jag och mina flickor, fyra och ett år gamla. Leia och Stella. Det är eftermiddag och tjejerna har precis kommit hem från dagis. Leia visar stolt upp sitt halsband. "Titta mamma, detta gjorde jag på dagis idag". "Men åh vilket fint halsband" svarar jag. Och hon sträcker på sig lite extra, och fingrar på sin fina utsmyckning. "Vad fin du är i det" fortsätter jag sedan. Stella ser på sin storasyster och tittar sedan ner på sig själv. Ögonbrynen går ihop och hon får det där bekanta vecket mellan ögonen. Hon ser verkligen bekymrad ut. Men plötsligt hoppar hon ner från sin stol och säger "Ja med" och styr mot trappan. I sitt rum på övervåningen har hon två krokar på väggen, som är i det närmaste lagom höjd för att hon själv ska kunna hänga upp saker. Och där hänger allt ifrån änglavingar till drakdräkter, men även minst ett tiotal halsband. Med pärlor i regnbågens alla färger. Jag och Leia sitter kvar runt matbordet. Vi småpratar lite om hur dagen har varit. De åt kycklinggryta med ris till lunch. Och hade varit på skogspromenad. Efter några minuter hör vi att Stella börjar gå ner för trappan igen. Men helt plötsligt tystnar stegen. Jag reser mig från min stol och går ut i hallen. Mitt i trappan står hon. Med samma bekymmersrynka. Jag tittar på henne och hon ser tillbaka på mig. Med en ledsam blick. Och hon, Stella, min ettåring, den allra vackraste stjärnan av alla, säger sedan allvarligt;

"Nej Bella fin".


Puss och Kram