Och jag minns tiden, för snart två år sedan, som om den var igår. Det är som om en film spelas upp om och om igen. Den utspelas på näthinnan och det hjälper inte att blunda. Den finns där ändå. Och syns. Alldeles verkligt. Och på riktigt.
För det var ju på riktigt.
Jag minns den enorma glädjen när du kom ut. Hur lycklig jag var. Den obeskrivbara kärleken som tog tag i mitt hjärta och knöt mig så hårt. Till dig. Men som helt plötsligt byttes ut till en förtvivlad oro. Och rädsla. En rädsla för det värsta. Döden.
Jag minns första natten du var ifrån mig. När jag för första gången lämnade dig själv. Själv i en egen säng på neonatal. Med slangar och sladdar. Så liten. Så sjuk. Och så omedveten. Om livet och allt det svåra. Jag minns den förskräckliga rädslan och fruktan för det värsta. Jag var så rädd. Att du inte skulle få finnas mer. Så otroligt rädd.
När jag tänker på den känslan idag drabbas jag oundvikligt hårt och rakt i hjärtat. Och magen. Det går inte att undkomma. Förskräckelsen har planterat sig som ett elakt frö av ogräs. Och jag vet inte hur jag ska bli av med det. Ogräset.
Så därför får jag vädra.
Och varje dag, varje timme och varje sekund är jag så otroligt tacksam. Jag känner en sådan enorm tacksamhet för livet. För det finns inget vackrare. Än livet.
Det ljuva livet.
En favoritbild. Obeskrivlig lycka och nybliven tvåbarnsmor. 
Detta foto har en speciell plats i mitt hjärta. Sommar. Frihet. Och Lycka.Kontrasten till sjukdom, oro och instängdheten i ett isoleringsrum.
Pryder nu även vår vägg hemma.
Stella på torpet. Sommar. Glädje. Och Lycka.På riktigt.
Puss och Kram
Hon är verkligen helt underbar er lilla Stella. Ett knippe glädje och positiv energi.
SvaraRaderaåh... jag blev helt tårig av att läsa. Fina Stella! Och fina mamman som tagit sig igenom allt och alltid funnits där för S. Underbara foton. kram!
SvaraRaderaHåller med Therese, hon ser ut som ett riktigt energiknippe den lilla sötnosen! Tårarna rinner när jag läser din text, jag har nog sagt det innan, men detta berör mig. Det beror säkert på att Lova och Stella föddes ungefär samtidigt och all kontakt vi hade i FL-tråden innan och efteråt.
SvaraRaderaBilderna är helt underbara, förstår att de åker upp på väggen hemma!
Var det den 23 mars Stella kom? Bara undrar för jag fick för mig att det var Mama som föddes då, men Kiqi sa att hon kom den 28 mars! Sedan kom Lova den 10 april:) 18 förtvivlade dagar över tiden, jisses;)
Kram
Har läst dina länkade inlägg också och kan än en gång konstatera att vi på sätt och vis delar upplevelsen om att bära och föda ett svårt sjukt barn, att inte bli trodd och att behöva lämna ifrån sig sitt nyfödda barn i övertygelsen att de ska dö. Känner en klump i halsen men gråter inte denna gång jag tänker på mina upplevelser inskrivna på sjukhus, med döden som granne, skräck och ångest. Jag tänker mer på Svantes varma händer, hans kiknande skratt, hans pillimariska blick, hans kind lutad mot min. Det hände något avgörande där på någon avdelning, på något sjukhus; allt det onödiga förbyttes igen till den ohejdbara glädjen och stoltheten att ha fått ett sådant perfekt barn. Det känns så skönt att kunna minnas allt som hänt men se det fina. Igen. Svante kommer aldrig ha ett hjärta som alla andra, det kommer alltid vara defekt och hur hans framtid ser ut exakt vet ingen men tron är att han ska leva som alla andra och kunna hoppa studsmatta med sina kompisar. Kanske är det också så att min kropp inte längre orkar sörja?
SvaraRaderaDu skriver så att det träffar mitt i prick hos mig som upplevt liknade.
Stor kram i marsmånad och ett stort HURRA för Stella!!
Rackarns fina bilder!
SvaraRadera