lördag 1 oktober 2011

Att baktala

Jag tror ingen av er läsare inte är införstådda med problemet att kunna få tre tjejer att leka ihop. På ett rättvist och sunt sätt. Utan konflikter. Utan skitsnack Och utan bråk. Är man liten, tjej och udda i antal, blir det en utanför. Kanske inte utan undantag. Men i alla fall i regel. Eller ofta. Med små enkla medel vet de precis hur de ska göra. För att stöta ut. Eller för att istället passa in. Och bli vald!

"Du får inte plats här". "Vi kan bara vara två här".

Jag ser det hos treåringar. Femåringar. Och Tioåringar.

Skitsnacket är givetvis överallt. Oundvikligt. Ja vi kan kalla det vad vi vill. Men jag tror ni förstår vad jag menar!

Men att jag ser det hos vuxna.

Där går min gräns. Det accepterar jag inte.

Det finns inget som är så svagt, smutsigt och äckligt som skitsnack. En kollega som talar illa om en annan kollega. Eller en granne som talar illa om en annan granne. "Är inte hennes son lite väl ouppfostrad"? "Har inte hon lagt på sig lite väl mycket över sommaren?". Eller, "Nej, jag förstår mig inte på henne, deras barn får ju vara ute hur länge som helst om kvällarna".

Vuxna människor som håller på med skitsnack, att baktala andra och vill få andra att framstå i dålig dager, berättar mer om dem själva än personen i fråga som de kritiserar. Och jag tänker, vad är det egentligen som gnager där inne så hemskt? Vem är det egentligen som tar fram den där lilla förtryckta femåringen i dig? Är det inte istället dags att göra upp med ditt förflutna, släppa femåringen fri, och se till det goda istället.

För ingen människa någon stans är felfri. Aldrig. Någonsin. Man gör misstag. Du, jag och alla andra.

Alltid.

Med det viktigaste av allt är att kunna säga förlåt. Och ta emot ett förlåt. Att be om ursäkt, och att kunna förlåta.

Och det, förutom att vara en god kompis, är precis vad jag försöker lära min femåring och tvååring idag. Och alla andra dagar!

Att de duger precis som de är. Att de är viktiga. Och att alla får vara med. Och har man gjort något dumt eller fel så säger man förlåt.

Och är det inte så, att ditt mammahjärta smälter när ditt barn kommer fram och ger dig en varm kram och säger "Förlåt mamma" efter det att de just precis gått över gränsen eller på något annat sätt upprört eller sårat dig eller sina medmänniskor.

Jo precis så är det.

Ett förlåt och sedan är det passé!

Så enkelt, eller hur?!

Skriv om att baktala.

6 kommentarer:

marmoria sa...

Jag läser och tar åt mig. Är en av de måååånga som snackar skit ibland. Svårt att ändra invanda beteenden. Tack för puffen i rätt riktning!

Tove sa...

Hej! Första gången jag är inne på din blogg. Tycker jättemycket om den!
...och älskade bilden på tre nakenfisar och en räv:)

Huruvida sa...

Tre är en svår balans, där det lätt tippar över från samspel till sårande

Kalle Byx sa...

Jamen. Vuxna är ju barn också. Längst in. På ont och gott.

Jennie sa...

Ja det är så förbannat fult att baktala, ändå gör man det...det ska jag villigt erkänna! Däremot skulle jag aldrig frysa ut någon...ALDRIG! Det är skillnad på det, baktala och frysa ut. Vuxenmobbing är både fult och patetiskt...den som mobbar i vuxen ålder har själv stora brister i självkänslan som han/hon borde jobba med.
När barn mobbar är det mest tragiskt och skolor som inte har någon anställd som dagligen jobbar med att förhindra mobbing är katastrof. Kanske är det så att det är dem som mobbar som barn som sedan också mobbar som vuxna i många fall?
Shit, nu fick du igång mig här...det blir ett megalångt inlägg! Intressant ämne, det här! Lyckligtvis har jag varit förskonad från mobbing både i skola och arbetsliv.
Kram, hoppas allt är bra med er!

Sandra R sa...

Oj, det här jobbar jag med. Kan sitta och föra djupa samtal med min syster - vi blir klokast i världen. Men, så hinner världen och gjutna sanningar ikapp och helt plötsligt står jag där och är precis så som jag inte vill vara. Denna ständiga skuldkänsla, att baktala och förfula, förstöra.

Vi är de vi är, inte någon annan. Det är upp till oss att visa och kämpa. Speciellt som förälder. Så lätt det är att säga något som inte behövs sägas, men som ändå kommer ut och fäster tankar i andras tankar.

Vad bra du skriver. Det är för att du är bra! <3 Braiga Carro.