Förändring

Förändring hör till mänskligheten. Förändring hör till livet. Utveckling och omvandling hör liksom till all existens.

Vad är det då som förändras i livet?

Ja det kan vara det yttre. Det vill säga omvärlden. Vänner. Jobb. Bostad.

Eller så kanske du som person förändras. Ditt inre byter skepnad. Tro och värderingar kanske ändras. På ett medvetet plan.

Jag har under mitt vuxna liv bytt både jobb och bostad. Och intressen. Och i en del fall även vänner och bekanta. Ja det har väl skett rätt så naturligt. Vissa vänner har försvunnit ut i periferin. Kanske på grund av flytt. Eller att något hänt. Och andra kommer till. Närmare. Tätt inpå!

När jag födde ett barn som var allvarligt sjukt. Och behövde intensiv och tät sjukvård första halvåret av sitt liv. Ja då var det inte enkelt att upprätthålla en tät kontakt med vänner och bekanta. Nej det var nog mest familj och släkt man träffade. Och hörde av. Och vice versa. För vissa undantag. Går det en tid sedan visar det sig att vänner automatiskt slutar att höra av sig. Och om det sedan blir så att fler mindre roliga händelser eller saker inträffar tätt inpå. Som stjäl ens uppmärksamhet. Och kraft. Och energi. Ja då är den nästan utdömd. Kontakten. Med vännen.

Det är synd. Tråkigt. Men sant. Och kanske oundvikligt.

Den förändring som för mig ändå är den största. Det är när den sker helt av sig själv. Utan att jag riktigt förstår att den sker. Sådär omedvetet liksom. Det är som att jag går till optikern och skaffar mig ett par nya glasögon. (fast det var en dålig liknelse för oftast brukar man ju vara medveten om att man går till optikern, men ni fattar nog snart) Och plötsligt ser världen ut på ett annat sätt. En stor förändring har skett med mitt inre. Helt omedvetet. Omvärlden ser kanske den samme ut. Ja det runt omkring har liksom inte ändrats. Utan bara hur jag ser på det. Hur jag förhåller mig till det. Till livet. Alltså. Jag ser helt plötsligt saker jag aldrig förr har sett. Och det är mäktigt. Ja nästan överväldigande.

De så kallade aha-upplevelserna avlöser varandra. Pusselbitarna faller liksom på plats. Man börjar urskilja vad motivet är. Motivet i livspusslet. I mitt livspussel. Som legat framme på bordet i alla mina vuxna år.

Jag kan inte sluta att undra. Jag kan verkligen inte sluta att tänka på vad som kommer att hända när pusslet är lagt. Om det blir så. Om bitarna till slut kommer att gå jämt upp? Vad händer då? Med mig?

Är hela jag förändrad då? Är jag fortfarande jag? Eller är det först då jag är jag?

Förädling hör till människan.

Och antingen söker du själv förändring. Eller så söker förändringen dig. Men det är inte förrän du själv är mottaglig som en förändring verkligen kan ske. Det är inte förrän du själv stannar upp. Observerar. Och betraktar. Som du har möjlighet att se.

Och kanske behöver man även gå till optikern. Och byta ut de gamla glasögonen. Medvetet.

För att verkligen kunna se.

Puss och Kram

På restaurang

Det går magsjuka på förskolan. Och då tar vi det säkra, före det osäkra. Och har båda barnen hemma. För vi minns ju alla hur det gick i våras. När Stella fick vanlig magsjuka. Som spårade ur. Totalt.

Nej då är det trevligare med gemensam lunch. På restaurang. Jo Farellis. Hamburgare, pizza, pasta och glass med choklad. Sämre kan man ha det.

Mmmm

Mmmm

Mmmm

Puss och Kram

Det är inte hur gammal du är, utan hur du är gammal!

Idag åkte vi efter kyrkan och söndagsskolan till Ingeborg. Ingeborg, som är sambos farmor och barnens gammelfarmor, fyllde 91 år för en vecka sedan. Då var vi i Norge. Därför fick hon firas av oss idag. 91 år. Och bor själv i sin lägenhet. Alltid lika positiv och glad. Inget klagande. Och inget gnäll. Oavsett vad. 91 år och fullständigt med. På alla sätt. Men framför allt i hjärtat. Beundransvärt!

Fotona ni ser nedan tog jag som jag mestadels gör, med min iPhone. Här har jag använt applikationen Hipstamatic. Något att rekommendera för er som gillar att laborera med bilder. På ett synnerligen smidigt vis. Bara att bläddra bland linserna som finns. Och byta efter tycke och smak! Voila!

Blommor, kaffe och massor av kärlek.

Vart tog alla kakor vägen?

En klunk kaffe.

Mr Sweetie

Liten fikar...

... med stil.

Det är inte hur gammal du är, utan hur du är gammal.

Puss och Kram

Sushilunch med chokladefterrätt

Phust. Så var arbetsveckan strax över. Ska snart gå och lägga mig. Är enormt trött. Kraftlös. Och slö. Men inte på ett negativt sätt. Utan på ett rätt så skönt sätt. Ni vet när man är sådär skönt färdig, så att det känns bra att gå och lägga sig. Och har man en ljuvligt varm vetekudde som gör en sällskap kan man inte annat än längta. Till att få säga god natt.

Min nya medicinering gör mig alltså enormt sömnig. Lite sådär ständigt svävande. Oavbrutet långrandig. I allt. Men samtidigt lugn. Och har man ett lugn är det lättare att slappna av. I kropp och själ. Efter infasningen kommer jag dock återfå min vanliga energi.

Idag har jag träffat en av mina tre sjukgymnaster. En som behandlar hela min kropp. Och själ. Och idag gick vi igenom rörelser för att stärka de stora muskelpartierna på ett skonsamt sätt. Alltså jobbar jag på min pilatesmatta. Med små men ack så värdefulla rörelser. Hon är faktiskt väldigt bra. Min sjukgymnast. Eller ja. Alla tre är väldigt bra. Men har sina egna utgångspunkter. Och överlappar varandra på ett fint sätt. Alla tre vet ju om att de andra finns. Och kanske tycker ni det är konstigt att jag går på tre olika ställen? Nja. För mig funkar det riktigt bra eftersom de alla har olika utgångspunkter och sätt att jobba med mig. En är fokuserad på bara nacke.Då framförallt träning. En på hela kroppen. Och själen. Hon tillhör dessutom ett rehabteam jag deltar i så hon kom liksom "på köpet". Och den sista är mest inriktad på smärtlindring. Hon kom med på köpet när jag kom in i ett specialistteam.

Arbetsvecka har jag alltså. Även fast jag är sjukskriven. Detta kan tyckas vara främmande för er. Så för er som undrar vad jag har för mig om veckorna och dagarna så har jag två olika team jag går till. Plus en fristående sjukgymnast. Plus två olika läkare numera. Dessa träffar jag på regelbundet schema. Vilket innebär minst sex aktiviteter per vecka. Oftast fler. Denna vecka hade jag åtta möten/aktiviteter. Det är mycket. Fast jag gör det alltid efter min egna förmåga. Vilket till stor del innebär att jag deltar liggande. Och det är oftast väldigt skönt. Och givande.

Det jag tycker bäst om just nu är nog den taktila massagen. Eller gruppträningen. En sorts mindfulnessgrupp. Vi ligger på madrasser med filtar och nackstödskuddar och får avslappning. Och träning av kropp och själ. Bland annat.

Efter varje behandling och lite extra vila därtill, går jag och äter lunch. Och oftast blir det sushi. Jämte sushirestaurangen ligger det en chokladbutik. Ja de säljer bland annat närproducerad choklad. Sådär superduper god. Jag handlar inte där varje dag men de lägger alltid ut smakbitar på små fat. Och snart får jag nog skämmas. För jag är troligen deras mest välbesökta smakkund!

Men jag kan ju inte motstå de små söta pralinerna som ligger skurna i små bitar på de fina silverfärgade faten. Och visst är mörk choklad bra mot det mesta? Ja är inte det universalmedlet för både kropp och själ.

Jag intalar mig det i alla fall. När jag står där och snabbt snor åt mig en smakbit. I hopp om att expediten inte känner igen mig.

Till den numera dagliga rutinen hör min sushilunch...

...och chokladefterrätt.

En smygtitt på resultatet av renoveringen.
Här är furugolvet vi la in och målade ljusgrått.

Puss och Kram

Min älggryta

Igår kom pappa hem hit. Han skulle passa barnen några timmar när jag var hos sjukgymnasten. Och Mathias sov efter att ha jobbat tidig morgon och dag. Och det är så fantastiskt skönt att man kan få lite avlastning ibland. Lite hjälp. Han inte bara passade barnen utan dammsög och tvättade golven med. Nåja efter några hintar från mig. Tusen tack snälla pappa!!! Kom snart tillbaka. Hur som helst hade han med sig flera kg köttfräs och grytbitar. Av älg. Hurra!

Älgen i fråga har gått i skogen vid torpet. Och en i papps jaktlag lyckades skjuta den. Och jag blir själaglad. Eftersom det känns väldigt speciellt att tillaga en gryta där man vet vart köttet kommer ifrån. Och att djuret haft det bra. Jag har ju trots allt varit vegetarian i många år av mitt liv.

Så sagt och gjort. Idag fick jag chansen att laga en älggryta. Vilket var första gången i mitt liv. Jag mixade ihop några recept och fick ihop ett smarrigt resultat som passade hela familjen. Till grytan hade vi kokt potatis och gelé.

Min älggryta:
* grytbitar
* 2 morötter (skär i rätt stora bitar)
* två rotselleri (skär i rätt tjocka stavar)
* kantareller
* några charlottenlökar
* en halv flaska rödvin
* salt och svartpeppar
* idealmjöl
* 6 hela enbärskorn
* 6 hela kryddpepparkorn
* 1 tsk timjan
* soja
* grädde
* crém fresh

Jag saltade och pepprade grytbitarna. Rullade dem sedan i idealmjöl. Stekte dem i smör. Tog bort dem från grytan och stekte morötter, rotselleri, lök och kantareller lite lätt. Lade tillbaka köttet och hällde på vintet och tillsatte alla kryddor. Lät koka på svag värme under lock i cirka 1 h och 10 min. Tillsatte sedan grädde och crém fresh och soja. Och så fick det koka en kvart till. (Eftersom potatisen inte var klar).

Varsågoda!

Älggryta på en onsdag!

Börjar med det godaste, gelén!

Puss och Kram

Livskvalitet

Vi bylsade på barnen massor av kläder. Och packade ner en god matsäck. Och gav oss iväg på en segeltur. Det var precis så ljuvligt som livet kan vara. Och ska vara. Att höra hur vinden tar tag i seglet. Blicka ut över horisonten. Och bara få en stillsam stund på havet. En tid för njutning. Närmare naturen kan man inte vara. Det är livskvalitet det.

På väg till båten som de har liggande knappt tre minuter från huset.

Ebba och Leia väntar på bryggan.

På väg ut på havet.

Så kom vinden och vi fick chans till att hissa segel.

Ljuvligt.

Allt som behövs för att hålla rätt kurs är en iPhone.

Sötaste fyraåringen.

Spännande att blicka ut över havet tyckte Stella.

Så var vi framme. Svenne fyr var vår destination.

Fika i det strålande vädret.

En mycket vacker plats för att byta blöja.

På väg hem igen. Det tar på krafterna att vara ute på havet.
Här tar Albert sig en liten tupplur. Och Stellioni mutas med banan.

Finast värdparet. I matchande overaller.

Jag har sådan tur. Att just jag har världens finaste kompis. Det är ett privilegium det. Tusen tack för en underbar helg familjen Mauland. Vi har haft det så mysigt!!!


Puss och Kram

Trevlig Helg

Nu tar jag helg. Familjen sweetie åker på minisemester i morgon. Till en liten mysig fiskeby i Norge. För att träffa fina familjen Mauland. Det ska bli Så trevligt. Jag längtar ihjäl mig. Få komma bort och tänka på något helt annat. Och umgås med goa vänner.

Här är gästhuset. Så fint!!!

Ha en fin helg alla goa bloggläsare,

Puss och Kram

Det bara vet jag

Jag bara måste börja med att tacka alla för de fina kommentarerna jag fått på mitt förra inlägg. De värmer så, så mycket! Och är till så god hjälp för mig. Faktiskt ren terapi. För när jag läser dem blir jag alldeles rörd. Till tårar. Och att gråta är det bästa som finns. När man håller på att drunkna inifrån. När det känns som att hela ens inre snart sprängs av alla tårar som vill komma ut. Men som liksom fastnar på vägen. Någonstans. Kanske i något viktigt samtal. Med en läkare. Eller på väg till något rehabmöte. Eller på ica. Ja mina tårar fastnar för det mesta. Men inte igår. Och det vill jag som sagt tacka er för!

Idag känns det lite bättre. Idag har det hela landat. Och jag vet att detta med sövningen och töjningen av tarmen är för Stellas bästa. Och att jag i normala fall inte alls hade tagit det så hårt. I normala fall hade jag liksom inte reagerat som jag gör. Med gråt och förtvivlan. Och allt vad jag nu känner.

Vad är det jag känner egentligen?

Men nu är det ju inte normala fall. Nu är hela min kropp och själ upptagen av min värk. Min smärta. Jag ställs inför min oförmåga att lösa mitt problem. Vanmakten att inte kunna påverka mitt hälsotillstånd i den grad jag önskar. En önskan att gå och lägga mig i kväll och vakna i morgon. Smärtfri. Som att olyckan aldrig hänt. Som att jag mådde som förr.

Att möta min egen svaghet. Fysiskt. Det är inte så lätt. Jag har ju alltid känt mig stark. Alltid kanske är en grov överdrift men jag har aldrig tvivlat på att det onda ska gå över. Inom kort. Och jag tvivlar inte heller idag. Med den till synes lilla skillnaden att det där "kort" är borta.

Ibland slås man över tillfälligheterna i livet. Ibland är det det lilla som avgör. Den där obefintliga detaljen som förändrar det stora. Och den elfte mars i år var ett sådant tillfälle. För mig.

Men det där lilla kan också vara det stora. På ett positivt sätt. Och jag är övertygad om att jag en dag kan se tillbaka på denna resa som det lilla som förändrade det stora. Att jag på något sätt fick ut det goda av detta.

Fast jag vet inte exakt idag på vilket sätt. Jag har inte funderat ut vad för gott som kommer ur detta. För det syns liksom inte nu.

Men jag vet att det finns där ute. Eller där inne. Inom mig. Det känner jag.

Och den känslan är ingen tillfällighet. Det bara vet jag.

Puss och Kram

Dagens sjukhusbesök med Stella

Igår var det alltså dags att besöka DSBUS igen. Det var ändå ett tag sedan vi var där sist. Tack och lov. När jag körde in på sjukhusområdet tog hjärtat ett extra litet slag. Jag kände mig faktiskt lite olustig. Såg ett nyblivet föräldrapar komma ut genom kk-dörren. Pappan bar på en babylift. De såg så lyckliga ut. Än en gång tog hjärtat ett extra skutt. Jag blev liksom lite ledsen. Det fick mig genast att minnas den oroliga tiden jag haft på bb. Och tiden efter bb. Jag känner mig alltid lite utanför när jag ser nyblivna föräldrar. Gå hem med sina barn för första gången. Förväntansfulla. Trötta. Men lyckliga. På något vis är just det ett magiskt ögonblick. Och jag har själv upplevt två sådana. Men ändå inte. För första gången det skedde var jag själv väldigt sjuk. Och fick vänta hela tio dagar på bb innan jag fick lov att åka hem. Och andra gången så var jag förvisso frisk. Så vitt vi visste då. Och lyckan att kliva i bilen med min nyfödde dotter jämte mig, utanför bb var obeskrivbar. Men samtidigt var tiden som väntade oss den värsta tiden i vårt liv. Tiden med ett nyfött barn som var svårt sjuk. Utan att vi först visste om det.

Det får mig att bli ledsen. Och få lite ont i magen. För när jag klev ut ur den där bb-dörren den där söndagseftermiddagen var jag så lycklig. Men visste inte då. Och det gör mig så ledsen. Vetskapen att jag var så lyckligt ovetande. Kunde det inte bara få vart så? Sådär lyckligt? Sådär rosaskimrande? Sådär som det ska vara för en nyförlöst mamma?

Väl inne på sjukhuset igår kom vi in rätt snabbt till Dr Överläkare. Först pratade vi en stund. En rätt lång stund. Och vi kunde konstatera att vi haft en fin tid bakom oss. En sommartid utan allt för mycket bekymmer. Stämningen var liksom god. Sedan var det dags för undersökning. Och Stella blev tokledsen. Alldeles förtvivlad. Kort därefter säger Dr Överläkare något som jag inte alls var förberedd på. Fast egentligen var jag det. Jag visste att det kan komma. För det har det gjort förr.

"Jag vill gärna kolla på henne under narkos och töja tarmen så som vi gjort en gång innan. Jag kan känna att hon har en sammanväxt."

Skit också. Jag vill inte. Jag orkar inte.

Fast. Det är klart jag gör. Orkar. Är det någon som måste orka är det väl mamman? Är det någon som aldrig får svika är det mamman. Så jo. Jag orkar. Jag måste.

På kvällen var det svårt att somna. Och det var inte bara för att det som vanligt kändes som att jag skulle kräkas i sängen av smärta. Att hela rummet snurrade av tabletten jag precis tagit. Eller av att astmahostan kom så fort jag lade huvudet på kudden.

Nej igår kväll var det för att jag var så ledsen. För det måste jag erkänna att jag var. Och är. Förbannat ledsen över att min stjärna ska sövas. Igen. Och för att de ska greja med tarmen kirurgiskt. För det kommer göra ont. På min krigar-Stella. Och det är så förbannat orättvist. Orättvist att den lilla ska behöva genomgå detta.

Därför är jag ledsen.

Stella på kirurgmottagningen. Fiskarna är roliga.

Puss och Kram

I fred

Barnen sitter och målar med vattenfärger. Och akvarellfärger. Med mammas dyraste akvarellpapper. Och penslar. Ja ska de prylarna användas nu för tiden är det vid dessa tillfällena. Då barnen vill skapa. Det var kanske inte tanken när jag inhandlade målargrejer för hundratals kronor. Att en ettåring och en fyraåring skulle botanisera fritt med det.

Tvns ljud med reprisen från Robinson slåss om ljudrummet och uppmärksamheten med köksradions musik. Och min frustration över hur stökigt och smutsigt det är här hemma tampas med min kunskap och insikt över att om jag städar och grejar nu kommer jag få stor sota för det. Strax efteråt. Men att släppa allt och bara låtsas som inget alls är väldigt svårt. Tycker jag. Det går liksom inte att förbise att diskmaskinen är full. Disk på hela diskbänken. Dammråttor i hörnen. Grus i hela hallen. Och en överfull tvättkorg. Nej. Fast å andra sidan har jag sedan fyra dagar framåt haft ett fasligt besvär med nervsmärta. Det har i stort sett vart ett konstant tryck över nacken och huvudet. Och det är som en eld härjar i nacken. Det bränner så fasligt. Och inga värktabletter alls hjälper mot detta. Inte ens TENS-apparaten. Nej det enda som tycks hjälpa är att ligga helt stilla på nackkudden i sängen. Och då kan det eventuellt lätta lite. För att komma tillbaka direkt när jag sätter mig upp igen. Och all sorts syssla inklusive att sitta eller stå förvärrar det.

Alltså får skiten vara. Ifred. Och det lilla jag har över ägnar jag åt mina barn. Och åt akvarellfärger. Och penslar. Och papper.

Denna gången blev vi bönhörda. Febern var borta redan lördag morgon och har inte kommit tillbaka sedan dess. Kanske lämnar sjukan oss i fred. För denna gången. Och i morgon ska vi på återbesök till barnkirurgen på Drottning Silvia. Till Dr Överläkare. Får se vad han har att säga. Tror inte det är något speciellt vi inte vet om. Men jag är glad att Stella följs upp.

Tack för era söta kommentarer. Ni är för goa!!!

Puss och Kram

Vår tur

Det har gått lite förkylning med feber och hosta på förskolan i veckan. Och jag har bara väntat. Och väntat. Och väntat. På att den ska nå familjens sweeties yngsta familjemedlemmar. Visst låter det pessimistiskt? Ja att varje morgon ta febern på sitt barn. Det kan verka lite tungsint det. Dessutom har jag tagit den i rumpan. Trots att det upplevs jobbigare. För lillan. (Örontermometern visar ju ibland minst en halv grad fel). Men hon har inte haft någon feber.

Förrän ikväll. Typsikt.

Nu får vi hoppas att magen klarar denna lilla sjukhistoria. Jag minns med förfäran hur det gick i våras. När lilla magen drabbades väldigt hårt av ett "vanligt" förkylningsvirus. Men där är vi inte nu. Nej just nu ligger sessan och sover i sin säng. Dock något hostig.

Har vi tur går det över på ett par dagar. Ja har vi medvind blir det som det ska bli. Feberfritt och glatt om någon dag.

Men då får vi nog ha rejält med tur. Vinden får blåsa kraftigt i familjen sweetie riktning.

Och det är det faktiskt vår tur att ha!

Puss och Kram

Viktga saker

Idag pratar vi om viktiga saker. Idag pratar vi om känslor.

Jag och min fyraåring sitter i soffan och läser bok. Det är en bok lånad på bibblan. Majas växter eller något liknande heter den. Vi är på Rödbeta när Leia plötsligt säger;
"Vet du, mamma, idag på förskolan målade jag en gubbe med en ledsen mun och sedan satte jag dit riktiga ögon på honom.".
"Ja ha, riktiga ögon?"
"Ja, riktiga ögon som kan snurra"
"Ja ha, vart fick du dem ifrån då?"
"Från en bruk"
"Ja ha" fortsätter jag. "Men varför hade gubben en ledsen mun då?"
"För att han var ledsen så klart", säger Leia.

Samtalet fortsatte och det visade sig att de hade pratat om känslor idag på förskolan. Känslan att vara ledsen. Man kunde vara ledsen när man ramlat och slagit sig. Och då rann det tårar ner för kinderna. Eller så kunde man skratta så man grät. Då rann det tårar med.

Idag har jag vart på vattenträning. Hos sjukgymnasten. Och vid slutet av varje vattenträning finns det tid till avslappning. Och idag tog jag mig verkligen tid. Eftersom jag sannerligen över aktivt på att ha ett så lugnt tempo som möjligt. I allt jag gör. Med blandat resultat. Tänkte jag att idag så tusan ska jag. Idag ska jag verkligen inte tänka på något annat än här och nu. Ta mig tid. Till att vara. Här i bassängen. Sagt och gjort. Med en fantastiskt skön stor luftkudde under huvudet och två liksom stora runda långa skumgummikorvar (en under armarna och en under benen) låg jag och flöt i den varma bassängen. Nåja. Inte tillräckligt varm för att jag inte ska frysa lite grann men trettiofyra grader är det i alla fall. Och plötsligt blir jag alldeles ledsen där jag ligger. Och jag kan tillägga att gråta på allmänna platser hör inte direkt till vanligheterna för mig. Jag skulle vilja påstå att jag mycket sällan gråter bland folk. Och ska jag tillåta mig själv att gråta offentligt är det helst till film.

Men idag var det på ett vattengympa pass. Mitt i en bassäng. Bland folk. Och det var faktiskt väldigt skönt. Förlösande liksom. Att först tillåta mig att tänka på det som gör mig rädd och ledsen, och faktiskt låta känslorna komma. Och gråta. För visst gör det inte så mycket om kinderna blir blöta när man ändå ligger i en bassäng?

Överraskande nog gick det över förhållandevis snabbt. Och då kändes det bra. Och borta. Och det var vid det tillfället jag först förstod innebörden av en tankemodell jag nyligen fått lära mig. Den tankemodell som bland annat går ut på att "släppa taget". Idag släppte det. Helt av sig själv. Mamma var ledsen. Och då rann det tårar nerför kinderna.

Svårare än så är det liksom inte. Det har min fyraåring berättat för mig idag.

När man är ledsen gråter man.

Och det är faktiskt rätt stort.

Puss och Kram

Sjukhus och åter sjukhus

Igår besökte jag Frölunda Specialistsjukhus igen. Fick träffa en sjuksköterska och en sjukgymnast. Hur många olika sjukgymnaster ska jag avverka innan denna skada läkt? Jag fick i vilket fall som helst med mig en TENS apparat hem. Jag har testat det innan. Bland annat två veckor i början av denna sjukdomshistoria. Och det var väl ok. Så nu fick jag tillgång till att gratis låna en tre månader. Vilken skillnad. Skillnad på resurser beroende på vart man kommer in. Dessutom fick jag en sorts avslappningsskiva. Och lyssna på den med sjukgymnasten och öva samtidigt. Det kändes som en sorts värk i nackens muskler och de som går upp i huvudet till slut gav med sig lite. Slutade krampa lite. Och det är positivt. Hur som helst hade jag även denna gång svårt att orka med informationen och hela mötet. Fick ligga på en brits och vila.

Erbjudandet från detta teamet är dock lite större. De har fler aktiviteter och hjälp för mig. Och jag är så klart ödmjukast tacksam. Jag har fortfarande så ont och så mycket besvär att jag verkligen behöver detta. I skrivande stund har jag fått ta det mesta i tablettväg jag har att ta till. Huvudvärken, trycket och kramperna i nacken och huvudet är verkligen förfärligt i kväll. Men jag vet att det kommer släppa något. För det gör det alltid. Frågan är bara när? Och hur står man ut så länge det är som värst?

Dagen har för övrigt inte alls varit speciellt rolig. Eller trevlig kanske jag menar. Rätt kass faktiskt. Jag hade två inplanerade behandlingar vilket jag gick på. Kanske var det för ambitiöst då med tanke på tillståndet just nu. Eller så var det den usla natten som satte sina spår. Jag sov tre timmar på dagen. Försökte begränsa det till en men jag var i total koma. Kunde inte röra mig. Och då kan jag berätta för er att det knappt känns bättre när jag sedan stiger upp. Det är som att denna totala utmattning inte går att vila bort. Det lättar men försvinner inte.

Igår var det riddag igen. Och Leia var så otroligt duktig. Som vanligt. Hon är verkligen modig och uthållig. Och lyhörd. De lekte lekar. De gick på volter. Och de travade själva. Och lillasyster var med. det var med skräckblandad förtjusning hon hälsade på hästarna igår. När hästen ville nosa in i vagnen blev arga bebben vansinnig. Där hade den inte att göra. Inte heller hunden som nosade i vagnen. Stella markerade rejält, min vagn! Och skällde på hunden.

Sjukhushäng

Stallhäng

Leia och Gaston

Stalltjejerna

Nu är det snart House på tv. Sedan är det dags o sova igen. Jag önskar att natten går fort. För det betyder att jag inte vaknar och har ont flera gånger. Jag önskar även att morgondagen blir bättre. Jag tror nog det. Att det blir en bättre dag. Det liksom känner jag på mig!

Puss och Kram

Lördag

Pappan målar tak. Mamman virkar filt. Och lillan har haft lekdate här hemma med sina två polare. Stora tjejen kom hem idag. Efter fem nätter hos mormor och morfar. Det har ätits taccos och mysts i soffan. Med jordnötter, morötter, chips och dipp. En helt ny företeelse för ettåringen som hade fullt upp med att gömma chips i dippet. Och byta skålar för alla godsakerna. Det är alltså lördag hos familjen sweetie.

Igår fredag fick det bli nya skor. De är otäckt lika mina ridskor. Fast dessa luktar inte häst. Och är alldeles blanka. Och dessutom mycket praktiska. Och helt moderiktiga. Det är naturkompaniet som har så fina skor. Där skulle jag kunna handla en helt ny vintergarderob. Oj vad mycket härliga ullkläder och varma jackor och mössor de har.

Ha en fin lördagskväll alla! Och tusen tack för alla fina kommentarer. Ni är underbara, mina läsare. Vad vore bloggen utan er?

Filten jag virkar till Leias nya rum.

T målar tak i Stellas kommande rum.

Nya skor. Till mig.

Puss och Kram